Trots att ungdomsarbetslösheten verkar ha permanentat sig på en historiskt hög nivå, är det sällan det görs till en politisk fråga. Som politiker och mamma måste jag fråga mig varför det inte är en huvudfråga i den politiska debatten. För även om man, till äventyrs, skulle vara okänslig för den mänskliga sidan av att vara ung och inte behövd, så är det ekonomiskt vansinne att låta en hel generation gå förlorad.
Enligt SCB:s arbetskraftsundersökning i december 2005, var 51 000 ungdomar mellan 16 och 24 år arbetslösa. Det motsvarar 10,9 procent av alla ungdomar som befinner sig i arbetskraften. Det senaste året har arbetslösheten inte minskat.
Till detta ska läggas den del av statistiken som räknas internationellt, men, av någon anledning, inte i Sverige, nämligen de "latent arbetssökande". Totalt sett omfattar denna siffra 200 000 personer, varav 89 000 är heltidsstudenter som sökt arbete. Det är 37 000 fler än för ett år sedan. Skulle dessa studenter räknas in bland de arbetslösa, skulle ungdomsarbetslösheten kunna beräknas till ofattbara 23,1 procent (nu blir det inte så mycket eftersom en hel del av studenterna är över 24 år, men den tabell som skulle kunna ge rätt siffra har av någon anledning utgått i SCB:s redovisning).
Jämför vi oss med övriga EU-länder, faller jämförelsen illa ut för vår del. I början av 2005 (som är sista tidpunkten då det finns jämförbara data), var genomsnittliga ungdomsarbetslösheten i EU:s 15 "gamla" medlemsländer 17 procent. I Sverige var den 19,2 procent, långt över Danmarks 8,5 procent eller Nederländernas 11,8 procent och högre än i Storbritannien och Tyskland, för att nämna några exempel. Vi tillhör knappt ens klassens medelmåttor längre.
Till dessa siffror ska läggas de 20 600 personer under 30 år som hade sjuk- eller aktivitetsersättning (förtidspension) i december 2004. På ett år hade antalet ökat med cirka 1 000 personer. I denna grupp finns både de som verkligen är permanent sjuka, men också en skrämmande mängd unga människor som inte längre får stöd från samhället för att komma igen, genom rehabilitering eller arbetsträning. Att skicka ut unga människor i förtidspension har blivit ett bekvämt sätt att gömma bort samhällets misslyckanden.
Det krävs inte mycket inlevelse för att inse vad som gömmer sig bakom siffrorna i krossade drömmar och förlorad framtidstro. Jag är själv förälder och vet vad tiotusentals andra föräldrar som oroar sig för sina barns möjligheter att finna ett jobb och en framtid går igenom.
Exakt vilka orsakerna till denna omfattande utslagning är kan man endast spekulera om, men det finns några tecken på skillnader mellan Sverige och andra länder.
En skillnad är att vi har ett ganska högt löneläge för unga. I tillverkningsindustrin tjänar en 25-åring 86 procent av genomsnittet i hela branschen, medan en 45-åring tjänar 106 procent. Med andra ord: Det är förhållandevis dyrt att anställa yngre utan erfarenhet och förhållandevis billigt att anställa medelålders med lång erfarenhet.
Ett liknande resultat finns i rapporten "Hur höga är minimilönerna?", utgiven av Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering. Den visar att minimilönerna i kollektivavtalen är höga jämfört med de genomsnittliga lönerna. Genomgången av avtalen visar också att praktisk erfarenhet värderas ganska lågt, vilket gör att det blir relativt sett dyrare att anställa unga utan erfarenhet.
Som svensk politiker ska jag inte lägga mig i avtalsrörelsen, men jag vill gärna påpeka detta fenomen, därför att det ska läggas till övriga hinder för unga att ta sig in och få ett jobb.
Något som jag däremot både kan och avser lägga mig i handlar om den svenska arbetsrätten. I takt med att konjunkturen förbättrats och nyanställningar blivit aktuella, har gruppen företag som ser denna som ett hinder för nyanställningar ökat och är nu, tillsammans med efterfrågan, det viktigaste hindret i Företagarnas småföretagarbarometer från 2005. Det är lätt att inse hur detta samspelar med löneläget för att utestänga ungdomar; om man är osäker på bärkraften i en anställning och dessutom måste ta på sig kostnaden för att träna upp någon utan erfarenhet blir det lätt att avstå.
Jag är därför övertygad om att vissa lättnader i arbetsrätten skulle vara ett kraftfullt incitament för företag att anställa fler yngre personer. Alla blir vinnare, då företagen kan minska sin risk och yngre kan komma i kontakt med arbetsmarknaden, få erfarenhet och dessutom kvala in i de trygghetssystem man i dag står utanför.
Att införa ett särskilt ungdomsavtal för nyanställning av unga upp till 26 år är därför det viktigaste förslaget i ett paket för att skapa nya jobb för ungdomar.
Ett sådant ungdomsavtal bör utformas efter den modell som Frankrike införde för alla nyanställningar i småföretag under hösten.
En ändring i las bör göras så att man kan anställa unga personer på ett ungdomsavtal. Detta medger en uppsägning med omedelbar verkan under två års tid. Samtidigt införs ett lagstadgat avgångsvederlag för den som blir uppsagd på åtta procent av lönen, vilket motsvarar en månadslön efter ett år och två månadslöner efter två år.
Ett ungdomsavtal har stora förtjänster framför dagens provanställningar - det löper över längre tid och kommer då inte främst att handla om att testa personens individuella lämplighet, utan om att testa lönsamheten i anställningen. Fler företag kommer att våga anställa unga människor utan att på förhand vara helt säkra på att det kommer att löna sig. De som anställs, men inte sedan får tillsvidareanställning, kommer dels att få en värdefull arbetslivserfarenhet att peka på, referenser och även att ha goda möjligheter att kvalificera sig för a-kassa och därmed öka sin trygghet.
De franska erfarenheterna talar sitt tydliga språk: På fem månader i slutet av 2005 tecknades 280 000 sådana flexibla avtal. 30 procent av dessa skulle enligt en utvärdering inte ha kommit till utan möjligheten till flexibilitet. Nio av tio företag tror att anställningen kommer att fortsätta efter två år. Översätter vi siffran till Sverige, skulle det motsvara att 14 000 nya jobb skapats genom förändringen på en kort tid.
Tillsammans med det förslag Allians för Sverige har lagt fram om nystartjobb för unga som inte haft ett jobb, vilket innebär att arbetsgivaravgiften slopas under 12 månader ger det goda förutsättningar för fler jobb att skapas, genom såväl sänkta kostnader som minskad risk. Det gynnar de unga som får jobb, det gynnar företagen och det gynnar Sverige.
För mig och centerpartiet finns ingen viktigare uppgift än att ge barn och unga framtidstro. De ska känna att de är viktiga och behövda och få en chans att flytta hemifrån och bli vuxna. De ska veta att vuxenvärlden bryr sig och då kanske vi inte alltid kan göra som vi alltid har gjort, för då kommer allt att vara som det har varit.
MAUD OLOFSSON
Partiledare (c)