Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

Skydd av palestinierna – en plikt vid skapandet av Israel

Det är stor risk att de generationer av unga palestinier som har sett sina föräldrar, syskon och barn skjutas till döds och fått sina hem skövlade endast kan känna hopplöshet och hat, skriver Anne Ramberg, Advokatsamfundet.
Det är stor risk att de generationer av unga palestinier som har sett sina föräldrar, syskon och barn skjutas till döds och fått sina hem skövlade endast kan känna hopplöshet och hat, skriver Anne Ramberg, Advokatsamfundet. Foto: Carolyn Cole

Angår alla. Israels agerande är inte förenligt med internationell rätt. Allvarliga brott mot mänskliga rättigheter sker varje dag, och vi kan inte stå passiva längre. Kampen för upprätthållandet av dessa rättigheter måste föras av alla, med hjälp av de fredliga vapen som står till buds: ord och sakargument, skriver Anne Ramberg, Advokatsamfundet.

Alla som har besökt Palestina bär i likhet med mig med sig starka intryck, omöjliga att glömma. Det gäller oavsett politisk hemvist och de innefattar såväl Israels oacceptabla övergrepp på palestinier på Västbanken, som den oproportionerliga och inhumana behandlingen av Gaza och dess invånare. Mina egna, om än tio år gamla, intryck har jag senast beskrivit på min blogg.

Frågan om Israel och Palestina är minerad mark. Debatten förs med mycket speciella förtecken. En iakttagelse är att kritiska synpunkter på den israeliska regeringens agerande medför att kritikern blir uthängd som antisemit. Och det vill ingen. Detta retoriska skamgrepp är oacceptabelt. Vi måste, när mänskliga rättigheter kränks, kunna föra en saklig diskussion utan sådana övertoner. De obeskrivligt vidriga och statssanktionerade brott som begicks mot judar och romer under Andra världskriget är av världshistoriska dimensioner. Om detta är alla ense. Men, denna tragik får inte legitimera dagens övergrepp på den palestinska befolkningen. Något historiskt alibi för sådant finns inte. Och de kan inte heller frita den israeliska regeringen från dess ansvar för vad som händer i dag. Försvaret av mänskliga rättigheter är dessvärre en evig kamp. Och den kampen måste föras, inte genom diskriminering och med missiler, utan med sakargument och med konstruktiva politiska insatser. Här har alla ett ansvar.

I tider som dessa förtjänar det erinras om att en viktig utgångspunkt för tillskapandet av staten Israel var innehållet i det brev som den brittiske utrikesministern, Balfour, den 2 november 1917 skrev till Lord Rothschild, då en av ledarna för den sionistiska rörelsen. Deklarationen var av avgörande politisk betydelse för bildandet av staten Israel. En del av den uppgörelse som deklarationen gav tydligt uttryck för var att de icke-judar som bebodde Palestina inte skulle utsättas för diskriminering. Betraktar man den israeliska politiken mot palestinierna är det svårt att se att den garantin blivit infriad. Verkligheten har dessvärre blivit mycket annor­lunda.

Utgångspunkten för FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna är att dessa är universella. Skyddskretsen omfattar således alla och envar. Den innefattar även palestinier. Detsamma gäller krigets lagar som bland annat uppställer krav på proportionalitet vid vålds­användningen. Dessa krav gäller alla stater. Också Israel.

Dessvärre måste konstateras att Israels agerande inte är förenligt med internationell rätt. Upprepade och allvarliga brott mot mänskliga rättigheter förekommer dagligen. Detta till trots är och har världens regeringar under alltför många år varit märkvärdigt passiva. Det gäller även den svenska. Carl Bildts fördömande av markinvasionen av Gaza räcker inte.

Jag har i ett nyligen publicerat blogginlägg sökt att konkret beskriva några av de kränkningar som jag menar att den palestinska befolkningen sedan lång tid har underkastats. Det handlar inte bara om våldsanvändning. Det handlar lika mycket om den dagliga diskriminering som palestinierna sedan mycket lång tid utsatts för och som utgör grogrunden för deras närmast vanmäktiga, om än oacceptabla, försök att med hjälp av primitiva raketer beskjuta Israel. Jag upprepar inte den berättelsen här. Beskrivningen tar sin utgångspunkt i en resa till Gaza och Västbanken för några år sedan. Förhållandena har inte blivit bättre sedan dess. Tvärtom.

Hamas raketbeskjutning förtjänar förvisso stark kritik. Men den måste ställas i relation till det som palestinierna under lång tid har fått utstå. Till dagens ohyggligheter hör det faktum att man med en militärt helt överlägsen israelisk krigsapparat beskjuter bostadsområden i Gaza. En fattig civilbefolkning mördas dagligen. Deras hem skövlas. Det mänskliga lidandet har många vittnat om. Man motiverar detta med att företrädare för Hamas gömmer sig i dessa bostadsområden och att raketbeskjutning och bombning av civila därmed blir legitima.

Jag kan givetvis inte ha någon uppfattning om var Hamas gömmer sig eller var de gömmer sina vapen. Men jag har den mycket bestämda uppfattningen att oavsett om de israeliska påståendena är riktiga motiverar detta inte bombningar av civila i tätt befolkade bostadsområden. Det berättigar inte heller ockupationsmakten att förstöra civila bostäder eller den redan så skadade infrastrukturen. Inte heller att skövla tusenåriga olivlundar. Vill man jaga Hamasledare får man använda andra metoder. Vad som nu sker kränker mänskliga rättigheter och utgör ett oproportionerligt användande av våld. Detta är aldrig godtagbart.

Det här är den tredje gången allvarligt våld riktas mot Gazas befolkning inom sex år. Till detta kommer att Israel sedan sju år har blockerat och isolerat Gaza från omvärlden. Effekterna är inte bara förödande för ekonomin och infrastrukturen. Civilbefolkningens psykiska lidanden kan inte mätas i siffror. Enligt UNWRA, FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar, söker nu 118 300 palestinska civila flyktingar skydd i de 69 FN-skolorna och 72 000 barn är i behov av omedelbar psykologiskt stöd, bara till följd av de senaste våldshandlingarna.

Konsekvenserna av den diskriminering och de övergrepp som under lång tid har fått fortgå är svåra att överblicka. Men, risken torde vara stor att de generationer av unga palestinier som har sett sina föräldrar, syskon och barn skjutas till döds, som fått sina hem skövlade och som systematiskt har diskriminerats endast kan känna hopplöshet och – sannolikt – hat. Ur denna hopplöshet springer ingen långsiktig fred. En generation utan hopp kommer att ha svårt att hylla de västerländska demokratiska rättsstatsidealen och våga lita på världssam­fundet. Till detta kommer att Israels bristande återhållsamhet riskerar att bidra till att oacceptabla antisemitiska strömningar stärks.

Det pågår vidriga övergrepp på många ställen runt om i världen. Kongo och Sudan är sådana exempel. Vad som skiljer dessa från Palestinakonflikten är att staten Israel tillkom genom ett beslut i FN. Världssamfundet har därför ett särskilt ansvar för att garantera inte bara staten Israel skydd utan också det palestinska folket.

Västerlandets relativa tystnad är besvärande. Vad som nu sker är inte en fråga som bör in­placeras på den politiska höger-vänster skalan. Det angår oss alla. Som advokat anser jag det vara min plikt att påtala detta och att erinra om att kampen för upprätthållandet av mänskliga rättigheter måste föras av alla med brukande av alla de fredliga vapen som står till buds. I mitt fall består dessa av ord och sakargument.