Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Staten måste ge möjlighet för fler att äga en bostad”

Foto: Beatrice Lundborg

Kravet på kontantinsats och bankernas kreditprövning har gjort att stora grupper har svårt att etablera sig på bostadsmarknaden. Det är inte hållbart. Det är nu nödvändigt att utveckla en ny egnahemsrörelse. Någon form av statlig garanti vore ett steg i rätt riktning. Det skriver riksdagsledamoten Faradj Koliev (S) och professor Hans Lind.

Bristen på bostäder har länge stått i fokus i den bostadspolitiska debatten. Medan byggtakten har ökat väsentligt de senaste åren så har också priserna på bostäder stigit, vilket gjort det svårare för många att etablera sig på bostadsmarknaden. Detta har främst drabbat kapitalsvaga grupper. För att råda bot på denna situation så kan ett utvidgat statligt garantisystem bidra till ett steg i rätt riktning.

Ett bra samhälle kännetecknas av att människor har möjligheten att förverkliga realistiska drömmar. Går vi tillbaka 40–50 år var det till exempel självklart att en arbetarfamilj skulle kunna köpa en bostadsrätt eller ett radhus i utkanten av en stad, och skapa dessa möjligheter var ett viktigt socialdemokratiskt mål. I grunden handlar det om varje människas frihet att utvecklas som han eller hon vill.

Ett samhälle som utgörs av människor som inte kan förverkliga sina realistiska drömmar, på grund av deras socioekonomiska bakgrund eller andra strukturella orsaker, är inte ett starkt och dynamiskt samhälle och i längden inte heller ett hållbart sådant. I dag förblir tyvärr alltför många människors drömmar om en äga bostad ouppfylld, en dröm som inte minst finns hos de människor som har rötter i länder där bostadsägande är det självklara målet.

Om man då varken kunnat spara pengar eller har föräldrar som kan hjälpa till så krävs minst 10 års sparande för att samla ihop till instansen.

Vad är då hindret som gör att många med genomsnittliga inkomster eller inkomster lite under genomsnittet inte kan komma in på ägarmarknaden?

Hindret är inte månadsutgifterna – även om räntorna skulle stiga med några procent skulle många i den målgrupp vi tänker på faktiskt bo billigare om de köpte en bostad i de billigare segmenten. Man har råd med en ägd bostad. Två hinder finns dock:

  1. Det första hindret är kravet på en 15-procentig kontantinsats som för en bostad som kostar 2 miljoner innebär 300.000 kronor. Den genomsnittliga insatsen i Stockholms län ligger på cirka 320.000 kronor. Har man inga föräldrar som kan hjälpa till, till exempel för att de inte ägt en bostad som stigit i värde, så är det svårt att få ihop denna summa. Eller så måste man ta dyra och riskabla blancolån. Grupper med ett begränsat sparkapital hänvisas till osäkra lån eller får fortsätta hyra.
  2. Det andra hindret är bankernas kreditprövning där det krävs att hushållet i dag ska klara räntor på 6-7 procent, fastän inga prognoser pekar på sådana nivåer inom överskådlig tid. Om räntan skulle bli hög om 10 år så har ju hushållet kunnat amortera en hel del på sitt lån. Ett amorteringskrav tycker vi alltså är rimligt – man ska klara 1-2 procent amortering per år för annars har man egentligen inte råd att bo där.

Den genomsnittliga åldern för de som tar en kandidat- eller masterexamen ligger på 27–29 år. Det innebär att etableringen på arbetsmarknaden för en stor grupp sker kring 30-årsåldern. Om man då varken kunnat spara pengar eller har föräldrar som kan hjälpa till så krävs minst 10 års sparande för att samla ihop till instansen. Målet om eget hem blir då svårt att förverkliga under småbarnsperioden då det kan vara särskilt attraktivt med ett radhus.

En majoritet av människor i åldrarna 20 till 35 år – en grupp som har svårt att etablera sig på bostadsmarknaden – skulle klara boendeutgifter på 5.000 kronor i månaden, men har alltså svårt att etablera sig på grund av avsaknad av eget kapital med dagens prisnivåer.

Vi ser inget annat sätt att lösa denna knut än någon form av statlig garanti både för att man ska kunna få lån i banken upp till 85 procent av värdet och för att få ner kontantinsatsen till mellan 5 och 10 procent. Garantin ska främst rikta sig till förstahandsköpare och för köp av relativt sett billigare bostäder. Ett krav för att få garantin är att hushållet under minst tre år deltagit i någon form av bosparande och där visat att man klarar de framtida kostnaderna. Stödet kan gärna vara lite generösare om hushållet köper nyproduktion för att stimulera ett billigare byggande även på ägarmarknaden.

Ett liknande system för statliga garantier återfinns i både Storbritannien och Norge, där statliga garantier ges till kapitalsvaga grupper och grupper som vill köpa nyproducerade bostäder. Särskilt intressant är den norska modellen där det sedan länge finns en statlig Husbank som har uppgiften att underlätta för kapitalsvaga grupper att komma in på bostadsmarknaden. Erfarenheterna från dessa länder visar att staten kan och bör ta en aktiv roll för att möjliggöra människors drömmar om en egen bostad. Ur ett historiskt perspektiv är detta ingen revolutionerande idé inom den svenska bostadspolitiken. Under 1930-talet tog staten ett större ansvar, vilket ledde till att fler familjer kunde skaffa sig egna småhus.

Regeringens investeringsstöd för billiga hyreslägenheter och de planerade regelförenklingar som kan göra det enklare och snabbare att bygga är två åtgärder i rätt riktning. Attityder till olika upplåtelseformer varierar under olika perioder och politikens uppgift bör vara att underlätta för människor att komma in på både hyres- och ägarmarknader. Att göra det möjligt för fler att komma in på ägarmarknaden är viktigt inte minst för att minska segregationen på bostadsmarknaden. Att utveckla en ny egnahemsrörelse är en del av en nödvändig politik.

Vi vill dock också understryka att även andra bostadspolitiska åtgärder är nödvändiga, inte minst att kommuner, som ju har planmonopolet, aktivt planerar för ett bostadsbyggande som inkluderar alla samhällsgrupper.

En fördel med garantier är att om allt går bra kostar de ingenting! Men självklart måste man utreda närmare vad olika utformningar kan leda till för kostnader i mer pessimistiska scenarier. När man lägger fram förslag om att hjälpa hushåll in på ägarmarknaden pekas ofta på den så kallade sub-prime krisen i USA som skapade en global finanskris. Men man kan som sagt lika gärna peka på Norge. Allt kan göras på bra och dåliga sätt, och av ett misslyckat exempel följer inte att tanken som sådan är felaktig.

Det är också vår övertygelse att om en regering inte vågar ta risker så kommer vi med säkerhet att misslyckas med att skapa ett bra och inkluderande samhälle.

DN Debatt. 29 april 2017

Debattartikel

Faradj Koliev (S), riksdagsledamot och Hans Lind, professor i fastighetsekonomi:
”Staten måste ge möjlighet för fler att äga en bostad”

Repliker

Alfred Askeljung (C):
”Fel med statliga ingrepp i bostadsmarknaden”

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på DN Debatt och Insidan. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpligar.