Kungen behöver inte mer makt än vad han har i dag, däremot kunde han gott få lite mer av erkännande för sina insatser. I början av 90-talet, då lasermannen härjade och de främlingsfientliga krafterna växte sig allt starkare, markerade han och visade vilka värden vi står för. Efter tsunamin såg man återigen vilken betydelse det hade att i en mycket svår stund kunna samlas kring något som vi alla hade gemensamt sedan länge. Påståendet att kungen skulle ha trätt över gränsen med sina uttalanden om ansvar efter katastrofen tycker jag är helt fel.
I det läget fyllde han en mycket viktig funktion. Jag tror inte att en president hade haft samma betydelse i den situationen. För mig är det uppenbart att när kungahusen verkar inom ramen för en demokrati kan de bidra till en känsla av gemenskap.
Detta gäller naturligtvis under förutsättning att rollen som regent inte missbrukas.
Monarkin kan emellertid även vara det yttersta försvaret för demokratin. Det har vi sett exempel på i historien. 1983 kom en vändpunkt då jag öppet började vågade stå för åsikten att kungahuset är en bra institution trots att jag är socialdemokrat. Det var när en vansinnig major försökte gå in i det spanska parlamentet och göra militärkupp. De demokratiskt valda ledarna hukade skräckslaget i sina stolar medan kung Juan Carlos ensam stod upp och försvarade den spanska demokratin. Tillsammans med det som jag tidigare hade läst om kung Olavs kamp mot nazisterna gav denna händelse mig en enorm respekt för monarkin.
Det nya förslaget om att man ska ha full insyn i kungens ekonomi visar tyvärr på en brist på erkänsla för monarkin. Förslaget är helt fel tänkt. Vi har ett kungahus och då måste vi ge dem förtroendet att sköta sig själva.
I det socialdemokratiska partiprogrammet står det att monarkin ska avskaffas. "Politiska uppdrag och tjänster inom offentlig förvaltning måste stå öppna på lika villkor för alla medborgare. Som en konsekvens av dessa generella krav på samhällsförvaltningen vill socialdemokratin också verka för att monarkins arvsprincip avskaffas och ersätts av en republik, där statschefen direkt eller indirekt väljs av folket."
Argumentet att monarkin är oförenlig med demokratin på grund av att titeln går i arv är poänglöst eftersom kungen saknar politisk makt.
De som vill avskaffa monarkin i och med tronskiftet gör mig mycket arg, särskilt när de är feminister som folkpartisten Birgitta Ohlsson. Nu när vi äntligen ska få en kvinnlig regent!
Ett annat vanligt argument mot kungahuset är de höga kostnaderna. Hur skulle det då inte bli med en president, med valrörelser och allt?
Ska man tänka strikt ekonomiskt så tjänar vi antagligen mycket på de insatser som kungligheterna gör på sina statsbesök, där de öppnar dörrar till nya marknader som ingen annan skulle kunna göra.
Likadant är det med alla turister som kommer hit för att det är spännande att se våra slott.
Men den verkliga nyttan går inte att räkna i kronor och ören. Säg exempelvis att de främlingsfientliga grupperna får ett nytt uppsving. Det finns fördomar mot muslimer och folkopinionen kan snabbt svänga.
I en situation med en stark främlingsfientlig opinion skulle det kunna betyda enormt mycket om kungen uttalade sig och påminde om människors lika värde.
Kungen har redan visat ett så stort engagemang mot främlingsfientlighet men jag skulle jag gärna se att han lyfte fram frågor kring diskriminering ännu mer i sina tal vid riksdagens högtidliga öppnande. Den frågan hör inte till något särskilt parti och kan därför inte betraktas som otillbörlig för kungen att diskutera. Det är fruktansvärt att vi i Sverige i dag fortfarande diskriminerar människor och att de inte får samma chans, på grund av sitt namn, sin hårfärg eller sin religion. Han skulle också kunna lyfta fram religionsfriheten och visa sin tolerans mot andras trosuppfattningar. Till följd av terrorattentaten sprids fördomar mot muslimer, av vilka endast ett mycket litet fåtal är fanatiker. Unga människor med muslimsk bakgrund skäms för sin religion.
Om kungen kunde nämna att detta är oacceptabelt i ett samhälle där alla har rätt att utöva sin tro så skulle det betyda mycket för alla muslimer. Både fanatismen och främlingsfientligheten skulle få mycket svårare att vinna fotfäste i människornas tankar och hjärtan.
I invandrarkretsar är kungen och kungafamiljen oerhört respekterad och omtyckt. Varje gång någon från kungafamiljen besöker skolor med många invandrarbarn så blir det succé. En del av barnen känner att de är längst ner i botten och så kommer det en kronprinsessa till deras skola! Då är man en del av Sverige, hon är också vår. Den betydelsen går inte att mäta i pengar.
På nationaldagen, när nya medborgare får delta i en ceremoni i Stockholms stadshus, så ser man deras stolthet och lycka. För svenskarna, som kanske tar mycket för givet, kan de starka känslorna ibland vara svåra att förstå. Men med mitt kurdiska ursprung vet jag hur det känns att inte ha något egentligt medborgarskap. För mig blev det svenska medborgarskapet den avgörande punkten då jag kunde lägga det gamla bakom mig. Jag, och många med mig, vill visa hur stolta vi är över att vara en del av Sverige.
För oss blir nationella symboler som den svenska flaggan och kungahuset viktiga tecken på vår nya tillhörighet.
T yvärr är Sverige fortfarande ett segregerat land. Med det menar jag att kulturerna går bredvid varandra i stället för i varandra. Vi har fortfarande svårt att mötas. Vi politiker försöker skapa lagar som ska motverka segregation och diskriminering i samhället. Men det finns gränser för hur mycket vi kan lägga oss i, till exempel hur arbetsgivare anställer. Att invandrare har svårt att bli anställda handlar ytterst om fördomar. Dessa fördomar måste motverkas. Här skulle kungafamiljen verkligen kunna göra en stor insats för att skapa gemenskap, samling och respekt. Vad de står för påverkar folket.
Många intellektuella i Sverige saknar förståelse för monarkins popularitet. Men så har de kanske inte heller den där riktigt nära kontakten med folk. De träffas helst männi-
skor i sin egen lilla krets. De har mycket annat som de kan vara stolta över och känner inte samma behov av kungahuset, som den lille mannen gör. Själv har jag ibland märkt denna inställning inom mitt eget parti, där många vill avskaffa kungahuset. Även om det är få som drivet kravet så får man ibland gliringar, som "Vad tycker du om att kungen har gjort ditt eller datt". I min position gäller det att vara lite tuff och våga säga att man faktiskt tycker att det är bra med kungahuset.
Visst kan man tycka att monarkin är en rest av det gamla klasstänkandet. Fast jag ser det inte så. Vi har moderniserat monarkin och dagens kungahus har absolut inte samma roll som det hade för hundra år sedan. I dag är monarkin en institution som man kan samlas kring, som står för de rätta värdena och som faktiskt kan använda sin kraft och sin makt för att få med sig människor i kampen mot det som är antidemokratiskt.
Kungahuset kan bli ett verktyg för de demokratiska värderingarna.
Min förhoppning är att de får en ännu större betydelse som den samlande kraften i ett mångkulturellt samhälle.
Man kan inte se världen i bara svart eller vitt. Fördelarna med kungahuset överväger helt klart nackdelarna. Att man föds till sin post är en liten sak jämfört med vad monarkin betyder som samlande symbol. Många av mina partikamrater håller med mig om detta i enskilda samtal.
Men det är inte bra att det står saker i partiprogrammet som ingen på högre nivå driver. Det kan leda till att respekten för vad partiet har beslutat även i andra frågor försvagas. Jag tycker därför det är hög tid att stryka kravet på republik ur vårt socialdemokratiska partiprogram. Jag kommer att skriva en motion där jag kräver att republikkravet styrks. Då kan vi ta diskussionen och komma fram till ett beslut.
Nalin Pekgul