DN Debatt

”Spioneridomen mot Bratt och Guillou håller inte”

Journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt i dispyt med justitieminister Lennart Geijer efter en tv-debatt angående IB-affären den 14 mars 1974.
Journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt i dispyt med justitieminister Lennart Geijer efter en tv-debatt angående IB-affären den 14 mars 1974. Foto: Lars Nyberg / TT /

Borde undanröjas. IB-domen vilar på orättfärdig grund. Den bedömning och de slutsatser som ÖB Stig Synnergren anförde om skador för riket och försvaret håller inte för en närmare granskning. Därför bör de båda dömda journalisterna nu beviljas resning, skriver Olof Frånstedt.

Alla länder har en militär underrättelsetjänst. Att Sverige också hade det var ingen överraskande nyhet i sig. Det upprörande var att IB också ägnade sig åt bevakning och registrering av tiotusentals svenskar. Detta hamnade tyvärr i skymundan när IB:s verksamhet avslöjades 1973 av Peter Bratt och Jan Guillou.

Däremot: Orsakade avslöjandet någon väsentlig skada för Sverige? Det var detta som var det bärande för hela åtalet mot Peter Bratt och Jan Guillou. Den som utredde och gjorde bedömningen om vilka men avslöjandet haft för Sverige var ÖB Stig Synnergren. Det här är viktigt, för det var i praktiken hans yttrande som avgjorde den juridiska utgången av affären.

Jag har gått igenom Synnergrens inlagor till domstolen där han utvecklar sin syn på frågan. Det är dokument med betydande brister och svagheter. Jag underkänner dem.

För det första granskades Synnergrens påståenden, bedömningar och slutsatser enbart av åklagare, försvarare och av domstolen. Men domstolen hade ingen egen eller särskild kompetens för att kunna avgöra om Synnergren gjort riktiga bedömningar.

Hans bägge expertutlåtanden till domstolen var uppdelade i två avsnitt. Först en genomgång av faktiska uppgifter, och därefter en bedömning av hur pass skadliga offentliggörandet av varje uppgift och avslöjande var. På en sida gjorde han därefter en sammanfattning av dessa bedömningar. Synnergrens slutsatser byggde således på en bedömning av sina egna bedömningar.

Redan i inledningen konstaterade Synnergren att man inte gjort någon grundligare analys av skadeverkan, vilket i sig är i hög grad anmärkningsvärt: ”Granskningen är översiktlig. En fullständig granskning, varvid aktuella tidskriftsartiklars totala innehåll genomlyses, bedöms ej nödvändig för huvudfrågan, nämligen huruvida publiceringen medfört men för rikets försvar och/eller rikets säkerhet.”

Vidare heter det i ÖB:s inlaga till tingsrätten: ”Det har inte varit möjligt att kritiskt granska samtliga sakuppgifter.”

Redan dessa uttalanden, innan han ens går in i sakfrågan, underminerar kraftigt värdet av den bedömning som sedan följde. Som första punkt tar ÖB där upp att Bratt och Guillou avslöjat ”chefens namn”. Det vill säga att Birger Elmér var chef för IB. Trodde ÖB att KGB och GRU var amatörer? Skulle de inte ens veta namnet på den militära underrättelsechefen? Och hur går detta ihop med Olof Palmes uttalande i efterdebatten kring IB-avslöjandet om att ”tusentals personer” i landet känt till IB:s existens? Hur kunde då Elmérs namn ha varit totalt okänt och därför utgöra ett men, som Bratt och Guillou skulle hållas juridiskt ansvariga för?

Till de punkter som Synnergren hade angett som mest skadliga – alltså ”synnerligt men” – hörde ”Uppgifter ang IB organisation (operationsavdelning med marin inhämtningsenhet och utfrågningsenhet, huvudkontor med förbindelseavdelning samt regionala kontor i Boden, Göteborg och Malmö)”, liksom ”namnuppgifterna av ett 20-tal av IB befattningshavare”. Men långt ifrån alla dessa personer hade viktiga uppdrag. Och det kan jag tycka var både klumpigt och okänsligt gjort av Bratt och Guillou. Det var knappast särskilt heroiskt att också hänga ut sekreterare och lägre befattningshavare. Bara dumt.

Vidare tar IB upp ”Historiken bakom IB” som men-punkt och ”Uppgifter ang Gilbert Ericsson”, en fartygskapten som skickat uppgifter till IB om hamnen i Alexandria. ÖB upprörs här över att de avslöjat ”metoden för IB inhämtning av underrättelser”.

Men ÖB försvagar i själva verket sin argumentering när han inkluderar sådant som inte kan betraktas som någon statshemlighet av värde för främmande makt.

Att ÖB på flera punkter tog upp sådana här trivialiteter var avsett att stödja en totalbedömning till förfång för Bratt och Guillou. När ÖB gjorde sin sammanfattande bedömning ingick nämligen det totala antalet men i hans avvägning.

Som ett allvarligt, alltså ”synnerligt men”, betecknade ÖB också avslöjandet att ”FRA avlyssnat all diplomatisk radio- och teletrafik i Sverige”. Var det en nyhet? Och att FRA knäckt ett antal angivna länders hemliga koder.

Spionen Stig Wennerström, som greps 1963, hade rimligtvis redan informerat sina sovjetiska uppdragsgivare om vad FRA höll på med när det gäller signalspaning, inklusive på vilket sätt den informationen fördes vidare till Natoländerna. Därför kunde det inte utgöra ett men.

Som ett ”synnerligt men” anförde ÖB också uppgifterna om några av IB:s aktioner och expeditioner i Finland. Det var alltså IB-aktioner på främmande makts territorium, bland annat nergrävda radiosändare i Salla-området. Men här ingick också de minst sagt äventyrliga expeditionerna i finska vatten för att bedriva signalspaning mot framför allt sovjetiska militära mål.

ÖB hävdade att dessa avslöjanden riskerade att ”försvåra eventuell fortsatt verksamhet” och avslöjade metodik. Dessutom skulle det försvåra samarbetet med finsk underrättelsetjänst i framtiden. Men om det är någon eller några man kunde ha anklagat för att ha ”försvårat fortsatt eventuell verksamhet” och medverkat till allvarligt men för riket så var det IB och försvaret själva. En av de aktioner som ÖB åberopar var klumpigt och klantigt genomförd.

Aktionen riskerade inte bara svensk-finskt trubbel. IB riskerade att sätta Finland i klistret om det blev känt att Sverige bedrev underrättelseverksamhet riktad mot Sovjet på finskt territorium. Det var således IB själv som verkligen ”försvårat fortsatt eventuell verksamhet” genom sina illa genomföra aktioner, inte Bratt eller Guillou.

Och för ryssarna kan det inte ha varit någon nyhet att Sverige bedrev denna typ av aktioner riktade mot dem. Ambassadör Rolf Sohlman klev vid ett tillfälle upp till utrikesminister Vladimir Zorin för att trycka på i fallet Raoul Wallenberg. Men Sohlman hann inte mer än öppna munnen förrän Zorin gjorde ett utfall och krävde en förklaring till Sveriges olika aktioner med bland annat landsättning av agenter på sovjetiskt territorium – aktioner organiserade av IB:s operationsavdelning. Så IB:s aktioner och metodik i de aktioner som IB-avslöjarna berättade om var knappast någon nyhet för Sovjet.

Min slutsats är därför följande: Det avslöjande av IB som Peter Bratt och Jan Guillou publicerade 1973 sköt vid sidan av målet. De hade sina egna politiska avsikter och bevekelsegrunder för vad och hur de publicerade. I en del fall var de hänsynslösa mot berörda personer, i andra fall var det som publicerades helt poänglöst.

Det är en sak. Men det får inte skymma det faktum att domen mot dem kom att vila på en orättfärdig grund. Den beskrivning av men och den bedömning och de slutsatser som ÖB Stig Synnergren anförde om skador för riket och försvaret håller inte för en närmare granskning.

Därmed borde domen undanröjas. Peter Bratt och Jan Guillou borde få resning i detta mål som vilar på bräcklig grund och ges en ny prövning.

Bakgrund. IB-affären

IB bildades 1965 och var underställt Försvarsstaben. Uppdragen var militär underrättelsetjänst men också en inrikes kartläggning av framför allt kommunister.

1973 avslöjade journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou i tidningen Folket i Bild/kulturfront IB:s existens, dess olagliga åsiktsregistrering, infiltrationen i vänstergrupper och om rena provokationer från infiltratörerna.

Avslöjandet resulterade i att Guillou, Bratt och deras uppgiftslämnare Håkan Isacson greps och dömdes för spioneri.