Förra hösten föreslog Energimyndigheten att planeringsmålet för vindkraft i Sverige år 2020 ska sättas till 30 terawattimmar (TWh) per år (DN Debatt 30/11). Det vore en dramatisk ökning från dagens knappt 2 TWh vindkraft per år. Någon ekonomisk kalkyl presenterades dock inte. Inte heller förklarades motiven för att sätta ett planmål för just vindkraft i en marknadsekonomi med en i övrigt fri elmarknad. Så låt mig presentera både en ekonomisk kalkyl och en klimatkalkyl.
Vindgenererad el är i dag inte kommersiellt lönsam. På grund av dess attraktiva klimategenskaper har man dock politiskt beslutat att stödja vindkraft, liksom andra "förnybara" energislag. I Sverige sker detta i huvudsak genom ett system med så kallad kvotplikt. Det innebär att en viss andel av ett elbolags sålda el måste komma från förnybar el. Elbolagen måste därför köpa en viss mängd "elcertifikat" av producenter av förnybar el för att uppfylla sin "kvotplikt". Kostnaden för dessa certifikat läggs sedan på elpriset. Det blir därmed konsumenterna som i slutändan får betala för stödet till förnybar el. Konsekvensen av stödsystemet är densamma som om en särskild skatt lagts på konsumenternas elförbrukning, och skatteintäkten öronmärkts för förnybar elproduktion. Elintensiv industri är dock befriad från kvotplikten, vilket gör att det är hushållen, övrig industri och alla småföretag som betalar nationens merkostnad för den dyrare förnybara elen.
Energimyndigheten beräknar att nuvarande pliktsystem kommer att ge drygt 8 TWh/år vindkraft till 2015. När stödsystemet infördes var det tänkt att stödet skulle kosta cirka 20 öre/kWh. Eftersom storleken på stödet bestäms av utbud och efterfrågan på förnybar el, kan dock priset på elcertifikat lätt springa upp till väsentligt högre tal än 20 öre/kWh på grund av ökad konkurrens om den förnybara energiproduktionen. Det är precis vad som skett. Noteringen under 2008 ligger på över 30 öre/kWh, det vill säga plus 50 procent.
Vad blir då elkonsumenternas merkostnad? Varje anläggning får stöd under en femtonårsperiod. För att undvika varje tendens till överskattning räknar jag med endast 25 öre/kWh i stöd i kombination med en prognos om 8 TWh/år vindkraft och 15 års stödperiod för varje anläggning. Då blir konsumenternas merkostnad över elpriserna cirka 30 miljarder (mdr) kr.
För att nå Energimyndighetens planmål om 30 TWh vindkraft/år till 2020 krävs alltså att ytterligare 22 TWh/år vindkraft byggs utöver gällande mål. Energimyndigheten bedömer att 12 TWh/år av dessa bör vara landbaserad produktion och 10 TWh/år havsbaserad. Vid oförändrad stödnivå innebär den större utbyggnaden av landbaserad vindkraft en ytterligare kostnad för konsumenterna om 45 mdr kr. Stödet till havsbaserad vindkraft anges av Energimyndigheten "behöva minst fördubblas" för att de 10 TWh till havs ska bli verklighet, vilket alltså innebär en ytterligare kostnad på minst 75 mdr kr för elkonsumenterna. Till dessa tal ska läggas Svenska Kraftnäts uppskattning om minst 25 mdr kr som myndigheten anser krävs för investeringar i nät med mera för att överföra, balansera och reglera 30 TWh/år vindkraft.
Den totala påtvingade kostnadsökningen för elkonsumenterna blir sålunda mycket lågt räknat ca 175 mdr kr. Denna summa springer dock upp till långt över 200 mdr kr om kvotpriset skulle ligga kvar på dagens nivå på över 30 öre/kWh. Någon diskontering är här inte gjord. Det påverkar dock inte huvudslutsatsen: Energimyndighetens förslag innebär att en närmast enorm ytterligare kostnad läggs på främst hushållens elräkningar.
Dessutom ökar efterfrågan på vindkraft i resten av världen vilket driver upp priserna på verken. EU:s krav på mer förnybar energiproduktion - som i mångt och mycket är ett lätt maskerat självförsörjningsmål gentemot Ryssland - gör att många länder i Europa planerar för utbyggnad av bland annat vindkraft fram till 2020. Det driver upp priserna på vindkraftverk eftersom den globala produktionskapaciteten än så länge inte hänger med den kraftigt ökade efterfrågan på anläggningar, och priset skenar. Prisutvecklingen visar på risken med att sätta upp ett TWh-mål utan hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna.
Planer på vindkraftanläggningar möts ofta av protester från allmänheten inte bara i Sverige. Sådana protester driver vindkraften till havs och till glesbygd, med åtföljande höga överföringskostnader till befolkningscentra. Havsbaserad vindkraft är i dagsläget betydligt dyrare att installera och driva, även när man tagit hänsyn till dess högre produktionsförmåga.
Förutom stödkostnaderna för vindkraft finns en central miljöinvändning vad gäller storskalig vindkraft, det vill säga den stora mängd vindkraftverk som krävs. De 48 verk som står på den nyligen invigda vindkraftparken Lillgrund i Öresund kan tas som exempel. Varje sådant verk producerar 0,006875 TWh/år. Det innebär att det behövs nära 4400 sådana vindkraftverk, eller motsvarande 91 vindkraftparker av Lillgrunds storlek, för att nå ett planeringsmål på 30 TWh. Eftersom många av verken i stället kommer placeras på land och ha lägre effekt blir det verkliga antalet vindkraftverk betydligt större. Att hitta så många platser i Sverige att bygga storskaliga vindkraftparker på utan att det upplevs som mycket stora ingrepp i vår miljö känns nära nog omöjligt.
En annan jämförelse är att det behövs så mycket som cirka 40 nya sannolikt svårplacerade vindkraftparker av Lillgrunds storlek för att producera lika mycket el per år som en enda kärnkraftsreaktor av den typ som nu byggs i finska Olkiluoto.
När det gäller klimatmålet och minskade utsläpp av växthusgaser är vindkraft mycket underlägsen kärnkraft. För stödsumman 175 mdr kr (se ovan) får man en minskning av utsläppen med 24 miljoner ton koldioxid per år under ett vindskraftverks livslängd, maximalt 20 år. För samma summa kan man bygga fyra, nya och säkrare, finska reaktorer som tillsammans skulle minska utsläppen med cirka 40 miljoner ton koldioxid i 60-75 år, det vill säga för samma summa ger kärnkraften 66 procent större utsläppsminskningar per år under upp till 50 års längre tid!
För klimatet, elkonsumenternas och miljöns skull bör därför Energimyndighetens plan att gå från 10 till 30 TWh vindkraft skrotas. Det var också folkpartiets partiråds beslut nyligen. Målet är exempel på gammalt planekonomiskt feltänkande och är motsatsen till att "sätta pris på miljön". I en modern miljömedveten marknadsekonomi används i stället samhällsekonomiska styrmedel som stimulerar aktörerna till rationella investeringsbeslut mot relevanta mål.
Dessutom bör förbudet mot att bygga nya kärnkraftsreaktorer upphävas så att kraftbolagen kan investera sina vinster i kostnadseffektiv och klimatsmart svensk energiproduktion, som inte kräver ekonomiskt stöd från staten. Då, men bara då, kan Sverige driva ned sina utsläpp av växthusgaser med de 80-90 procent som krävs till 2050. Med förlitan på vindkraft misslyckas vi med den uppgiften.
carl b hamilton