DN Debatt

”Socialdemokratin måste på nytt gå i takt med tiden”

Öppen process. I samhällsförändringens ljus har bilden av socialdemokratin blivit mer konservativ. Vi framstår som mer stolta över gårdagen än nyfikna på framtiden. Vi har tappat i jämställdhet, modernitet och pluralism. En ny partiledare måste ha erfarenhet från annat än politiska uppdrag och ha en förmåga att förstå den frihetslängtan som finns både hos den nya underklassen, ofta med utomeuropeisk bakgrund, och en ansvarskännande urban medelklass. Det är ett delikat sökande som bara kan bli framgångsrikt i en öppen process, skriver Peter Weiderud.

Så har Socialdemokraterna inom loppet av ett drygt år förbrukat två partiledare. Även om jag har respekt både för Mona Sahlins och Håkan Juholts individuella beslut att kasta in handduken, givet intern kritik och det kärva opinionsläget, är partiets kris mycket djupare än partiledarens person och tillkortakommanden.

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti är en unik framgångssaga. Under de senaste 100 åren har Socialdemokraterna regerat i 65. I hälften av de återstående 35 har Socialdemokraterna även i opposition präglat svensk samhällsutveckling. Vi kan med fog betrakta Socialdemokraterna som ett av världens mest framgångrika politiska partier, möjligen det allra mest framgångsrika.

Detta folkliga förtroende var kopplat till Socialdemokraternas enastående förmåga att vara i takt med tiden. Att på djupet analysera samhällsutvecklingen och de politiska utmaningarna och formulera en bärande vision mot framtiden, ingav respekt hos folkflertalet och resulterade i ett stöd på mellan 40 och 50 procent av väljarkåren, i val efter val.

Denna trend bröts i valet 1991, då Socialdemokraterna för första gången i modern tid inte nådde 40 procent. Visserligen erövrade vi ett gott resultat i valet 1994. Detta var dock kopplat till Bildt-regeringens misslyckande och en önskan hos väljarna att återvända till den socialdemokratiska tryggheten. Tack vare en svag opposition och ett riksdagssamarbete med Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet behöll vi regeringsmakten i valen 1998 och 2002.

Ställd inför en samlad och så småningom regeringsduglig borgerlighet, föll socialdemokratin samman. Vi nådde 35 procent i valet 2006, 30 i valet 2010 och kämpar i dag med en opinion på cirka 25 procent, eller hälften av det som varit vår egen självbild.

Politik är en konstart som för att attrahera, inge respekt och kunna skapa förändring utövas i tre grenar. Den måste baseras på ett tydligt intresse (”All politics are local” – Tip O´Neil). Den behöver drivas av en tydlig vision och färdriktning (”Politik är att vilja” – Olof Palme). För det tredje kräver god politik ett solitt hantverkskunnande, en förmåga att läsa det mogna ögonblicket och med realistiska och pragmatiska åtgärder stegvis bygga förändring.

Socialdemokratins starka intressebas i fackföreningsrörelse och övrig folkrörelse, samt de robusta lokala och regionala partistrukturerna, byggdes för att möta industrisamhällets politiska utmaningar. Skarpa, kloka och välutbildade partiledare och stora grupper intellektuella, som fått göra klassresan, balanserade intressestrukturerna och bidrog till dynamik och framåtblickande visioner. De bästa fick de viktiga politiska uppdragen och ett statsbärande självförtroende attraherade de vassaste politiska rådgivarna. Vi bars av en självgenererande positiv spiral.

Även om valet 1991 utgör en synlig brytpunkt, är resan till dagens kollaps lång och präglad av många faktorer. Kalla kriget och det alliansfria Sveriges särställning tog slut, ekonomins globalisering har förändrat förutsättningarna för traditionell konjunkturpolitik och påskyndat en omfattande strukturomvandling. Urbanisering, utbildningsnivå, resande och kommunikationer påverkar också människors sätt att tänka och leva. Dagens väljare är mer internationella, mer miljömedvetna, mer jämställda, mer självständiga, mer toleranta – kort sagt mer vänster – men inte självklart socialdemokrater.

I samhällsförändringens ljus har bilden av socialdemokratin blivit mer konservativ. Vi framstår som mer stolta över gårdagen än nyfikna på framtiden. Vi värnar, snarare än bygger nytt. Partiets intressestruktur gör det svårt för de människor som flyttar runt i landet för att utvecklas med hjälp av jobb och utbildning, att engagera sig. Våra företrädare utses bland dem som blivit hemorten trogen. Vi attraherar inte längre de bästa politiska tjänstemännen. Vi har tappat i jämställdhet, modernitet och pluralism. Den positiva spiralen av självförtroende och framåtblickande byts mot osäkerhet, ängslan och inåtblickande.

Samtidigt som frihetslängtan utvecklas i väljarkåren, blir socialdemokratin inte trovärdig som motor för denna frihet. Vi värnar system snarare än de människor systemen ska tjäna. Vi uppfattas som starka förespråkare för utbildning, men med en ambivalens till de utbildade. Detta accentueras av att socialdemokratins partiledare var välutbildade i en tid när väljarna inte var det, medan de ledare vi valt efter 1991 alla saknat högskoleexamen, samtidigt som väljarna gått i andra riktningen.

Sökandet efter en bärande framtidsvision måste börja i en vilja att se och analysera det förändrade samhället. Det faktum att socialdemokratin inte längre organiserar samhällets mest utsatta kräver ett nytt förhållningssätt i balansen mellan intresse och idé. Globaliseringen och det gränslösa kommunikationssamhället kräver att de politiska visionerna inte längre begränsas till nationell nivå. Klimatkris och global resursknapphet kräver ett mer kreativt och ansvarskännande förhållningssätt till det som varit vårt viktigaste redskap för förändring – ekonomisk tillväxt.

Svensk socialdemokrati lever i dag på lånad tid, har på några få år mist sin unika roll och kämpar med liknande identitetsproblem som våra systerpartier i andra europeiska länder. Det genomgripande förnyelsearbete som skulle ha gjorts redan efter valförlusten 1991, och som Ingvar Carlsson inledde, är nu tvingande. De allvarliga försök som gjorts till förnyelse de senaste 20 åren – budgetdisciplin, EU-medlemskap, nyorientering i utrikes- och säkerhetspolitiken, det gröna folkhemmet, rödgrönt samarbete, rådslag och utvecklad partidemokrati, starkare fokus på mänskliga rättigheter – har med få undantag stannat av eller inte trängt igenom i partiorganisationen. Här finns en enorm utmaning, inte minst för partiets programkommission.

Den viktigaste uppgiften för en ny partiledare är att leda partiet in i framtiden. Arbetet kräver djup förankring i socialdemokratins idétradition, men samtidigt förmåga att förstå den frihetslängtan som finns både hos den nya underklassen, ofta med utomeuropeisk bakgrund, och en ansvarskännande urban medelklass.

Detta kräver självförtroende och en analysförmåga som bäst erövras med gedigen utbildning. Det kräver ledarskapserfarenhet och internationell kunnighet. Rejäl erfarenhet från annat än politiska uppdrag är en bra hjälp för att söka nya lösningar både organisatoriskt och politiskt.

Det är orealistiskt att söka en person som i dag kan ena vårt spretiga parti. Däremot behövs någon som kan samla det och förändra både partikultur och organisation så att partiet igen kan bli i takt med tiden. Ett delikat sökande, som bara kan bli framgångsrikt i en öppen process.

Partistyrelsens beslut på fredag måste därför hantera både det långsiktiga, som kräver öppenhet, och det akuta, som kräver omedelbarhet.

Peter Weiderud, ordförande Socialdemokrater för Tro och Solidaritet (tidigare Broderskaps­rörelsen), adjungerad i Socialdemokraternas verkställande utskott och partistyrelse