Socialdemokratin har som bekant lidit ett historiskt valnederlag. Det finns ett grundläggande problem med den politik man stått för de senaste decennierna som accentuerades under 2010 och valrörelsen.

Bland dem som har ett jobb röstade 22 procent på Socialdemokraterna, motsvarande siffra för Moderaterna var 32 procent. Undersökningar av partisympatier uppdelat på socioekonomisk status visar att Moderaterna är 16 procentenheter större än Socialdemokraterna bland den breda gruppen ”tjänstemän”.

En viktig slutsats som ligger nära till hands är att det är just skattepolitiken som hamnat väldigt fel.

I rapporten ”Högerpolitiken klyver Sverige”, som släpptes av S under våren 2010, ställs den problematiska synen på skattepolitiken på sin spets.

Rapporten visar att alliansregeringens skattesänkningar till 80 procent gått till ”den rikaste halvan av befolkningen”. När Skattebetalarnas Förening begärde ut materialet från Rut (Riksdagens Utredningstjänst) visade det sig att S hade räknat med alla över 16 år i ”befolkningen”. Därmed gick gränsen för att hamna i socialdemokratins ”rika halva” vid 19.700 kronor före skatt. Det vill säga en mycket stor andel av dem som har ett heltidsarbete. Rapporten var inte bara djupt intellektu­ellt ohederlig utan också ett symptom på en syn på skatte- och fördelnings­politik som kraftigt bidrog till både valförlusten och sannolikt också till den sjunkande trenden över tiden.

Någon kanske skulle tro att Skatte­betalarnas Förening skadeglatt åser denna utveckling. Så är det inte! Vårt uppdrag utgår från våra medlemmar, skattebetalarna, och inte från något politiskt parti. Tvärtom är det bekymmersamt med en så svag socialdemokrati. Inte minst i ljuset av att idéutvecklingen inom den borgerliga regeringen till stor del avstannat, liksom reformtakten.

Det intressanta är att det därmed finns ett utrymme för verkligt socialdemo­kratiskt nytänkande. Det finns utrymme att hitta en skattepolitik som förenar de gamla socialdemokratiska tankarna om stark tillväxt, social hänsyn, och rättvis finansiering av den gemensamma välfärden. En sådan skattepolitik stavas ”platt skatt”. Vilket i Sverige lättast ses som helt avskaffad statlig inkomstskatt.

Hur skulle socialdemokratin kunna driva en sådan fråga i ett land där inte ens det största högerpartiet vågar andas om att avskaffa värnskatten?

För det första krävs en omprövning av den oerhört förenklade tanken att snart sagt varje inkomstskillnad är ett tecken på en orättvis klyfta.

Socialdemokratin skulle på detta sätt kunna gå i bräschen för en väg bort från den politiska diskussion som i dag råder på det fördelningspolitiska området. Sverige har en mycket jämn inkomstfördelning. De allra lägsta heltidslönerna är efter skatt knappt 11.000 kronor. För att kvala in bland den tiondel som har högst inkomst krävs en månadslön på 24.500 kronor efter skatt, större än så är inte inkomstspridningen för den absoluta majoriteten av den arbetsföra befolkningen. Till detta kommer ytterligare utjämning via bidragssystemet.

När dessutom olika kostnader förknippade med det välbetalda arbetet är avklarade (främst boende) blir belöningen, något hårdraget, för ett karriärkliv genom hela det yrkesarbetande Sverige en Audi i stället för en Fiat och till helgen vin
i glasflaska i stället för i låda.

För det andra bör inte enbart fördelningen av årsinkomster ligga till grund för fördelningspolitisk utvärdering. Varför blundar ett parti som anser att fördelningsfrågor är viktiga för att fördelningen av förmögenhet är extremt ojämn? I verkligheten spelar detta en mycket större roll för människors olika levnadsstandard än de årliga inkomsterna. Och varför får inte fördelningen av livsinkomster större utrymme i debatten?

I den allmänna debatten finns bilden att den sociala rörligheten i Sverige är mycket stor, men den bilden behöver modifieras. Att många studier finner en stor social rörlighet i Sverige förklaras sannolikt till stor del av just att vi har en sammanpressad inkomststruktur. Mycket förenklat går sådana studier ut på att beräkna sannolikheten att man byter plats med varandra i inkomsthierarkin.

Självklart blir det så att denna sanno­lik­het ökar då inkomstfördelningen är jämn.

Mycket viktigare i realiteten är möjligheten att faktisk påverka sin ekonomi med olika karriärsteg. Studier som Skatte­betalarna tidigare har gjort, och som redo­visats på denna sida (DN Debatt 8/2 2010), visar till exempel att koppling mellan inkomst och förmögenhet i Sverige i princip är obefintlig.

I Sverige kan bara de med allra högst inkomst påverka sin förmögenhetssituation, i övrigt är det slumpen, bostads­affärer och arv som gäller.

I sammanfattning bör den förhärskande bilden att Sverige är ett land med stora inkomstskillnader och god social rörlighet, bytas mot en mer sann bild – att inkomstskillnaderna är mycket små och att det är svårt att påverka sitt liv med egen karriär i Sverige, samt att för­mögenhetsstrukturen är både ojämn och odynamisk.

Ett avskaffande av den statliga inkomstskatten råder till en väsentlig del bot på detta. Utan att göra avkall på grundläggande socialdemokratiska värderingar som att de rika ska bidra med mer och att värna välfärden.

Den som tjänar 20.000 kronor kommer att betala cirka 11.000 i skatt (kommunalskatt och löneskatter) och den som tjänar 50.000 kommer att betala 30.000 i skatt – även i ett system utan statlig inkomstskatt. Indirekta skatter tillkommer och gör skillnaden ännu större. Den statliga inkomstskatten inbringar cirka 43 miljarder av de totala skatteintäkterna om drygt 1 500 miljarder. Självklart går det att avskaffa den skatten utan att äventyra välfärden.

Självklart är en sådan reform tillväxtvänlig. Höga marginalskatter är inte bra för ekonomins funktionssätt. Sverige har i dag världens högsta marginalskatter som dessutom sätter in på en internationellt sett låg nivå.

Samtidigt konstateras allt oftare att framtiden för Sverige i den globala konkurrensen är en satsning på det så kallade kunskapssamhället. Att tala om detta och att alltmer bygga ut den högre utbildningen utan att vilja låta utbildning och flit löna sig är att tala med kluven tunga. Hur ska Sverige kunna bli en kunskaps­nation när varje civilekonom eller civilingenjör i dag beskrivs som rika knösar som hårdbeskattas redan vid inträdet på arbetsmarknaden?

En platt skatt gör det möjligt för männ­iskor som föds utan tillgångar att med studier, hårt arbete, företagande och allmän flit verkligen påverka sin situation. Av­skaffad statlig inkomstskatt skapar incitament för människor att satsa på studier, arbete och företagande.

Det borde vara en självklarhet för dagens krisdrabbade socialdemokrati att på detta sätt söka sina rötter. Och ett offensivt sätt att köra om en alltmer självgod borgerlig regering vars reformvilja avstannat.

Robert Gidehag
vd Skattebetalarna