Under en akut ekonomisk kris ställs många företag inför utmaningen att snabbt minska sina kostnader för att överleva. Vilka företag som lyckas och vilka som försvinner har handlat om förmågan att snabbt anpassa sina kostnader efter fallande efterfrågan. I samband med den senaste krisen har det betytt massiva uppsägningar. Så behöver det inte vara. I spåren av den ekonomiska kollaps som startade hösten 2008 har man i många länder vidtagit aktiva åtgärder för att hålla arbetslösheten nere. Det har ofta handlat om statligt finansierade permitteringslösningar med förkortad arbetstid som gett företag en möjlighet att övervintra utan att behöva säga upp personal. Det är hög tid att vi i Sverige skapar liknande system.

I Sverige togs det statliga stödet till permitterande företag bort i samband med budgetsaneringen på 1990-talet. Det har inneburit en nackdel för löntagarna eftersom efterfrågetapp i dag måste lösas med uppsägningar. En konsekvens för företagen är att behovet att snabbt kunna ställa om har lett till att otrygga anställningar och inhyrning av personal ökar. Näringslivet får också svårare att återgå till full produktion när konjunkturen vänder. Det snedvrider konkurrensen i förhållande till viktiga exportländer. Exportsektorn måste kunna konkurrera med företag, främst i Europa, som har olika former av permitteringsregler.

Rätt utformat kan ett permitteringssystem minska belastningen på a-kassan och andra offentligt finansierade eller delfinansierade system. Det innebär en besparing för samhället, ökad trygghet för individen och en bättre ekonomisk situation jämfört med arbetslöshet och a-kassa.

Såväl industri- som tjänsteföretag har ett behov av att ständigt utveckla verksamheten och personalen. Vid kortare efterfrågebortfall är det fördelaktigt om företag kan behålla sin personal. Då blir det också möjligt att möta tillfälliga tapp i efterfrågan med fort- och vidareutbildning. Det skulle bidra till en långsiktig ökning av produktivitet och konkurrenskraft. Insatsen kan vara kopplad till det aktuella företaget och ge kunskaper som leder till ökad produktivitet. Det förutsätter också en arbetsorganisation och produktionsprocess som har förmåga att tillgodogöra sig de nya kunskaperna de anställda förvärvat. Det kan också handla om en förstärkning av individens möjlighet till omställning till en annan bransch eller ett annat företag.

En hög arbetslöshet inom exempelvis tillverkningsindustrin påverkar alla. Dels ökar statens kostnader för arbetslöshet samtidigt som krisen i ett senare skede sprids och även drabbar andra grupper på arbetsmarknaden. Därför finns det goda skäl för ett allmänt system för permitteringslöner, där kostnaderna till viss del bärs av samtliga, oavsett bransch.

Den modell som fanns fram till 1990-talskrisen byggde på en trepartslösning där arbetsmarknadens parter förvaltade en stiftelse dit en del av löneutrymmet avsattes. För att få del av den statliga delen av permitteringslönen krävdes att de berörda branscherna var anslutna till denna stiftelse. Det fanns ett antal fördelar med denna modell. Dels gav det incitament för arbetsmarknadens parter att vårda systemet och inte i onödan vältra över kostnader på staten. Dels innebar det att problemet med att olika branscher har olika behov av ett permitteringssystem kunde hanteras.

Arbetsgivarens självkostnad är avgörande för att systemet inte ska överutnyttjas som ett sätt att vältra över kostnader på parterna och staten. Nivån på självkostnaden behöver sättas så högt att det bara är arbetsgivare som är övertygade om att det handlar om en tillfällig kris för företaget som önskar använda systemet. Men nivån får heller inte vara så hög att permitteringssystemet blir otillräckligt för att lösa akuta kriser hos företagen.

Staten bör inte ha några finansiella bekymmer med att delta i en trepartssamverkan kring ett utvidgat permitteringssystem. Vid arbetslöshet måste staten betala arbetslöshetsunderstöd på cirka 15.000 kronor per person och månad. Dessutom tillkommer kostnader för staten genom att pensionsavgiften ska betalas samt kostnader i form av uteblivna intäkter från övriga lagstadgade arbetsgivaravgifter. Totalt skulle månadskostnaden för varje ny arbetslös bli nästan 20.000 kronor.

Lönekostnad för en industriarbetare, inklusive lagstadgade och avtalade arbetsgivaravgifter, är cirka 32.000 kronor. Skulle staten stå för en tredjedel av permitteringslönen blir bruttokostnaden för staten drygt 10.000 kronor, vilket är ungefär halva kostnaden jämfört med en högre arbetslöshet. Statens kostnader för trepartsavtal skulle således bli hälften så hög jämfört med vad motsvarande arbetslöshet skulle kosta.

Stora värden står på spel för såväl staten, företagen och inte minst LO-förbundens medlemmar. I samband med att IF Metall skrev sina krisavtal skedde fruktlösa försök att få staten att ta ett medansvar. Situationen var extraordinär och det hade varit rimligt att fler delade på de bördor som skulle bäras.

Inte heller i framtiden kan något land räkna med att stå oberört om en liknande kris skulle drabba oss. Därför behövs kloka lösningar som ger större trygghet för såväl anställda som företag.

Per Bardh
LO:s avtalssekreterare
Göran Larsson
tf chef, LO:s Arbetslivsenhet