DN Debatt

”Socialsekreterares villkor har försämrats allvarligt”

Socialsekreterare med ansvar för att utreda barns situation har en svår arbetsuppgift. De beslut som fattas kan få stora konsekvenser för det enskilda barnet eller ungdomen, skriver Pia Tham.
Socialsekreterare med ansvar för att utreda barns situation har en svår arbetsuppgift. De beslut som fattas kan få stora konsekvenser för det enskilda barnet eller ungdomen, skriver Pia Tham. Foto: Kevin Britland/Alamy

Ny studie. Arbetsvillkoren för socialsekreterare som utreder barn och unga har allvarligt försämrats de senaste tio åren. Belastningen har ökat. Många är oerfarna och saknar specialistutbildning. Risken för förödande misstag ökar. Nu krävs en åtgärdsplan för socialtjänstens utredningsarbete, skriver forskaren Pia Tham.

De arbetsuppgifter som socialsekreterare med ansvar för att utreda barn och ungas situation har brukar beskrivas som de allra svåraste inom socialtjänsten. Arbetet kräver ofta svåra bedömningar som inte sällan ska göras under stark tidspress. De beslut som fattas kan få stora konsekvenser för det enskilda barnet eller ungdomen och kan medföra att hela deras tillvaro förändras. Mycket talar således för att de socialsekreterare som utför dessa arbetsuppgifter borde vara de mest rutinerade och yrkeserfarna.

Så är det emellertid inte. Ofta är det i stället nyexaminerade, unga och utan specialistutbildning inom området som ansvarar för dessa utredningar. De arbetar dessutom ofta i arbetsgrupper där många andra är nyexaminerade, där personalomsättningen är hög och där flera tjänster är obesatta.

En enkätundersökning som jag nyligen genomfört bland 349 socialsekreterare i Stockholms län visar att en tredjedel av de som arbetar med dessa arbetsuppgifter är mellan 20 och 30 år. Av dessa har nästan var femte arbetat kortare än ett år i yrket och mer än en tredjedel i högst 3 år. Nästan hälften hade planer på att söka nytt arbete och mer än hälften av socialsekreterarna hade övervägt att byta yrke. Många beskriver introduktionen till yrket som kaotisk. Arbetsgrupperna man kom till bestod till större delen av andra oerfarna, flera tjänster var obemannade och hade ofta så varit under en längre tid. Inte sällan saknades någon att fråga om råd och man lämnades ensam med en hög utredningar att ansvara för.

Enkätundersökningen, som finansierats av Afa försäkring, är en uppföljning av en studie som genomfördes vintern 2002/2003 i samma stadsdelar och kommuner. Den ger alltså en tydlig bild av vad som hänt under de elva år som passerat. Enkäten innehåller drygt 180 frågor kring bland annat arbetskrav, organisationsklimat, stöd från chefer och kollegor, arbetstillfredsställelse samt självskattad hälsa. När nu samma enkät har besvarats av de som i dag arbetar med dessa arbetsuppgifter i samma områden blir det tydligt att arbetsvillkoren genomgående har försämrats. (Hur utvecklingen sett ut i enskilda stadsdelar eller kommuner har ännu inte analyserats, utan de siffror som här redovisas avser en övergripande nivå, vilket innebär att situationen kan vara mer positiv eller negativ i vissa arbetsgrupper.)

Den sammantagna bilden visar att arbetskraven har ökat påtagligt. Nästan varannan socialsekreterare uppger att man ofta eller mycket ofta/alltid måste arbeta övertid. Mer än var tredje uppger att arbetet ganska mycket eller väldigt mycket påverkar hem och familjeliv på ett negativt sätt och en dryg tredjedel att man känner sig väldigt pressad. Att arbetet blivit mer akutstyrt blir tydligt. Drygt hälften av socialsekreterarna uppger att man ganska ofta eller mycket ofta alltid är tvungen att ändra sin planering av arbetsdagen på grund av akuta situationer i klientarbetet. Tiden för klientkontakter har minskat betydligt och många vill ägna betydligt mer tid till att träffa klienter. Man beskriver sig oftare vara tvungen att utföra arbetsuppgifter som man anser skulle utföras annorlunda. Något fler socialsekreterare uppger sig vara utsatta för hot eller våld i arbetet.

Det är med andra ord en dyster bild av läget inom socialtjänsten som framträder. En bild som manar till eftertanke. Detta är villkoren under vilket ett av välfärdens svåraste och viktigaste arbeten ska utföras. Att förödande misstag kan ske är mot bakgrund av den bild som här tecknas inte alls osannolikt. Snarare framstår de som en logisk konsekvens av orimliga arbetsvillkor.

Ett starkt intryck i mötet med socialsekreterarna och deras chefer vid de drygt 40 arbetsplatser som besökts under den gångna vintern var det genuina engagemanget och starka intresse för arbetsuppgifterna som förmedlades, en vilja att göra ett bra arbete och en insats för de utsatta barn, ungdomar och familjer man möter. Den verklighet som framträder bakom enkätresultaten innebär dessvärre att möjligheterna att lyckas långt ifrån alltid är särskilt goda.

Vad kan då göras för att bryta utvecklingen? Som vanligt finns inga enkla svar. Det är en komplex problembild som framträder där många olika områden behöver ses över. Socionomutbildningen är en generalistutbildning med ett uttalat mål att förbereda för det breda yrkesfält socionomer kan arbeta inom. Samtidigt kräver många socionomyrken specialistkunskaper, vilka med andra ord måste förvärvas efter att man lämnat utbildningen. En period av inskolning där den nyexaminerade i lugn och ro kan lära sig sitt specifika område förutsätts. Mot bakgrund av den bild som tecknats ovan med hög personalomsättning, vakanser och högt arbetstryck blir det tydligt att detta på många håll inte alls är möjligt. Här behövs ett gemensamt ansvarstagande från utbildares och arbetsgivares sida. Goda initiativ finns. Ett lyckat exempel är den trainee-verksamhet som startats i en del kommuner. Ett annat är specialisttjänster som inrättats för att behålla erfaren personal. Men betydligt fler åtgärder behövs.

Att få stopp på personalflykten och turbulensen ute på arbetsplatserna är en nödvändig förutsättning för att bygga upp fungerande verksamheter. För att få stabilitet krävs dock att stabilitet redan finns, varför många arbetsgrupper hamnar i ett ekorrhjul av personalomsättning och vakanser. Ett återkommande, till synes enkelt, svar från arbetsledare på frågan vad som krävs för att kunna få stabilitet är: fler tjänster och mindre administration. Man behöver helt enkelt vara fler för att klara av att hantera de ärenden som strömmar in och för att kunna introducera nyanställda. Dokumentationskraven har ökat och beskrivs av många som absurda. För att nå fram till utsatta, rädda och oroliga barn och föräldrar krävs tid att etablera bärande och tillitsfulla relationer. Tid måste få ges till det mänskliga mötet, inte tillbringas framför datorn med dessutom ofta förvånansvärt svåranvända och onödigt tidskrävande dataprogram.

De här resultaten förtjänar att tas på allvar. Socialsekreterare och deras arbetsledare måste ges förutsättningar för att bedriva sitt arbete på det sätt man utbildats till. Vi har alla ett ansvar att hjälpa till att förhindra att barn och ungdomar faller igenom ett allt grovmaskigare välfärdsnät. Människor som väljer att utbilda sig till socionomer har väldigt ofta ett starkt engagemang och en drivkraft att vilja hjälpa människor som lever under svåra förhållanden. Men en god vilja, ett genuint människointresse och engagemang för att hjälpa utsatta grupper inte tillräckligt för att åstadkomma reella förändringar. Den goda viljan måste backas upp av resurser i form av tid och kompetens. Det är dags för en översyn av socialtjänstens utredningsarbete när det gäller barn och unga och en väl förankrad, grundligt genomtänkt åtgärdsplan.