Globalisering betyder ökad handel, ökad internationell konkurrens på alla marknader, snabb teknisk utveckling och kapitalets rörlighet och ökade makt.
Men begreppet är också en ideologi, en övertalningsretorik, som drivs och omfattas av den internationella företagsklassen och dess många och starka politiska supportrar och hantlangare.
Dit hör påståenden om att en fri och öppen ekonomi är oförenlig med en ambitiös välfärdsstat och inkomstomfördelning, att höga skatter är ett hot mot ekonomisk tillväxt eller att skyddet för löntagare måste nedbringas till ett minimum.
I praktiken har den svenska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen anpassat sin politik efter de reala globaliseringskraven och gjort det framgångsrikt. Det är därför som Sverige - liksom de andra nordiska länderna - nästan alltid ligger bland de främsta i internationella undersökningar vad gäller konkurrensförmåga, teknisk utveckling, användning av IT-teknologi, företagsklimat, sociala förhållanden etc.
Men socialdemokratin har också anslutit sig till de ekonomisk-politiska doktriner som styr de europeiska länderna (EU-Maastricht) och som i praktiken innebär ett farväl till den fulla sysselsättningen.
Denna politik är, som vi alla vet, inlåst i fördragsbundna doktriner som bevakas på ett sätt som för tankarna till den medeltida kyrkans dogmsystem. Den är utformad av Europas konservativa centralbanksbankirer och präglad av - som nobelpristagaren Stiglitz formulerat det - deras "religiösa tro" på att inflationen till varje pris, bokstavligen varje pris, måste hållas på mycket låg nivå.
Men den politiken är inte en ofrånkomlig följd av globaliseringen även om många EU-regeringar, inklusive de svenska, låtsas att de tror det.
Maastrichtpolitiken är en europeisk konstruktion. De nationer som på sin respektive nivå brukar framhållas som de ekonomiskt mest framgångsrika nationerna i världen, USA och Kina, för en helt annan politik.
I själva verket kan man hävda att de europeiska nationerna bättre skulle kunna anpassa sig till globaliseringens villkor med en mindre dogmbunden ekonomisk politik.
Den svenska socialdemokratin har hårt bundit upp sig kring den europeiska ekonomiska normpolitiken, vilket kulminerade i den officiella ja-linjen i EMU-omröstningen. Den ståndpunkten havererade grandiost, men i det nya läget utnyttjades inte det begränsade utrymme som ändå finns för en mer flexibel ekonomisk politik. Tanken att ge riksbanken ett dubbelt mandat - låg inflation plus låg arbetslöshet - har harmset avvisats som så kallad populistisk propaganda. Sverige har också uppträtt som den ståndaktiga riddaren i alla europeiska sammanhang där frågan om stabilitetspaktens ändamålsenlighet ändå diskuterats.
Men socialdemokratin har förändrat sin politik och praktik också på andra områden långt över vad en "anpassning" till globaliseringen kräver.
Man har till exempel i praktiken släppt ett centralt välfärdsmål, en likvärdig skola för alla. Det internationella finanskapitalet är oskyldigt till den pågående privatiseringen och åtföljande segregationen av den svenska skolan.
Det är heller inte globaliseringen som framtvingat avknoppning av offentlig verksamhet och konkurrensvisionens genomslag på praktiskt taget samtliga områden. Det har inte bara ofta försämrat verksamheten och gjort den mer sårbar (elförsörjning!) utan också eroderat tilltron till en kollektiv gemenskap.
Den som nu hävdar att socialdemokratins problem är att man inte tillräckligt "anpassat sig" till globaliseringen pratar strunt, ideologiskt strunt. Problemet är det motsatta; socialdemokratin har anpassat sig för mycket, inte till globaliseringen utan till den rådande konkurrensretoriken, inte till verkligheten utan till den gällande globaliseringsideologin. Man tycks ha blivit så tagen av kraften i denna ideologi att man helt lagt ned kritiken av kapitalismen.
Det är visserligen sant att Sverige bara mycket marginellt kan påverka de regler som sätter kapitalets makt och det är också sant att aktieägarkulturen och de internationella företagens aggressivitet pressat tillbaka fackets möjligheter att stärka och skydda löntagarna. Men det borde ändå inte hindra socialdemokratin att granska och kritisera ett ekonomiskt system som driver fram allt större inkomstgap och som uppmuntrar att några få skamlöst berikar sig. Helt utan makt att påverka dessa förhållanden är vi ändå inte.
Visst har politiken varit ekonomiskt framgångsrik. Det är också därför som den borgerliga alliansen nu har det så bra förspänt. Men priset för framgång har varit onödigt högt.
Min förhoppning är att partiet, när nu frågan om en ny partiledare förefaller avklarad, skall granska och pröva partiets politik som den faktiskt utövats. Mitt råd är då: fall inte för retoriken om brist på anpassning till globaliseringen, den kommer nästan alltid från partiets fiender, utan pröva i stället kritiskt vad som varit bra och dåligt med den omfattande förnyelse som skett.
Kort sagt: Var reformister!
CARL THAM