Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Sluta låtsas att mödrars övergrepp inte finns”

”Så länge vi avskärmar oss från företeelsen att mödrar avsiktligt kan vilja sitt barn illa kan vi inte hjälpa barn och vuxna med sådana erfarenheter”, skriver debattören.
”Så länge vi avskärmar oss från företeelsen att mödrar avsiktligt kan vilja sitt barn illa kan vi inte hjälpa barn och vuxna med sådana erfarenheter”, skriver debattören. Foto: TT

Ta svåra erfarenheter på allvar. Att mödrar kan begå övergrepp och vilja sina egna barn illa omgärdas av ett mycket starkt tabu. I stället för att ­bortförklara, ­ursäkta och blunda för denna verklighet måste vi se och erkänna offrens ­erfarenheter, skriver Elisabeth Arborelius, präst och docent i psykologi.

Tabut kring psykisk ohälsa minskar gradvis. Men det finns ett närbesläktat område som fortfarande är ett mycket starkt tabu: mödrarna som vill sina barn illa. Jag vill lyfta fram en verklighet som existerar – för att uppmärksamma oss alla och särskilt de i människovårdande yrken. Och för att ge ord för dem som anar, knappt orkar kännas vid, att detta är en verklighet de själva upplevt.

”När mammor dör, då förlorar man ett av vädersträcken. / Då förlorar man vartannat ­andetag: då förlorar man en glänta. / När ­mammor dör, växer det sly överallt.”

Dessa rader av Göran Tunström uttrycker något väsentligt av det vi lägger i begreppet ”mamma”, något absolut självklart och tryggt. Som om varje barn någon gång måste ha haft en Mamma för att över huvud taget kunna växa vidare. Men alla barn har inte någon mamma i denna betydelse. En del har ingen mamma alls, en del har en rätt halvdan mamma som enligt, barnläkare och psykoanalytiker, Donald Winnicotts termer knappt skulle anses vara ”good enough”. Och så finns det mammor som vill sina barn illa.

Det går knappast att beskriva klarare än Ann Heberlein i en artikel i Sydsvenskan på mors dag 2011: I synnerhet mödrars övergrepp är svåra att acceptera, att vi frestas att låtsas som om de inte finns, mödrarna och mormödrarna som misshandlar och förgriper sig på barn. Och när enstaka fall ändå uppdagas vill vi förtvivlat gärna hitta förklaringar och ursäkter. Vi vill tro att Rosemarie Fritzl var ovetande om att hennes man höll dottern Elizabeth fången i parets källare i 19 långa år och att Bobbys mamma deltog i misshandeln och övergreppen på sonen för att hon var rädd för mannen hon levde med. Vi måste ändå våga se att också kvinnor kan vara förövare, med vett och vilja, på eget initiativ. Det måste vi se, för barnens skull. Mor är inte alltid rar.

Ett par barn dödas varje år i Sverige av sina mammor, vanligtvis spädbarn. Detta är ”toppen på isberget”. Under isberget finns de mammor som inte dödar – men som vill sina barn illa, vill förstöra och förinta.


Elisabeth Arborelius. Foto: Privat

I bröderna Grimms sagor är de onda styvmödrarna vanligt förekommande. De misshandlar och vanvårdar barnen på grund av egen avund. Deras ondska står i stor kontrast till föreställningarna om moderlig kärlek. Till och med i sagorna måste vi i vår kultur således göra omskrivningar för att mammor begår onda handlingar mot sina barn – och låta dessa vara förlagda till styvmödrar. Det talar för hur svårt det är att härbärgera företeelsen att en mamma kan vilja sitt barn illa.

På 80- och 90-talet väckte den schweiziske psykoterapeuten Alice Miller debatt med böcker som beskrev trauma hos barn orsakade av föräldrars övergrepp. Den amerikanske psykiatern Scott Peck har i boken ”Ett försök att förstå den mänskliga ondskan” beskrivit åtskilliga fall hur det onda kan ta sig uttryck i föräldrars konkreta handlingar mot sina barn i vardagslivet. I Sverige har psykoterapeuten Maj-Britt Nilsson, i boken ”Det osynliga traumat”, beskrivit åtskilliga patienter med erfarenhet av mödrar som velat dem illa. Hos dessa personer som bär på, vad Nilsson kallar för ”det osynliga traumat”, finns djupt liggande rädslor och skräck, kamp mellan liv och död, hjälplöshet och vanmakt. Det handlar om så svårt traumatiserade personer att de inte kan kommunicera sina trauman verbalt, utan endast “kommunicera trauma”. Nilsson har erfarenhet av mödrar som helt och hållet saknar empati och medkänsla, är rakt igenom egocentriska och självupptagna och mycket avundsjuka på det barn de oftast väljer ut för sina onda handlingar.

 

Till och med i ­sagorna måste vi i vår kultur således göra omskrivningar för att mammor begår onda handlingar mot sina barn – och låta dessa vara förlagda till ­styvmödrar.

 

Jag har egen erfarenhet från min uppväxt då jag ofta kände skräck och förtvivlan men visade ett ”glatt” yttre. Under många många år tvivlade jag på mina känslor, tänkte att det var mig det var ”fel” på. Tanken att min mamma ville mig illa kom flera gånger men tabut hindrade mig, jag blev deprimerad och fick ångest. Under min uppväxt läste jag ständigt Bröderna Grimms sagor om styvmödrar. I tonåren läste jag allt jag kunde komma över om människors skräck och lidande i koncentrationsläger. I medelåldern kom jag i kontakt med genren “True crime” i USA och läste om mödrar som dödade sina barn. Detta för att söka efter ord på erfarenheter jag hade men inte kunde verbalisera. Min starka känsla att min mamma ville mig illa har vuxit fram i en lång process under många år. Sen tonåren har jag haft återkommande depressioner med ångest och emellanåt självmordstankar. Med åren har det blivit avsevärt bättre.

Jag har även professionell erfarenhet, arbetar sen många år som präst med själavårdande samtal med mycket utsatta människor. Åtskilliga av dessa människor har farit illa i vården och/eller av sociala myndigheter. Det tog flera år innan de i mer regelrätt utsträckning vågade kontakta mig för samtal. Jag lyssnar till det mest fasansfulla som barnmisshandel och övergrepp av olika slag. Visar mina reaktioner av upprördhet över det jag får ta del av. Flera gånger har jag träffat på kvinnor som tidigare gått i långa terapier men inte upplevt sig ha fått hjälp. Det har handlat om erfarenheter av en egen mamma som velat illa, en upplevelse som har varit så svår att förmedla och som inte uppfattats av den tidigare terapeuten.

Alice Miller lyfte fram den avgörande betydelse ett ”hjälpande vittne” kan ha för ett barn med en mamma som vill illa: en människa som tror på barnet, som ser dess nöd och kan hjälpa barnet att inte bara känna sig ond och dålig – utan också värdefull. Det kan handla om en mormor, en granne, ett syskon, en lärare – en person som ofta själv inte förstår sin betydelse.

Under mitt långa yrkesliv har jag åtskilliga gånger hört personer i människovårdande yrken fälla kommentarer som ”föräldrar vill alltid sina barns bästa” och ”det är ju ändå ingen förälder som vill sina barn illa”. Så länge vi avskärmar oss från företeelsen att mödrar avsiktligt kan vilja sitt barn illa kan vi inte hjälpa barn och vuxna med dylika mycket svåra erfarenheter. Hur man på sikt kommer tillrätta med problemet vet jag dock inte. Jag vet inte ens om det går. Det är betydligt mer komplicerat än en anmälan till Socialtjänsten.

Men både som professionella och som grannar har vi möjlighet att bli dessa hjälpande vittnen – en medmänniska som lyssnar till såväl de utsagda orden som det icke-verbala. Någon som kan förmedla sin medkänsla och bekräfta att barnet har varit eller är utsatt för något ohyggligt svårt – och att ­barnet självt inte är orsaken.

Läs mer. DN Debatt

Läs fler debattartiklar. Till DN:s debattsida