I en dynamisk liberal demokrati kan individen genom social och geografisk rörlighet utveckla sig själv och därmed också andra. Invandring har i alla tider varit ett oöverträffat sätt att ge nya möjligheter till människor och nytt liv till gamla samhällen.

Men något håller på att hända inom den intellektuella svenska borgerligheten. Plötsligt har det blivit viktigt att fokusera på invandringens baksidor.

För ett år sedan förklarade chefredaktörerna Paulina Neuding (Neo) och Johan Lundberg (Axess) på DN Debatt att det är viktigt att våga ”erkänna” baksidorna med invandringen. Sedan dess har det pågått en intensiv diskussion om problemen med invandringen, från dessa båda tidskrifter, ledarskribenter vid Svenska Dagbladet och numera även personer vid Timbro.

Diskussionen om invandringspolitikens problem och baksidor är inte ny. Den har förts under lång tid, bland annat av undertecknade, men då alltid med ett grundläggande positivt perspektiv på invandring och ett öppet Sverige, och där lösningarna söks i den generella politiken som till exempel att förbättra skolan och företagsklimatet, se över arbetsmarknadsreglerna och skapa en större rörlighet på bostadsmarknaden.

Med människan, oavsett rötter, tillkommer problem som hanteras bäst genom mer öppenhet och större möjlighet till sociala resor, inte mindre. Den borgerliga diskussionen om invandringen tappar ofta bort detta perspektiv. I Neo finner man intervjuer där svenska politiker pressas att medge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken.

Flera av inläggen kan bara läsas som att invandringen inte är förknippad med problem, utan att invandringen är problemet. På SvD:s ledarsida (25/6 2011) går Per Gudmundson igenom invandrade gruppers brottslighet och landar i att en tänkbar lösning är att ”dra ned på flyktinginvandringen”, men att det faller på att regeringar ”anser sig” vara bundna av internationella överenskommelser.

Den här typen av generaliseringar brukar annars avvisas av liberaler. Vi håller inte alla män ansvariga för våld mot kvinnor och alla svenskar kan inte göras ansvariga för våld mot invandrare. Skuld går inte i arv och bärs inte kollektivt. Men av något skäl har det blivit legitimt att tala i kollektiva termer om invandrade personer.

BRÅ dokumenterade 2005 att 99,78 procent av utlandsfödda inte misstänkts för sexualbrott, medan 99,96 procent av dem som fötts i Sverige av svenska föräldrar inte misstänkts för det under samma period. Att då tala om det som ett invandrarproblem är en orimlig generalisering som inte ger några praktiska redskap att förstå och hantera problemet.

Neuding går längst i en artikel i Jerusalem Post (7/4 2012). Hon skriver om det högst reella hotet med antisemitism i Malmö men landar i att problemet är att staden har för många muslimer. Förklaringen söks inte i utanförskap eller i islamistiska idéers genomslag utan i demografiska förändringar: ”2004 var det vanligaste namnet för nyfödda pojkar i staden Muhammed, och bland 15-åringar är etniska svenskar nu i minoritet.” Den här meningen borde få alla liberaler att rygga tillbaka.

Neuding gör sig skyldig till både ett kollektivt skuldbeläggande och friskrivande på en gång. Är ”etniska svenskar” immuna mot antisemitism? Det är försåtligt att välja ett enda år som utgångspunkt för en analys av långsiktiga trender, och det ger en falsk bild av en flodvåg – 2004 föddes 34 Muhammed i Malmö.

Det stora problemet är dock perspektivet på människan – etnicitet och religion får definiera vem individen är och hur hon kommer att bete sig. Liberalismen har alltid erkänt människans rätt till en historia men lägger tonvikten på hennes framtid som vi gemensamt skapar varje dag. Liberaler har alltid kämpat för att individer ska bedömas utifrån sina handlingar och inte reduceras till endast bärare av ett arv.

Om vi inte tror på människans förmåga och föränderlighet, vad har vi då kvar av de grundläggande värden från den liberalism som skapade den fria och demokratiska delen av världen?

Vi vill uppmana borgerligheten att besinna vad ett sådant perspektiv kan leda till och vilka krafter som gynnas av det. Och vi vill försäkra alla andra om att det i denna mening inte finns en borgerlig åsiktsgemenskap. I en sådan strid står vi på andra sidan, för traditionellt liberala kärnvärden.

Dilsa Demirbag-Sten

Författare och liberal debattör

Johan Norberg

Författare, liberal debattör och tidigare medarbetare på Timbro (2000-2005)