Enligt lag ska kommunerna erbjuda alla barn förskoleplats ”inom skälig tid”. Detta har gjort att de allra flesta svenska barn, 90–95 procent, i dag går i kommunal eller privat förskola. Ingenting finns lagstadgat om förskolans kvalitet. Kommunerna avgör därför själva hur mycket de vill satsa på förskolan. Därför varierar kvaliteten mycket kraftigt över landet. Förskolans barn får mycket ojämlika förutsättningar för god utveckling.

Stora barngrupper och lite personal blir billigt för kommunerna, men negativt för barnen. I dag varierar kommunernas utgifter per förskolebarn och år mellan 95 000 och 200 000 kr. Denna anmärkningsvärda variation orsakas inte av olika förutsättningar och behov i kommunerna (Skolverkets rapport 330, 2009). Den avspeglar skillnader mellan de ansvariga i olika kommuner i fråga om kunskaper om och värderingar av förskolans betydelse.

Som exempel finns till exempel i Linköping en grupp med 23 barn på tre vuxna och i Åkersberga 18 ett- och tvååringar på 2,75 vuxna. 14 procent eller närmare 22 000 av landets ett- och tvååringar finns i grupper med 17 eller åtskilligt fler barn. Dessutom vistas många barn, även de yngsta, i förskolan från tidig morgon till 17 18-tiden på kvällen. Mindre än hälften av personalen är utbildade förskollärare. Situationen är likartad i många andra kommunala förskolor, och än sämre i de privata förskolorna. Man kan då knappast tala om en förskola som ska stimulera utvecklingen av språk, kognition, emotioner och social förmåga. Snarare om inrättningar för barnpassning.

Svensk och internationell forskning visar att barn som gått i förskola med god kvalitet utvecklas väl, inte bara intellektuellt utan också socialt och emotionellt. Den visar också att god förskola kompenserar för otrygg anknytning och ogynnsamma psykosociala förutsättningar, medan låg kvalitet kan skada dem som på olika sätt är mindre robusta och har ogynnsamma förutsättningar, bland annat de minsta barnen. Kvalitet består i främst 1) gott samspel mellan barn och vuxen, 2) lagom stor barngrupp, 3) god personaltäthet, och 4) god kontinuitet, det vill säga låg personalomsättning. Dessa fakta ställer höga – och kostsamma – krav på förskolan.

Ett gott samspel med omvärlden och positiv stimulans är nödvändigt för hjärnans utveckling. Musungar som inte får detta blir till exempel inte bara sämre på att klara ”intelligenstester” utan också mer stresskänsliga som vuxna. Inte bara det, även arvsmassan påverkas negativt, vilket man också sett hos människan. De aktiva nervkretsarna måste hela tiden stimuleras hos det lilla barnet genom att man pratar, sjunger och leker med barnet. Men det duger inte att göra detta i stora grupper eller med tv. En vuxen kan högst ägna sig åt ett par barn åt gången!

Vid födelsen väger hjärnan knappt 25 procent av vad den gör i högre ålder. Under de första åren växer den snabbare än någonsin senare i livet. Redan när barnet fyller tre år – och flyttas från småbarns- till storbarnsgrupp – når den 90 procent av sin slutliga vikt. Under det andra levnadsåret utvecklas en rad viktiga funktioner, till exempel språk, social förmåga och empati, och kontroll av affekter och impulser.

Stora barngrupper är riskabla på flera sätt. Stress innebär psykobiologisk obalans som, om den blir långvarig, ökar risken för framtida psykosomatisk sjuklighet. Stresstillstånd utvecklas om oro och ängslan inte kan fångas upp i en trygg relation. Andra viktiga stressfaktorer i stora barngrupper är buller och trötthet. Förskolepersonal rapporterar ofta ansträngande buller med tinnitus som följd, det vill säga hörselskador. Barns hörselorgan är inte mindre ömtåliga än vuxnas. Stor barngrupp är särskilt påfrestande för barn med neuropsykiatriska svårigheter som koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet, adhd.

Stora barngrupper betyder också ökad risk för infektioner bland barn, föräldrar och personal. De ständigt återkommande snuvorna må vara medicinskt banala, men har en rad negativa konsekvenser. De bryter den viktiga kontinuiteten i relationen mellan barn och vuxen, vilket skadar anknytningen. De drar också med sig ett betydande ekonomiskt bortfall. Föräldrarnas ”vabbande” kostade staten drygt en halv miljard kronor år 2006. Till detta kommer personalens sjukskrivningar – förskolans personal är en av landets tre mest sjukskrivna yrkesgrupper.

Sverige har genomgått en snabb och genomgripande förändring till ett mångkulturellt samhälle. Att integrationen måste börja i tidig ålder glöms ofta bort i diskussionen om förskolan. Barnets viktigaste språk bör läras in före tre års ålder. Den nödvändiga språkkontakten mellan barn och vuxen försvåras av att grupperna är stora och språken mångfaldiga – i många förskolor talar barnen upp till ett trettiotal olika språk medan personalen i bästa fall behärskar två av dem.

Vi anser att utbildningen behöver utökas, både numerärt och kvalitativt. Det råder stor brist på utbildade förskollärare. Låg utbildning och stora grupper innebär mindre av dialog och samspel och mer av regelstyrning och auktoritärt förhållningssätt. I utbildningar och läroplan har den känslomässiga utvecklingen, särskilt hos de minsta barnen, hittills haft en undanskymd plats. Ny och forskningsbaserad kunskap måste tillföras, till exempel om anknytning, affektreglering och språkutveckling.

Slutsatser:

Inför tvingande statliga normer och öronmärkta statsbidrag.

Förstärk Skolinspektionens tillsyn.

Se över läroplan och utbildningar, särskilt vad gäller de minsta barnens utveckling.

Magnus Kihlbom
barnpsykiater och psykoanalytiker

Birgitta Lidholt
leg psykolog och fil dr i pedagogik

Gunilla Niss
leg psykolog och handledare i förskolan

Lars Ahlin
ordf i Psykologförbundet

Margareta Blennow
barnhälsovårdsöverläkare

Anders Broberg
professor i klinisk psykologi

Lars H Gustafsson
barnläkare och docent i socialmedicin

Bruno Hägglöf
professor i barnpsykiatri

Hugo Lagercrantz
professor i barnmedicin

Gunilla Preisler
professor i utvecklingspsykologi

Per-Anders Rydelius
professor i barnpsykiatri