Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Stärk vår försvarsförmåga i förbund med Finland”

Ryssland vill genom sin aggression i Ukraina ändra den internationella ordningen, skriver debattörerna. Här ses ryska pansarfordon på Krim.
Ryssland vill genom sin aggression i Ukraina ändra den internationella ordningen, skriver debattörerna. Här ses ryska pansarfordon på Krim. Foto: OLGA MALTSEVA

Växande säkerhetshot. Ryssland räknar med att Europa försvagas och att USA byter fokus mot Asien. Den militära aktiviteten vid Östersjön och kring Arktis ökar. I brist på stöd för Natomedlemskap bör Sverige samarbeta med Finland och höja försvarsanslaget kraftigt, skriver tre försvarsexperter.

I dag firar Ukraina sin 23:e födelsedag genom att bokstavligen slåss för sitt liv. Landet är utsatt för en strategisk serievåldtäkt.

Det som för ett halvår sedan var otänkbart för de flesta, krig i Europa, är ett faktum. Ryssland vill genom sin aggression i Ukraina ändra den internationella ordningen och hävda sin intressesfär. Den ryska ledningen har de senaste åren också invaderat Georgien, riktat ekonomiska hot mot sina grannar och genomför nu ett enormt upprustningsprogram som väntas sluka 25 procent av statsbudgeten.

I bakgrunden pågår en omfördelning av ekonomisk makt från väst till öst. Kreml räknar med att Europa blir svagare för varje år och att USA kommer att tvingas rikta sitt fokus på Asien för att bevaka kinesisk expansion. Bekymrade ledare i västvärlden talar om ett paradigmskifte, och vår utrikesminister beskrev nyligen läget i Europa som det svåraste på 25 år. Då, 1989, avdelade Sverige 2,4 procent av BNP till sitt försvar. I dag är andelen hälften så stor.

Vi kan se hur den militära verksamheten i Östersjöområdet och kring Arktis ökat de senaste tio åren. Denna kommer att fortsätta öka, eftersom det är här som Ryssland och Nato är närmast varandra. USA förstärker nu Norge, Polen och de baltiska staterna med tyngre materiel och genomför flera övningar. Våra östra grannar har i lag eller genom publika utfästelser förbundit sig att avdela 2 procent av respektive BNP till sina försvar.

Ryssland rustar samtidigt upp gamla baser och bedriver alltmer stora och komplexa övningar. För ett par veckor sedan övades ett strategiskt överfall i Kaliningradområdet med luftlandsättningar samtidigt med sjö- och flygstridsövningar. Förra året genomförde Ryssland en övning med kryssningsrobotar mot Sverige. Säpo säger att krigsförberedelser pågår mot oss med bland annat stora inköp av kartor över svenska nyckelområden.

Sverige har inte hängt med i svängarna. Vi försöker fortfarande bygga en liten försvarsmakt från en analys gjord för fem år sedan, och vi har inga kvalificerade förband permanent utgångsgrupperade på Gotland.

Vi konstaterar att det inte finns något folkligt eller parlamentariskt stöd för att gå med i Nato samtidigt som regeringsalternativen och dess väljare inte vill betala kostnaderna för att stå själva. Stora uppgifter med för små utgifter är ett farligt önsketänkande.

Vi skulle därför vilja peka på åtgärder för att stärka vår försvarsförmåga i olika tidsperspektiv.

1. Ingå ett försvarsfördrag med Finland om gemensam försvarsplanering och gemensam användning av både militära och civila resurser i krig, kriser och katastrofer.

Ett så djupt och omfattande samarbete skulle stärka vår säkerhet ömsesidigt. Finska stridsflygplan skulle kunna ha undandragna baser i Sverige och vår flotta skulle kunna uppträda i finsk skärgård, för att ta ett par exempel. Ländernas strategiska djup och därmed uthållighet skulle öka fördelaktigt. En vinna-vinna-lösning.

Det tar dock tid att åstadkomma en reell förstärkning i ett djupare samarbete, och utmaningar saknas inte. Framför allt är det olikheter i sambands- och ledningssystem som behöver harmoniseras kraftigt, vilket kräver både tid och resurser. Samma sak gäller mjuka frågor som officerskårernas förenade syn i taktik och operationskonst.

Ett mycket tätare samarbete mellan de bägge länderna skulle inte utesluta ett gemensamt inträde i Nato i framtiden, om de bägge folken så önskar. Organisationen kommer från i höst ledas av den förra norska socialdemokratiska statsministern Jens Stoltenberg, så den historiska stigmatiseringen kommer att blekna efter hand. För så allvarliga beslut behövs tid och en saklig debatt, så att människor kan bilda sig en uppfattning efter egen tankeverksamhet.

2. När omställningen till ett nytt försvar beslutades 2004 skrev Riksdagen att vi ”… efter allvarlig och varaktig säkerhetspolitisk försämring och successiva beslut av riksdag och regering, kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer…”

De senaste 25 åren har politiken gjort en omfördelning av resurser från försvarssektorn till andra delar av samhället som inneburit en större förstärkning av vår tillväxt än vad som annars hade varit fallet. Den tiden är nu förbi.

Vi behöver besluta om en styrketillväxt av försvaret som genomförs metodiskt mot 2020. För att uppnå en trovärdig försvarsförmåga civilt och militärt behöver vi avdela minst 2 procent av vår BNP som målbild. Det är omvärlden som till sist avgör vilken trovärdighet vi har och den tar ingen hänsyn till käcka utrop. Ett reellt och konkret åtagande signalerar försvarsvilja och bygger på sikt stabilitet omkring oss. Att inte handla får motsatt effekt.

Det finska försvaret är för närvarande klart bättre anpassat än det svenska för att vara krigsavhållande, tack vare värnplikten/storleken och bekämpningsförmågan inom artilleri och flygvapen. Men Finland är redan på väg in i en gammal svensk riktning med obefintlig repetitionsutbildning och ett växande behov att omsätta kvalificerad krigsmateriel. Även det finska folket måste avdela mera resurser till sitt försvar för att inte riskera en upprepning av det tragiska 1930-talet.

3. Vi måste de kommande åren markant höja dugligheten i försvaret. Svenska förband övar alldeles för lite i förhållande till krigets krav. Det ekonomiska läget i den halvrekryterade försvarsmakten är så svårt att man nyligen ställde in marinens slutövning. För att fungera så måste ett försvar öva, mycket mer än i dag med den kvalificerade materiel som faktiskt finns gripbar.

Vi behöver också köpa in lager av ammunition, bränslen och reservdelar. ”Just in time” är ingen hållbar lösning när stormakter rustar i din närhet. Den beredskapskredit på 40 miljarder som finns måste planeras, så att akutinköp kan göras om läget drastiskt skulle förändras.

På samma sätt måste civilförsvaret ställas på fötter. Branden i Västmanland visar på brister i vår katastrofberedskap, men den har i alla fall funnits. Civilförsvaret sover däremot likt Törnrosa i dvala och måste väckas, vilket också kommer att kräva tid och ekonomiska resurser.

Vår armé och flotta är i dag de minsta sedan Gustav Vasa dog 1560. Vi har ett vidsträckt territorium och lång kust att skydda och försvara. Vår litenhet inför naturen som demonstreras vid stora naturkatastrofer gäller på samma sätt för ett för litet försvar.

Vi måste var och en ta ställning till vad som är livets nödtorft. För vår del ingår tyvärr en mantel och ett svärd i denna. Då Sverige och Finland har valt att stå utanför allianser kan vi inte lita på att någon kommer till vår räddning, utan att vi har gjort egna uppoffringar. Få vill hjälpa den som inte vill hjälpa sig själv.