”Det övergripande målet bör vara att alla i Sverige, oavsett bakgrund och förutsättningar, ska ha god läsfärdighet och tillgång till litteratur.”
En självklarhet tycker de flesta. Men vi som producerar innehållet – författare, illustratörer, fotografer och översättare – vill inte arbeta i en Florence Nightingale-anda. Att med mössan i hand tacka staten för att den kan tänka sig att ge oss en slant för besväret. Det är den situation vi hamnar i om biblioteksersättningen förändras i den riktning regeringen pekar.
Systemet med biblioteksersättning tillkom redan 1955. Det är en statsfinansierad ersättning till upphovsmän för utlån av allmänlitterära verk vid folk- och skolbibliotek. Beloppet beräknas utifrån statistik på utlåningen. Alltså, ju fler böcker som läses desto mer pengar till författarna. Ett rättvist system som är lätt att sympatisera med för såväl läsare som upphovsmän.
Sveriges bokupphovsmän skapar den litteratur på svenska som avgiftsfri finns tillgänglig för var och en på landets alla folk- och skolbibliotek i enlighet med Bibliotekslagen (§ 3). Upphovsmän stöder helt denna ordning av två skäl.
Det första är att folk- och skolbibliotekens läs- och litteraturfrämjande verksamheter har en central och självklar roll för vårt språk, för läsningen och litteraturen och därmed individens och samhällets utveckling. Det andra är att upphovsmännen garanteras ersättning för nyttjandena. Upphovsmännen har genom sina organisationers förhandlingsrätt och är med och påverkar ersättningsnivån.
Regeringen säger sig dela vår uppfattning att biblioteksersättningen inte är ett bidrag. Att den ska värnas sägs också vara viktigt. En ersättning syftar till att ersätta den uteblivna inkomst som uppstår då litteraturen tillhandahålls gratis i stället för att säljas i handeln.
Bidrag är däremot något man kan få vid behov. Denna skillnad är synnerligen viktig att markera. Det är därför underligt att regeringen i sina direktiv till Litteraturutredningen gjort en beställning som ändrar biblioteksersättningen till ett bidrag.
Modellen med biblioteksersättning är den enda direkt riktade kultur- och konstnärspolitiska insatsen till bokupphovsmän. Nivån på ersättningen fastställs genom förhandlingar mellan regeringen och upphovsmännens organisationer: Sveriges författarförbund, Svenska fotografers förbund och Svenska tecknare.
Rätten till ersättning är fastslagen genom EU-direktiv. När regeringen utformade direktiven till Litteraturutredningen bortsåg man från denna ordning. Vid det senaste förhandlingstillfället 2011 beslöt regeringen för första gången att köra över både medlarna och oss och ensidigt gå vidare med sitt bud för beslut i riksdagen. I ett pressmeddelande sa kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth bland annat: ”Jag tycker att vi ska ha öppna och rättvisa bidragssystem i stället för ersättningar som görs upp i slutna förhandlingsrum”.
Kan det tolkas på annat sätt än att kulturministern vill byta ut den fastslagna rätten till ersättning mot ett bidragssystem där upphovsmännen berövas inflytande över nivån och regeringen själv bestämmer?
I direktiven från regeringen vill man att utredningen ska föreslå ”hur stödordningarna kan vidareutvecklas för att främja större effektivitet och transparens” samt ”överväga om den förhandlingsordning mellan staten och upphovsmännen som tillämpas för biblioteksersättningen fortfarande är tidsenlig eller om den kan ersättas med ett annat förfarande som ger de berörda grupperna insyn i för dem viktiga processer”.
Frågorna som uppstår är flera. Effektivitet för vem? Vem uppfattar förhandlingsordningen som otidsenlig? I dag har både regeringen och upphovsmännens organisationer insyn. Vilken process är dold? Vi har i dag också inflytande över hur ersättningen fastställs och fördelas. Regeringen vill nu beröva oss dessa rättigheter. Till saken hör också att vi inte varit företrädda som vare sig part eller experter till utredningen.
Våra organisationer lämnar snart sina synpunkter på Litteraturutredningens betänkande ”Läsandets kultur”. Vi tvingas konstatera att förslag om förbättringar för upphovsmäns försörjningsmöjligheter lyser med sin frånvaro. Detta trots att utredningen uttryckligen säger att just försörjningsmöjligheterna utgör ett av tre ”orosmoln” för litteraturens ställning i Sverige.
I stället föreslår utredningen förändringar som riskerar att slå sönder ett väl fungerande system. I ett avsnitt med den eufemistiska omskrivningen ”En moderniserad biblioteksersättning” har utredningen föreslagit att förhandlingsöverenskommelsen ska skrivas om så att överläggningar om en klumpsumma ersätter den tidigare kopplingen till ersättning per lån.
Längre intervaller mellan överläggningarna och indexjustering av värdet enligt statliga normer är andra delar av förslaget.
Vi har nått en punkt då det är rimligt och ligger i tiden att lagfästa biblioteksersättningens syften och grunden för hur nivån fastställs. Rättsutvecklingen på europeisk och svensk nivå pekar i den riktningen.
Att stärka systemet genom en lag om biblioteksersättning handlar inte bara om upphovsmännens självklara rättigheter. Läsfärdigheten minskar bland barn och ungdomar i Sverige, vilket borde vara en larmsignal för våra riksdagsledamöter (se senast PIRLS 2011).
Villkoren för upphovsmän är ett tydligt allmänintresse. Motivation till att läsa får man av intresse, god tillgång till litteratur och goda förebilder. En rik litteratur och ett aktivt levande biblioteksväsende är en central demokratifråga.
Riksdagen kommer i höst att ha möjlighet att godkänna – eller underkänna – de förslag till förändringar regeringen kan komma att lägga. För oss är det tydligt vad som står på spel.
Gunnar Ardelius, ordförande Sveriges författarförbund Lotta Schwarz, ordförande Svenska fotografers förbund Lennart Eng, ordförande Svenska tecknare