”Staten har misslyckats med stöd till funktionshindrade”

Rapporten ”Alltjämt ojämt” lämnas över till regeringen i dag. Den bygger på en undersökning om livsvillkoren för 57 500 vuxna funktionshindrade personer med insatser från socialtjänsten enligt socialtjänstlagen (SoL) eller lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Det handlar bland annat om personer med psykisk funktionsnedsättning, utvecklingsstörning, rörelsehinder, tal­svårigheter och synnedsättning. Resultaten visar på stora skillnader i levnadsförhållanden mellan funktionshindrade och befolkningen i övrigt. Det gäller samtliga undersökta områden – utbildning, arbete, ekonomi, aktiv fritid och hälsa med boendestandard som enda undantag.

Mest oroväckande är situationen för personer i åldern 20–29 år med insatser enligt socialtjänstlagen. I gruppen finns många personer med psykisk ohälsa eller psykisk funktionsnedsättning. Många har en låg utbildningsnivå och står helt utanför arbetsmarknaden samtidigt som de har en svag personlig ekonomi och en mindre aktiv fritid. I rapporten konstaterar Socialstyrelsen behovet av fördjupade analyser och ansträngningar inom flera områden:

• Se över stödsystemens inlåsningseffekter. Personer med funktionsnedsättning tillhör samhällets låginkomsttagare med en klart lägre ekonomisk standard än andra grupper. Till stor del förklaras det av att många sedan unga år har sjuk- eller aktivitetsersättning eller ekonomiskt bistånd som huvudsaklig inkomstkälla. Detta är inkomstkällor som bara täcker det nödvändigaste utgifterna och de riskerar ett liv strax ovanför fattigdomsstrecket.

Att kompensera för den låga inkomsten är möjligt till en viss gräns, men för att den ekonomiska situationen verkligen ska förbättras krävs att en högre andel kommer ut på arbetsmarknaden. Trots att varken sjuk- eller aktivitetsersättning eller ekonomiskt bistånd är avsedda som permanenta inkomstkällor visar undersökningens resultat att så är fallet för många. Det förstärker den ekonomiska utsattheten ytterligare. Socialstyrelsen anser att regeringen bör initiera en översyn av den ekonomiska situationen för personer med insatser enligt SoL eller LSS. Särskilt angeläget är att titta närmare på den dåliga ekonomin och det långvariga beroendet av ekonomiskt bistånd bland dem med psykisk ohälsa i åldern 20–29 år.

• Fler behöver gymnasieutbildning. Vuxna personer med funktionsnedsättning har väsentligt lägre utbildningsnivå än befolkningen i övrigt. Få fortsätter till eftergymnasial utbildning. En stor andel personer med insatser enligt socialtjänstlagen, där psykisk ohälsa är vanligt, saknar gymnasieutbildning. I åldern 20–29 år har varannan enbart grundskoleutbildning jämfört med var tionde i motsvarande ålder i befolkningen. Psykisk sjukdom bryter ofta ut i unga år just när personer är mitt i sin utbildning och funktionsnedsättningen riskerar att försvåra fortsatta studier. Det krävs fördjupade analyser av vad som kan göras för att möjliggöra för fler att gå vidare till gymnasial utbildning. Vidareutbildning och fortbildning är extra viktigt för den här gruppen och bör vara ett inslag i personernas rehabilitering.

• Arbetsförmågan måste tas tillvara. Anknytningen till arbetsmarknaden är betydligt svagare för personer med funktionsnedsättning än för totalbefolkningen – cirka 10 procent jämfört med runt 80 procent. Att nio av tio personer med funktionsnedsättning står utanför arbetslivet får återverkningar på en rad andra områden. Det bidrar till en svag privatekonomi, det riskerar att leda till isolering och minskar möjligheterna till aktivitet och delaktighet. Därför är rätten till arbete en av grundbultarna i handikappolitiken, och därför krävs det mycket mer av krafttag för att öppna arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning.

• Öka tillgängligheten till en rikare fritid. Personer med insatser enligt LSS och SoL deltar i mindre utsträckning i kultur- och nöjeslivet samt motions- och friluftslivet än befolkningen i stort. De reser inte heller bort på semester eller har tillgång till dator och internet i samma utsträckning som totalbefolkningen. Det finns inga skäl att tro att alla funktionshindrade har en mindre benägenhet eller vilja att ägna sig åt fritidsaktiviteter än andra. Det annorlunda fritidsmönstret är snarare en konsekvens av bristande tillgänglighet, sämre ekonomiska förutsättningar och brister i olika stödsystem.

• Se över läkemedelsförskrivningen. Psykofarmaka är mycket vanligt bland personer med utvecklingsstörning och autism. Särkilt anmärkningsvärt är att var femte använder läkemedel mot schizofreni och psykoser. Många får omoderna läkemedel, som ger ökad risk för biverkningar. Att läkemedel dessutom ofta skrivs ut i avrådda kombinationer tyder på att deras läkemedelslistor revideras för sällan. Ångestdämpande medicin skrivs också ut i hög grad till personer med utvecklingsstörning eller autism, troligen för att hantera beteendestörningar. Trots att det i dag finns ett flertal pedagogiska och kognitiva metoder för att behandla till exempel utagerande beteende och dålig impulskontroll. Även dessa läkemedel innebär risk för biverkningar, i form av ökad aggressivitet och förhöjd oro. Att samtliga dessa brister i jämlikhet konstateras samma år som den nationella handlingsplanen för handikappolitiken löper ut visar på behovet av förnyade ansträngningar. Regeringen har utlovat en ny handikappolitisk strategi som ska säkerställa att mer blir gjort och att roller och ansvar blir tydligare.

De områden som ingår i vår undersökning – ekonomi, hälsa, fritid, utbildning och arbete – samspelar och förstärker varandra. De är alla av grundläggande betydelse för våra livsvillkor. Socialtjänstens insatser för personer med funktionsnedsättningar utgör en viktig del men kan inte isolerat utjämna skillnaderna. För att de handikappolitiska målen ska bli verklighet måste hela samhället mobiliseras. Särskilt viktigt är att arbetsförmedlingen och utbildningsväsendet inkluderas mer i arbetet.

Håkan Ceder, överdirektör Socialstyrelsen
Karin Flyckt, utredare Socialstyrelsen