Efter år av utredande och diskussioner har nu konkreta förslag arbetats fram som ska ge polis och åklagare ökade möjligheter att förhindra och utreda den grova och organiserade brottsligheten.
Förslagen har lett till en debatt där kritiker hävdar att den enskildes integritet hotas och att vi är på väg in i en övervakarstat och rent av ett Storebrorssamhälle.
Att nya möjligheter att exempelvis avlyssna debatteras är självklart. Varje så kallat tvångsmedel som ges till polis och åklagare måste vara väl motiverat och så utformat att det inte kan missbrukas.
Men i debatten har den viktiga diskussionen om behov och effektivitet kommit bort. I stället för en saklig debatt framställs det i svepande ordalag som att snart sagt varje medborgares låtanden och göranden ska kartläggas.
Detta är en grovt missvisande beskrivning som enligt vår uppfattning har inneburit att diskussionen kommit att fokusera på fel frågor.
Naturligtvis utgör alla tvångsmedel ett intrång i den personliga integriteten för den som utsätts. Men för att samhället ska kunna skydda sig mot den grova och organiserade brottsligheten, måste samhället också ha rätt att göra intrång i människors integritet när det finns tillräcklig misstanke om att grova brott planeras eller för att kunna utreda redan begångna brott. Ofta är det endast genom att avlyssna och kartlägga misstänkta personers telefonsamtal eller e-postkontakter som grova brott kan förhindras eller bevisas. Frågan är alltså inte om vi ska ha rätt att göra intrång i den personliga integriteten utan när, hur och under vilka förutsättningar.
Vid denna bedömning måste vi också väga in att det är ett integritetsintrång att bli utsatt för ett grovt brott, till exempel att bli offer för en besinningslös terroristattack eller ett våldsamt värdetransportrån. Även rätten till liv är en mänsklig rättighet.
Den grova och organiserade brottsligheten har, liksom samhället i övrigt, genomgått stora förändringar under senare år. Den utnyttjar ny teknik och rör sig allt mer mellan olika länder. Dessutom är den välorganiserad och utförs av yrkeskriminella som har noggranna säkerhetsrutiner för att undvika upptäckt och göra det svårt för polis och åklagare att få tag i bevis.
För att kunna bekämpa denna brottslighet krävs att polis och åklagare har moderna verktyg. Rättsväsendet måste anpassa sig efter hur brottsligheten utvecklas och agerar.
Låt oss få beskriva vilken brottslighet vi talar om och vilken nytta vi skulle ha av nya hjälpmedel.
Terroristbrottsligheten har genomgått stora förändringar sedan den 11 september 2001. Det handlar numera ofta om storskaliga attacker och de som utför dem kan spränga sig själva i luften för att ödeläggelsen ska bli så stor som möjligt. Den typ av omfattande terroristdåd som drabbat till exempel London och Madrid planeras i slutna grupperingar som är i stort sett omöjliga att avslöja annat än genom hemliga avlyssningar.
Säkerhetspolisens uppgift är att förebygga och förhindra att sådana brott sker. Men trots detta har inte Säkerhetspolisen rätt att använda till exempel avlyssning förrän det finns misstankar om att planeringen av brottet har kommit så långt att terroristerna när som helst kan slå till.
Dagens system innebär alltså att Säkerhetspolisen riskerar att komma in för sent, vilket också konstaterats i flera utredningar. Säkerhetstjänstkommissionen och 11-septemberutredningen menade att Säkerhetspolisen med nuvarande tvångsmedel inte kan fullgöra sitt uppdrag.
För att kunna göra detta måste Säkerhetspolisen, precis som sina motsvarigheter i flera EU-länder och Norge, ha rätt att använda telefonavlyssning och hemlig kameraövervakning när det finns starka skäl att misstänka att samhällshotande brott kommer att begås, och detta utan att det finns bevis för att planeringen kommit så långt att det när som helst kan inträffa. Det handlar inte om att övervaka människor på lösa grunder, utan om att när konkreta omständigheter talar för att de mest samhällsfarliga brotten planeras ska Säkerhetspolisen kunna skaffa sig information som gör att man kan ingripa innan brotten utförs. Det är detta som förslaget om att få använda tvångsmedel i preventivt syfte handlar om.
Det kan inte nog understrykas att de lagförslag vi diskuterar ytterst syftar till att vi bättre ska kunna värna oss mot den brottslighet som med terror mördar och har som syfte att skada demokratin. Vi får inte glömma det perspektiv som de senaste årens våldsamma terrordåd gett oss.
Men det är inte bara terroristbrottsligheten som har förändrats. Det har även den brottslighet som den öppna polisen ska bekämpa. Bland annat har värdetransportrån och utpressningsverksamhet blivit allt mer organiserad och välplanerad. Detsamma gäller för handel med barn och kvinnor för sexuella ändamål samt handel med narkotika. Antalet Mc-gäng har under de senaste tio åren mångdubblats och de fortsätter att expandera. I Danmark har man sett att Hells Angels och Bandidos förändrat sin brottsliga verksamhet genom att mer och mer inrikta sig på att hota vittnen, poliser och åklagare. Och samma utveckling ser vi i Sverige.
Även brottslingarnas arbetssätt har förändrats. De har anpassat sig efter de tvångsmedel som finns i dag. De pratar inte längre i samma utsträckning om sina brottsplaner i telefon eftersom de vet att de kan vara avlyssnade.
Den diskussionen sker i stället allt oftare i lägenheter, bilar eller på andra platser där de inte kan avlyssnas. Det är därför vi måste få tillgång till så kallad buggning, alltså avlyssning med mikrofon. Det har man redan i de flesta EU-länderna, bland annat i Danmark där den danska polisen uppger att den i flera brottsutredningar fått fram avgörande bevis genom att använda buggning.
Men även om brottslingar blivit försiktigare att prata i telefon, kan fortfarande många svåra brottsutredningar lösas genom att övervaka misstänktas telefon- och internetrafik.
Att i efterhand kunna kartlägga misstänkta personers telefon- och e-postanvändning - vilka de varit i kontakt med samt när, varifrån och under hur lång tid - kan i många fall vara avgörande bevis i domstol.
Polisen har redan i dag möjlighet att få ut sådan information från teleoperatörerna när de utreder allvarliga brott. Men bara om teleoperatörerna fortfarande har informationen sparad. EU-förslaget om lagring av elektronisk kommunikation handlar just om att teleoperatörerna ska vara skyldiga att spara sådan information. Det handlar alltså inte om något nytt tvångsmedel utan om att genom lagstiftning garantera att det som teleoperatörerna i dag gör frivilligt i framtiden ska vara obligatoriskt.
Vi som dagligen arbetar mot den grova och organiserade brottsligheten vet att behovet av det som förslås är stort och att det skulle bli effektivt. Enligt vår uppfattning är förslagen nödvändiga för att samhället ska kunna skydda sig mot den mest samhällshotande brottsligheten.
Men naturligtvis ska alla tvångsmedel utövas under rigorös kontroll. Beslut ska fattas av domstol och det ska finnas möjligheter att i efterhand kontrollera hur polis, åklagare och domstolar har hanterat sina långtgående befogenheter. Vi deltar gärna i en diskussion med kritikerna om hur de polisiära arbetsredskapen kan utformas och kontrolleras på bästa sätt.
Det är dessa frågor diskussionen borde handla om. De som inte delar vår uppfattning om att nya tvångsmedel behövs borde, i stället för att måla upp osanna skräckbilder om en övervakarstat, förklara varför de inte ser något behov. De borde försöka berätta hur polis och åklagare ska kunna förhindra terroristattentat eller stoppa den organiserade narkotika- och människohandeln utan att få avlyssna de som planerar och begår brotten.
Fredrik Wersäll
Riksåklagare
Stefan Strömberg
Rikspolischef
Klas Bergenstrand
Generaldirektör för Säkerhetspolisen