Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Skuldkrisen kräver att alla EU-länder tar ansvar”

Krisen är EU:s, inte eurons, skriver Hary Flam och Anders Vredin.
Krisen är EU:s, inte eurons, skriver Hary Flam och Anders Vredin. Foto: Frank Rumpenhorst / AFP
EMU-experter: Sverige bör spela en mer aktiv roll i EU:s ekonomiska politik och ställa sig bakom att den europeiska stabilitetsfonden får tillräckliga finansiella muskler. Statsskuldkrisen och fastighetsbubblan ska inte skyllas på euron. Orsakerna är främst BNP-fallet i finanskrisens spår i kombination med strukturella problem i vissa länder. Krisen har tvingat EU att inrätta en krisfond som 2013 ersätts av en permanent stabiliseringsfond. Fondens storlek är dock otillräcklig om även Italien och Spanien måste få stöd. För att finans­marknaderna ska övertygas måste fonden ges praktiskt taget obegränsade finansiella muskler. Detta kan bara ske genom att fonden får ge ut egna obligationer – euroobligationer – som garanteras av euroländerna gemensamt, skriver Harry Flam och Anders Vredin.

Den europeiska valutaunionen kommer inte att upplösas även om Grekland lämnar euron, inte heller om  Italien och Spanien tvingas begära stödlån. Däremot skulle hela det europeiska projektet få sig en ordentlig knäck. Valutaunionen är främst ett medel  för att uppnå fred, demokrati och stabilitet i Europa, inte ett mål i sig.

Skulle det osannolika ske, är alternativet till euron inte egna valutor och rörliga växel­kurser. Detta skulle begränsa fördelarna med EU:s inre marknad. Det enda realistiska alternativet är fasta växelkurser, som vid behov kan justeras.

Vinsterna av en devalvering för ett land motsvaras dock av kostnader för landets handelspartner. Det europeiska växelkurssamarbetet sedan början av 70-talet är kantat av ekonomiska och politiska kriser i samband med devalveringar. Det är lätt att föreställa sig vilka påfrestningar det europeiska samarbetet skulle ha utsatts för efter finanskrisen med fasta men justerbara växelkurser.

Statsskuldkrisen och fastighetsbubblan ska inte skyllas på euron. Orsakerna är främst det dramatiska BNP-fallet i finanskrisens spår i kombination med strukturella problem i vissa länder. Det finns länder utanför valutaunionen som ockå drabbats på liknande sätt av finanskrisens verkningar, som Storbritannien och USA, men också flera euroländer som klarat sig bättre eller bra.

Det finns olika orsaker till att vissa euroländer drabbats värre än andra. Grekland och Italien hade en stor statsskuld redan före finanskrisen. Irland och Spaniens skuldsättning var relativt liten men de – och Grekland – hade en spekulativ och kraftig uppgång i fastighetspriserna, stimulerad av obegränsade krediter till låga räntor.

När bubblan sprack på grund av finanskrisen och det ledde till recession, ökade statens utgifter och minskade dess inkomster. I Irlands fall bidrog att banksystemet blev konkursmässigt och att staten valde att hålla det under armarna med lånade pengar.

I främst Grekland, Irland och Spanien bidrog också att inflationen tilläts att vara alltför hög och urholka konkurrenskraften. Nackdelen med en gemensam valuta är att konkurrenskraften kan återställas endast genom att löner och priser sänks i förhållande till konkurrentländerna.

Det är en fullt möjlig, men utdragen och smärtsam hästkur, som man lyckats med i Tyskland.

Även om valutaunionen inte bär skulden för statsskuldkrisen i vissa euroländer, ställer den hårdare krav på finanspolitiken. Detta var naturligtvis känt från början.

Tanken var att EU:s tillväxt- och stabilitetspakt skulle begränsa budgetunderskott och skuldsättning, men den förlorade sin roll när Frankrike och Tyskland struntade i reglerna och kom undan sanktioner.

Vad som inte förutsågs var att den ökade tillgången på lån till låg ränta skulle ge upphov till spekulativa bubblor på fastighetsmarknaden som måste spricka förr eller senare, med katastrofala följder för banker, statsbudgetar och på arbetsmarknaden.

EU har nu fattat beslut som innebär en skärpning av tillväxt- och stabilitetspakten. Man har också inrättat en ny myndighet som ska övervaka finansiell stabilitet på makronivå. Dessutom finns en ny global standard för banker som tvingar dem att ha större buffertar i form av eget kapital än tidigare (Basel III). Dessa åtgärder bör minska risken för framtida kriser.

Tidigare saknade EU mekanismer för att hantera en statsskuldkris. Förhoppningen var att EU-fördragets förbud mot att rädda ett land med betalningssvårigheter skulle vara så avskräckande att problemet aldrig skulle uppstå. Avskräckningen har uppenbarligen inte varit stark nog. Det beror på att EU-projektet syftar till ett djupare samarbete än enbart på det ekonomiska området.

När målet är en fördjupad integration på många områden, är det svårt att tänka sig att ett land med betalningssvårigheter inte skulle få stöd från de övriga länderna. Här finns uppenbarligen ett dilemma, som måste lösas så att det gemensamma ansvar som EU-samarbetet för med sig kompletteras med gemensamma regler för finanspolitisk disciplin och finansiell stabilitet.

Krisen har tvingat EU att inrätta en tempo­rär krisfond, som 2013 ersätts av en permanent Europeisk stabilitetsfond. Fondens storlek är emellertid begränsad, och den är otillräcklig om även Italien och Spanien måste få stöd. För att finansmarknaderna ska övertygas, måste fonden ges praktiskt taget obegränsade finansiella muskler.

Detta kan åstadkommas genom att den får mandat att ge ut egna obligationer – euroobligationer – som garanteras av euroländerna gemensamt.

Hindret för en sådan lösning har hittills varit oviljan mot en ”transfer­union”. Men om inte stabilitetsfonden får tillräckliga muskler riskerar räntorna för Irland, Portugal, Spanien och Italien att bli så höga att situationen blir ohållbar, med värre konsekvenser för skattebetalarna i Tyskland och andra länder.

Euroländernas hittillsvarande strategi har varit att hålla krisländerna under armarna med lån och tvinga dem att ta alla kostnader, i form av arbetslöshet och lägre levnadsstandard. Långivarna har rentav tjänat på skillnaden mellan upplånings- och utlåningsräntor. Nu har Grekland lovats en lägre ränta på sina obligationer, men det kan troligen bara uppskjuta en nedskrivning av obligationernas nominella värde.

Detta kommer att drabba bland andra franska och tyska banker så att en del av dem rentav blir konkursmässiga och måste få kapitaltillskott från sina ägare eller från staten. I slutändan får således skattebetalare och bankägare, men även försäkringsbolag, pensionsfonder och andra betala för grekernas ekonomiska lättsinne.

I allt detta kan och bör Sverige spela en aktiv roll i kraft av sina erfarenheter av 90-talskrisen, sitt finanspolitiska regelverk och sin framgångsrika ekonomiska politik. Sverige är visserligen inte med i valutaunionen, men krisen är ett problem för hela EU och därmed också för oss.

Ett konstruktivt svenskt bidrag skulle vara att ställa sig bakom att den europeiska stabilitetsfonden får rätt att ge ut euroobligationer. Det skulle ge stabilitetsfonden de muskler som krävs för att förhoppningsvis stoppa den negativa spiralen av högre räntor – ökad skuld – ännu högre räntor. Krisen är som sagt EU:s, inte eurons.