”Skulle Olof Palme ha kunnat vara norrman”, undrade Thorvald Stoltenberg när han hyllade sin vän sedan studentåren på seminariet om Olof Palmes gärning på ABF i Stockholm förra helgen.

Den förre försvars- och utrikesministern i Norge svarade själv med glimten i ögat: ”Nej, Olof skulle nog inte ha kunnat vara norrman, han var briljant, och det kan man inte vara i Norge. Men vi var alltid lika glada när han kom på besök och charmade oss, men också när han åkte hem igen.”

Göran Greider betonade i sitt inlägg Palmes omdanande roll för svensk
socialdemokrati och samhällsutveckling men ansåg samtidigt att Palme inte skulle känna igen sig i dagens politiska kontext.

Fränast var Greider mot partiledningens uppslutning kring Afghanistankriget. ”Det är inte fråga om vi ska gå med i Nato utan snarare hur vi ska gå ur Nato”, påpekade han illmarigt. Här har Greider en avgörande poäng för en ny, trovärdig S-politik.
Det är för mig obegripligt och huvudlöst att dagens socialdemokrati, från Göran Persson till Urban Ahlin, frivilligt har valt att sända våra soldater till krig under Nato-flagg och amerikanskt befäl i stället för till fredsbevarande insatser under FN:s blåa fana. I dag finns inte en enda svensk soldat under FN-flagg. Samtidigt satsar regering och riksdagsmajoritet miljarder av Sveriges knappa resurser på en insats som i det större sammanhanget är av minimal betydelse i stället för att göra det Sverige är bäst på: civila biståndsprogram som Svenska Afghanistankommittén och andra humanitära hjälporganisationer genomför utan att förlita sig på militärt skydd.

I processen har den nuvarande S-ledningen abdikerat i utrikespolitikens viktigaste fråga och därmed gett tolkningsföreträde åt Carl Bildt. Ska man lita på den av Wikileaks avslöjade officiella rapporten från USA:s Stockholmsambassad till Washington har man dessutom begärt amerikansk hjälp för att betvinga den folkliga kritiken mot Sveriges medverkan i kriget.

Ett annat orosmoln är den marginal­isering som skett av utrikes- och säkerhetspolitik inom socialdemokratin av i dag.  

Jag är inte orolig för hur den kommande partiledningen (gärna två i topp som Byggnads föreslagit) och de nya medarbetarna på Sveavägen och i riks­dagen kommer att hantera inrikespolitiska spörsmål. Här finns en klar skiljelinje mellan borgerlighetens ideologiskt privat­iserande linje med dess växande socioekonomiska klyftor och den fackliga och politiska tjänstemanna– och arbetarrörelsens uppslutning kring en skattebaserad, rättfärdig samhällsmodell, som kommer att vinna ökat folkligt stöd.

Men var finns det hos Olof Palme så tydliga engagemanget för internationell frihet och rättvisa samt insikten om att det kommunala hänger intimt samman med det globala?

Redan 1980 påtalade Olof Palme det nödvändiga kommunal­globala sambandet:

”Vad vore ett parti utan vilja till solidaritet och samarbete emellan människor och nationer? Föga mer än en provinsiell rörelse utan idéer och visioner, förutbestämd att sluta på egoismens och chauvinismens sida. Det skulle klinga falskt om vi arbetar för utjämning i och jämlikhet i det egna landet men struntade i världens svältande miljoner. Det måste finnas ett obönhörligt samband mellan vad vi verkar för i det egna landet och vad vi står för internationellt.”

Det är inte så som till och med vissa socialdemokrater hävdar, att Palmes idéer ”inte funkar längre” eller som borgerliga ledarsidor skriver att ”Palmes tid är förbi.” I själva verket är det så att många av de ödesfrågor som vi brottas med i dag, fanns i högsta grad också för 25 år sedan och sysselsatte Palme dagligen.

• Precis som under diktaturerna i 1970-talets Latinamerika ställer dagens folkliga revolter i Nordafrika samma krav på oss i Europa om solidaritet och en human flyktingpolitik. Människor under diktatur efterfrågar inte stabilitet.

• I Mellanöstern fortsätter ännu samma ockupation och utbyggnad av illegala bosättningar på palestinsk mark som fördömdes av Olof Palme som ett hot också mot Israels rätt till existens och säkra gränser.

• De dominerande kärnvapenstaterna som Palme med rätta anklagade för att hålla mänskligheten som dödens gisslan har nu äntligen börjat tillämpa Palme-kommissionens principer om gemensam säkerhet och reducerar, om än alltför försiktigt, sina kärnvapenarsenaler.

• Fattigdomsbekämpning står alltjämt på den globala dagordningen, liksom klimatförändring.

• I Afghanistan lever fortsattmänn­iskorna i krig och misär, och Palmes ord om den tidens utländska ockupation låter relevant också i dag: ”Ett folks befrielse måste vara deras eget verk.”

• Samma aktualitet har i dag också hans övertygelse om att Sverige som ett militärt alliansfritt land måste bidra till fred och försoning i världen genom att kraftfullt stödja Förenta Nationerna, vars fredsbevarande operationer befinner sig i djup kris.
Att välja en ny S-ledning som inte ledsagas av samma eld för dessa universella värden skulle på allvar hota socialdemokratins ställning och framtid.

Detta i en tid då vår politik mer än någonsin behöver vägledas av solidaritet, rättvisa och fred. Vi har en försvarsminister som på Folk och Försvars konferens nyligen deklarerade sin syn på säkerhetspolitiken: ”I krig duger det inte att komma tvåa”, en migrationsminister som ville bygga barnhem i Afghanistan för ensamkommande flyktingbarn från kriget trots skarp kritik från FN och Amnesty, och en utrikesminister som helst driver utrikespolitik med sin privata blogg utan sitt departement.

När Thorvald Stoltenberg skämtade om Palmes ”briljans” så var det Palmes retorik och politik i fredens och frihetens tjänst som han åsyftade.

Att påstå att Olof Palmes idéer och gärning inte finns ibland oss längre, är som att också dödförklara Förenta Nationernas stadga och Millenniemål, folkrätten och deklarationen om Mänskliga Rättigheter, kampen för alla människors frihet, hela världens fred.

Pierre Schori
S-politiker, ordförande i Olof Palmes Minnesfond, fd FN-ambassadör
och chef för FN:s fredsbevarande operation i Elfenbenskusten