Folkpartiets rättspolitiska talesman Johan Pehrson tar på DN Debatt den 22 april fram sin gamla käpphäst om att också barn under 15 år skall ställas inför domstol. Barn som påträffats berusade eller polisanmälts skall tillsammans med föräldrarna kallas till socialkontoret inom 48 timmar. Efter en polisanmälan skall ett samtal hos socialtjänsten vara obligatoriskt.

Givetvis finns det fall där barn och ungdomar lever i så destruktiva miljöer och beter sig så kriminellt att tvångsåtgärder är det enda tänkbara och där hela rättsapparaten måste kopplas in. För detta har vi redan en väl fungerande lagstiftning. Problemet är snarare att kommunerna inte lever upp till det ansvar man har enligt socialtjänstlagen.

Johan Pehrsons budskap genom åren om en negativ brottsutveckling bland minderåriga får inte stöd i Brottsförebyggande rådets årliga rapporter. Det som däremot ökat lavinartat är antalet anmälda brott bland annat för att skolorna i dag uppmanas till nolltolerans. Det kan exempelvis innebära att slagsmål på skolgården och snatterier, som föräldrar och lärare tidigare tog tag i, i dag polisanmäls.

Under 1970-talets mellanölsepidemi var jag aktiv i Hem och Skola i Anderstorp med cirka 1000 grundskoleelever. Jag var också ortens barnläkare. Brottsligheten bland barnen ökade i takt med ölmissbruket.

Från polishåll framfördes en vädjan att anmälan inte skulle ske slentrianmässigt, eftersom man noterat att det bland de stökigaste barnen blivit en statusgrej att ståta med polisanmälningar och samla på tidningsklipp om egna bravader. Inte heller dåvarande Skolöverstyrelsen (SÖ) rekommenderade polisanmälan. ”Bättre då att saken klaras upp omedelbart på personlig väg i skolan om detta är möjligt”, skrev SÖ:s jurist.

Vi föräldrar var också angelägna om att barnen inte skulle få en kriminell identitet. Skolan och föräldraföreningen kom därför överens om att i görligaste mån undvika inblandning av polis när elev begått brott. I samråd med elevrådet antogs strikta regler för handläggning när en minderårig uppträdde berusad eller på annat sätt olämpligt.

Johan Pehrsons tilltro till polisens, socialvårdens och domstolarnas effekt är orubblig, misstron mot föräldrar med allvarliga problembarn massiv. Han förespråkar ”att föräldrarnas makt minskar och att statens möjligheter till tvångsåtgärder ökar”, eftersom ”brottslighet hos barn måste betraktas som ett rop på hjälp från samhället”. Barnen bör kunna avskiljas från hemmiljön under helgerna för ”påverkans- och attitydprogram” som ”en kännbar konsekvens” av deras handlande. Det finns ingen forskning som tyder på att tvångsåtgärder, hårdare straff och inlåsning leder till minskad brottslighet.

Att ropa på straff och skärpta lagar är måhända publikfriande. Att i första hand skapa möjligheter till lösningar på frivillig basis utan inblandning av rättsväsendet och med ömsesidig respekt är förvisso både billigare och effektivare.

Pehrsons ensidiga tilltro till rättsinstansers läkande effekt på barns brottsbenägenhet är inte bara ett hot mot Folkpartiets ställning som ett socialliberalt alternativ. Framför allt är det ett hot mot alla utsatta barn som behöver en kärleksfull, professionell och forskningsförankrad vägledning.

Ingrid Ronne-Björkqvist