Fossil energi, i synnerhet olja, spelar en mycket mindre roll i ekonomin i dag än på 1970-talet då oljeprischockerna slog hårt mot världsekonomin. Att växla till energikällor som långsiktigt är bra för klimatet och ekonomin – men kortsiktigt är dyrare – drabbar därför inte världskonjunkturen mer än marginellt. Koldioxidskatter, eller utsläppsrätter utgivna av staten, borde som en följd av detta stå högst på åtgärdslistan bland världens skulddrabbade länder. Det är ett av de minst snedvridande sätten att höja intäkterna. Skuld- och klimatkrisen kan lösas parallellt och Sverige bör framföra denna idé i globala sammanhang, skriver Martin Ådahl.

Här på DN Debatt 24/8 framför Anders Wijkman tesen att energipriser, framför­allt oljepriset, spelat en avgörande roll för finanskrisen. Av detta drar han slutsatsen att vi bör ställa om energisystemet mot mer hållbara energikällor och påskynda klimatåtgärder.

Anders Wijkman har rätt i att vi bör påskynda klimatomställningen. Men det följer inte alls av hans resonemang, som tvärtom ofrivilligt pekar i rakt motsatt riktning. Dessutom missar Wijkman i sin artikel den kanske mest intressanta poängen med hur finanskrisen och klimatkrisen påverkar varandra.

Hade Wijkman haft rätt i att energipriserna, och oljepriset i synnerhet, varit en avgörande faktor för finanskrisen så ger detta kraftfulla argument åt dem som vill fördröja klimatåtgärder. Att vi fortsätter att använda fossilbränslen, trots att de ökat så mycket i pris, beror nämligen på att fossilbränslena fortfarande är billigare än de klimatvänliga alternativen (vilket i sin tur beror på att fossilbränslen inte fullt ut betalar sin miljökostnad).

Om Wijkman har rätt skulle en snabb övergång till de i dag dyrare alternativa energikällorna kunna skapa nya problem för världsekonomin. Han resonerar omedvetet ungefär som fossilbränsle­lobbyn när de hävdar att höga energi­priser skapade krisen och att vi därför bör vänta med dyra klimatinsatser.

Lyckligtvis, för oss som oroar oss för klimathotet, har Wijkman och fossilbränslelobbynfel. Energipriserna ligger inte bakom finanskrisen. I början av 2000-talet kom flera studier, bland annat från IMF, som hävdade att en snabb oljeprisuppgång skulle få dramatiska effekter för världsekonomin. Vad som dock hände innan bläcket på rapporterna torkat var att oljepriset flera gånger sköt i höjden utan att världsekonomin påverkades. Det var först långt senare som krisen kom, av helt andra orsaker. I den mycket omfattande litteratur som publicerats om finanskrisen finns det ytterligt få studier där energipriserna förekommer som trovärdig förklaring.

Det finns olika skäl till det. Det är en stor skillnad om en energi- och råvaruprisuppgång drivs av bortfall av utbud (säg att det blir revolution i Saudiarabien och de inte kan leverera olja) eller av efterfrågan (att Kinas ekonomi växer snabbt). I det ena fallet är det en förlust för världsekonomin. I det andra fallet endast en förändring av relativpriser: oljan blir dyr för att Kinas ekonomi kan producera mer värde av den än förut. Lite förenklat kan man säga att om utbudet står bakom blir världsekonomin nettoförlorare, om efterfrågan står bakom är den nettovinnare. Oljeprisuppgången under 2000-talet har huvudsakligen drivits av efterfrågan, inte minskat utbud.

De finns dock ännu tyngre skäl till att energipriserna inte är boven i dramat, som kartläggs i den mest uppmärksammade studien i frågan (”The Macroeconomic Effects of Oil Price Shocks: Why are the 2000s so different from the 1970s?”)av ekonomerna Oliver Blanchard och Jordi Galí. De har jämfört oljeprischockerna på 1970-talet med de lika stora prischockerna på 2000-talet för att förstå varför de förstnämnda slog så hårt mot världsekonomin och inte de senare. De framför tre skäl:

1. Fossil energi, i synnerhet olja, spelar en mycket mindre roll i ekonomin i dag än på 1970-talet. Fossilenergin som andel av vår konsumtion har nästan halverats, eftersom övrig konsumtion utvecklats mycket snabbare i värde.

2. Andra marknader i världen har med globaliseringen effektiviserats sedan 1970-talet, vilket gör det lättare att absorbera prischocker.

3. Den nya makroekonomiska disciplinen, med oberoende riksbanker, minskar risken för inflationsspiraler.

Allt detta är naturligtvis väldigt bra för oss som tror på klimatåtgärder. Att växla till energikällor som långsiktigt är bra för klimatet och ekonomin, men kortsiktigt är dyrare, drabbar alltså inte världskonjunkturen annat än marginellt.

Av detta följer också en mycket intressant slutsats för dagens ekonomisk-politiska läge där skuldkrisen följt på finanskrisen – en slutsats som Sverige skulle kunna driva internationellt.

Skuldkrisen i Europa och USA innebär att det finns gigantiska hål i de stora nationernas budgetar. I det läget behöver man under en övergångsperiod hitta de förstärkningar för statsfinanserna som har minst negativ effekt ekonomin. Koldioxidskatt, eller utsläppsrätter utgivna av staten, är bland de minst snedvridande sätten att höja intäkterna. De är i själva verket vad nationalekonomerna kallar en Pigou-skatt, som rättar till en snedvridning i ekonomin i stället för att skapa en. Därför borde detta stå högst på åtgärdslistan bland världens skulddrabbade länder snarare än ökad skatt på konsumtion eller arbete.

Samtidigt finns ett problem för statskassan med att förlita sig på koldioxidbeskattning eller intäkter från utsläppsrätter. Dessa skattebaser avskaffar sig med tiden själva i och med att vi (som syftet är) minskar användningen av fossilbränslen. Intressant nog har vi dock i detta fall ett tidsbegränsat behov i statskassan från skuldkrisen som passar mot tidsbegränsade intäkter från beskattning av koldioxidutsläppen. Kriserna kan lösas parallellt, även om det kommer att behövas ytterligare åtgärder.

Sverige, som kommit mycket långt i att lösa sina statsfinansiella problem och en bit på vägen mot att minska sin klimatpåverkan, kan med förtroende framföra denna idé i globala sammanhang. Men då ska man inte argumentera som Anders Wijkman.

Att ställa ekonomisk tillväxt i motsats till klimatåtgärder är att skjuta sig själv i foten. Ett mäktigt argument för en snabbare klimatomställning är tvärtom hur lite sådana insatser behöver påverka tillväxten. I synnerhet i jämförelse med hur dyrt det vore för den framtida tillväxten om vi i stället gick in i en klimatkris.

Martin Ådahl

chef tankesmedjan Fores