Under 2008 rapporterades i hela landet 29 nya fall av hiv och 1 074 fall av hepatit C bland personer som smittats genom injektionsmissbruk. I Region Skåne har endast enstaka fall av hiv upptäckts under perioden 2000–2008, och någon inhemsk spridning av hiv förekommer inte i gruppen bland injektionsmissbrukare. I Stockholms läns landsting sprids däremot hiv bland injektionsmissbrukare sedan mitten av 1980-talet och under 2000-talet har i genomsnitt ett 20-tal nya hiv-fall om året rapporterats.
Antalet hepatit C-smittade är också lägre i Skåne än i Stockholm och trenden bland injektionsmissbrukare pekar nedåt, även om det är svårt att dra några entydiga slutsatser om antalet hepatit C-smittade.
Vad beror skillnaden på? Sedan 2006 har landstingen möjlighet att införa sprutbytesprogram som en smittskyddsåtgärd. Men Sverige har i dag endast två sprutbytesprogram och de har funnits sedan slutet av 80-talet – ett i Lund och ett i Malmö. På andra ställen i landet pågår debatten fortfarande om sprutbytets vara eller inte vara.
Sverige har sedan 2006 en lag som tillåter landstingen att starta sprutbytesprogram. Socialstyrelsens särskilda föreskrifter för sprututbytesverksamheten ställer hårda krav på att sprutbyte endast är tillåtet som en del av en bredare verksamhet som riktar sig till missbrukare. Det handlar bland annat om hälsorådgivning av läkare, motiverande samtal, information om hur man skyddar sig mot sexuellt överförbara infektioner, test och vaccinationer. Verksamheten ska ha en öppen dörr mot vård och behandling.
Behandlingsprogrammet har missbrukarna i fokus och syftet är att motivera dem att sluta missbruka och göra det innan de ådrar sig kroniska sjukdomar. För individen innebär detta en möjlighet till ett liv utan hiv- eller hepatitsmitta. För samhället innebär det samtidigt en stor besparing, eftersom varje missbrukare som förhindras att bli hiv- eller hepatitsmittad innebär en hälso- och samhällsekonomisk vinst.
Svenska och internationella erfarenheter pekar entydigt på att välskötta sprutbytesprogram har dokumenterat positiva effekter. Såväl WHO, FN:s hiv-program UNAIDS, Internationella röda korset och Världsbanken rekommenderar sprututbytesprogram som en effektiv metod för att minska smittspridningen av hiv och hepatit. Det är hög tid att en gång för alla slå hål på myterna och ta de vetenskapliga belägg som finns på området på allvar. Sprutbyte motverkar smittspridning, ökar inte antalet narkomaner och påtvingar inte ett land en drogliberal politik. Det är något som nästan alla länder inom EU har insett och därför infört sprutbyte för missbrukare. Undantagen är Sverige – frånsett programmen i Malmö och Lund – och Grekland.
Finland, som har en restriktiv drogpolitik, har infört en lagstadgad och hälsopolitisk skyldighet för kommunerna att inrätta så kallade lågtröskelmottagningar med sprutbyte för drogmissbrukare. Mottagningarna är lättillgängliga, ger en basal hälsoservice samt möjlighet till provtagning, vaccination mot hepatit och sprutbyte under kontrollerade former. Servicen är gratis, icke-dömande och brukarna kan vara anonyma. Den enskilde brukaren kan komma utan att boka tid och får besöka mottagningarna även om han eller hon är påverkad.
Mottagningarna ses som en ren hälsopolitisk åtgärd för att minska smittspridning och har ingenting med narkotikapolitik att göra. Detta har nyligen bekräftats i en doktorsavhandling som slår fast att sprutbytet på intet sätt har bidragit till en mer liberal narkotikapolitik.
Erfarenheterna från Finland är övervägande positiva. Ökningen av nysmittade med hiv kunde brytas tack vare införandet av lågtröskelverksamheten. Även nya fall av hepatit B och C har minskat i antal. Utöver detta har man via dessa mottagningar även nått unga personer och andra grupper med dolt missbruk. Drygt hälften av dem som besökte en lågtröskelmottagning under 2007 var yngre än 30 år.
Lågtröskelmottagningarna gör därmed att man når intravenösa missbrukare tidigare än i Sverige. Genom sina mottagningar når Finland över 60 procent av alla missbrukare. Dessutom har Finland inte på något sätt ändrat sin restriktiva narkotikapolitik, vilket är positivt och visar på förutsättningarna för att även Sverige i större omfattning kan införa sprutbyte utan att för den skull ge avkall på den nuvarande restriktiva narkotikapolitiken.
Sverige skrev 2004 under Dublindeklarationen där vi tillsammans med ett antal andra europeiska och centralasiatiska länder lovade att intensifiera arbetet mot hiv/aids/hepatit. En av rekommendationerna är att sprutbyten ska nå åtminstone 60 procent av alla intravenösa missbrukare. I dag når Sverige högst 5 procent via programmen i Malmö och Lund.
Sverige bör följa det finska exemplet och stärka hälsoarbetet till de mest utsatta och förhindra att missbrukare i onödan smittas av hepatit eller hiv. Vi vill stärka det förebyggande arbetet riktat till de mest utsatta i detta sammanhang, och i det arbetet ingår sprutbytet som en viktig del. Vi vill att de sprutbyten som startas ska utvärderas på vetenskaplig grund för att vi ska kunna följa utvecklingen och göra förändringar vid behov.
Sedan 20 år pågår en hetsig debatt om sprutbyte i Sverige. Under dessa år har alltför många missbrukare smittats av hepatit eller hiv, kroniska sjukdomar som kraftigt har försämrat deras livskvalitet efter det att de har slutat missbruka.
Sprutbyte är inte en narkotikapolitisk åtgärd utan en hälsopolitisk insats för en grupp utsatta människor. Det finns många vägar till folkhälsa och olika insatser behövs för att främja hälsa särskilt hos dem som är mest utsatta. Det handlar om allas rätt till en jämlik hälsa och även drogmissbrukare har rätt till hälsovård.
Lars-Erik Holm
generaldirektör Socialstyrelsen
Johan Carlson
generaldirektör Smittskyddsinstitutet
Sarah Wamala
generaldirektör Statens folkhälsoinstitut