Världen står inför ett antal strategiska utmaningar som kräver politiskt nytänkande och ledarskap. Inte minst finanskrisens globala omfattning och vittgående konsekvenser har illustrerat vikten av gemensamt agerande, som också inkluderar utvecklingsländernas intressen. Finanskrisen, livsmedelskrisen och klimatförändringarna drabbar de allra fattigaste värst.
Det krävs en samlad utvecklingspolitik för 2000-talet där det inte längre räcker att använda biståndet för att kompensera orättfärdig jordbruks-, handels- eller miljöpolitik. Biståndet kan inte lösa den klyfta som finns mellan rika och fattiga. Men biståndet kan, rätt använt, vara en viktig förändringskraft.
Just därför har alliansregeringen påbörjat en omfattande omläggning av det svenska biståndet som nu styr bort från en kravlös utbetalningspolitik till en aktiv och resultatinriktad utvecklingspolitik. Regeringen skapar ordning och reda och fokuserar biståndet till färre antal länder och sektorer så att det kan göra nytta där det behövs allra mest. Vi fördelar medel till multilaterala organisationer baserat på hur effektiva och relevanta de är. Vi sätter friheten främst och främjande av demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna hör numera till biståndets främsta uppgifter. Vi arbetar för att Sverige ska bli världsmästare på att skydda och främja kvinnors rättigheter och möjligheter. Dessutom klimatsäkras biståndet.
Det finns anledning för oss moderater att vara självkritiska när det gäller vårt tidigare bristande engagemang för utvecklingsländerna. Länge sågs biståndet som ett hopplöst fall av felaktig användning av skattepengar. Kritiken var i stora delar befogad, men ibland förminskade vi de positiva effekter som en effektiv biståndspolitik faktiskt kan ha för den enskilda människan.
Moderaternas partistyrelse har i dagarna valt att lägga den gamla biståndspolitiken bakom sig och fattat beslut om en ny moderat utvecklingspolitik, där ett effektivt bistånd ingår som en mycket viktig del. Vår omprövning av den gamla biståndspolitiken bottnar i tre insikter:
För det första kan inte en modern politik för global utveckling stanna vid att ge bistånd. Det ekonomiska utanförskap i vilket en stor del av världens befolkning fortsatt befinner sig, kan bara brytas genom marknadsekonomiska reformer, ökat tillträde till den internationella marknaden och framväxten av ett livskraftigt näringsliv.
För det andra måste biståndet användas så effektivt och resultatinriktat som möjligt. Moderaterna har en positiv men krävande syn på biståndet, som rätt använt, kan göra verklig skillnad.
För det tredje måste biståndets legitimitet säkras. Det finns en bred enighet i riksdagen om att Sverige ska ha ett generöst bistånd. Tyvärr har denna generositet kommit att symboliseras av ett utbetalningsmål som inte duger som mätare på bra bistånd. Sveriges engagemang för människor i utvecklingsländerna ska inte mätas med ett utbetalningsmål som i själva verket står i vägen för genomförandet av en ansvarsfull utvecklingspolitik.
Enprocentmålet är många gånger ett hinder, dels för att vi inte alltid kan göra det som krävs på grund av alltför strikta regler för vad som får kallas "bistånd", dels för att de stora svängningarna i biståndets storlek gör det svårhanterat och svårplanerat.
Den aktuella finanskrisen illustrerar enprocentmålets bortglömda baksida. För i den globala avmattningens spår kommer lägre tillväxt efter hand att leda till att biståndet blir lägre än vad som tidigare förutsetts. Det är svårt att se hur sådana kast i biståndsvolymen - både uppåt och nedåt - är förenligt med en ansvarsfull hantering. En ordning med så förutsägbara biståndsvolymer som möjligt, också på något längre sikt, vore att föredra.
Så vad bör göras?
Självklart krävs vedertagna internationella normer för vad som räknas som bistånd, inte minst för att säkerställa ett globalt ansvarstagande, för att kunna driva på uppfyllelsen av millenniemålen men också för att kunna göra relevanta jämförelser mellan givarläder. Jämförelsen är viktig, inte för att Sverige ska kunna slå sig för bröstet, utan för att säkerställa att fler länder än Sverige respekterar gjorda internationella åtaganden om biståndets omfattning.
Det innebär också att volymåtagandet från Monterrey, som anger en grundläggande nivå för biståndet om 0,7 procent av BNI, ska ses som ett absolut golv för svenskt bistånd. Det får självfallet större effekt om fler länder lever upp till detta åtagande.
Moderaterna vill att Sverige ska ha ett ambitiöst bistånd.
Det finns initiativ som Sverige skulle kunna ta i kampen mot fattigdomen, men som vi hindras att göra för att pengarna finns på fel konton. Hur och var Sverige kan göra mest nytta ska - för de belopp som överstiger 0,7 procent - inte behöva vara slaviskt avhängigt OECD:s
biståndskommitté DAC:s kriterier för vad som räknas som bistånd Sverige har som ledande aktör på biståndsområdet - och som ett av få länder som volymmässigt lever upp till internationella åtaganden - ett ansvar som sträcker sig bortom OECD-DAC:s kriterier för att modernisera biståndet så att det anpassas till dagens globala utmaningar och för att kunna tillhandahålla innovativa och snabba insatser av relevans.
Låt oss ge några exempel.
Vi vill mer flexibelt kunna stärka fredsprocesser, till exempel genom att lämna bidrag till fredsfrämjande insatser utförda av regionala organisationer såsom Afrikanska unionen. För vi vet att utan säkerhet blir det ingen utveckling.
Vi tycker att det är självklart att Sverige ska kunna göra insatser för demokrati även i länder som inte godkänns som biståndsmottagare enligt OECD-DAC, särskilt i Ryssland. För vi tycker att engagemanget för demokrati och mänskliga rättigheter i vårt närområde är en självklar utvecklingspolitisk prioritet.
Vi vet vilken avgörande roll läkemedelsforskningen har för kampen mot hiv/aids-epidemin och andra smittsamma sjukdomar. Men investeringar i svensk forskning om smittsamma sjukdomar som främst drabbar världens fattiga kvalificerar sig inte som bistånd.
Moderaterna vill ersätta dagens kortsiktiga utbetalningsmål med ett långsiktigt utvecklingsmål - för att göra det möjligt för Sverige att sätta sin egen utvecklingsagenda. Vi ska kombinera respekten för gjorda internationella åtaganden med det nytänkande som dagens globala utmaningar kräver. Ett utvecklingsmål skulle ange hur vi vill bidra till utveckling och sätta en budget som anpassas efter denna ambition, istället för tvärtom.
Vi skulle vilja se en översyn av möjliga budgeteringsmodeller som skulle göra det möjligt att ersätta utbetalningsmålet med ett utvecklingsmål, och fortsatt garantera ett generöst bistånd. Utgångspunkten ska vara att Sveriges åtaganden och ambitioner måste definieras utifrån en omvärlds-analys som tar avstamp i dagens globala verklighet. En bred diskussion krävs om DAC-regelverket: Inom vilka ramar ska Sverige utvecklingspolitiskt kunna bidra? Vilka insatser ska vara möjliga? Dessutom behöver dagens system för att göra avräkningar från biståndsramen ses över, då det bidrar till att ge dåliga planeringsförutsättningar för förutsägbarhet och transparens.
Vi moderater är fast beslutna att fortsätta reformeringen av utvecklingspolitiken. Vår utgångspunkt är alltid ansvaret mot såväl svenska skattebetalare som enskilda människor i utvecklingsländerna.
GUNILLA CARLSSON
PER SCHLINGMANN