Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Staten måste ta ansvar för den svenska skolan”

Besannade farhågor. I Sverige skedde kommunaliseringen av skolan ungefär sam­tidigt med friskolereformen. Trots goda intentioner har denna decentralisering misslyckats och nu måste staten ta ett nytt ansvar. Vi kan aldrig acceptera att elevers bakgrund och bostadsort avgör hur väl de lyckas, skriver kultur- och skoldebattörer.

Kommunaliseringen av skolan 1991 har misslyckats. Den gjorde att skolan under kort tid utvecklades till en av de mest decentraliserade i Europa. I dag ser vi att de uppsatta målen inte nåddes.

Likvärdigheten har inte kunnat upprätthållas med kommunalt huvudmannaskap. Samtidigt har resultaten sjunkit stadigt de senaste dryga tio åren och klyftorna ökar i det svenska skol­systemet. Ytterst drabbas främst de svaga eleverna utan studiebakgrund.

Själva motivet för det splittrade ansvaret är just lokal variation och skillnader i utförande. Vi som undertecknar detta upprop menar därför att skolan ska vara statligt styrd med ett tydligt nationellt ansvar i botten. Vi kan aldrig accep­tera att elevernas bakgrund och bostadsort avgör hur väl de lyckas i skolan.

Kommunaliseringen av skolan var ett resultat av tilltro till kommunernas förmåga att handha allt fler uppgifter. Därav kommunaliseringen. En annan lösning – som kombinerades med den föregående – var att öppna en konkurrerande marknad med friskolor och skolpeng.

I Sverige skedde kommunaliseringen av skolan så gott som samtidigt med friskolereformen. Det ledde till en utveckling som på sikt kom att förändra förutsättningarna för skolan på ett mer omvälvande sätt än som avsågs. Den svenska skolan utvecklades under kort tid från att vara en av de mest centralt reglerade till att bli en av de mest decentraliserade.

De svenska grundskoleeleverna har förmodligen aldrig varit så framstående som i mitten av 1990-talet. Sedan slog effekterna och konsekvenserna av decentraliseringsreformerna igenom.

Vi ser att decentraliseringen påverkat skolan med minskad likvärdighet – och en ökande orättvisa. Trots goda intentioner har decentraliseringen av skolan misslyckats, bland annat eftersom den kombinerades med ekonomiska besparingar i kommunerna. Skolan i dag är vare sig likvärdig eller kompensatorisk.

Vi kan alla se att staten nu har flyttat fram positionerna när det gäller styrningen av skolan. Den decentralisering som 90-talets reformer innebar är med nödvändighet på väg att fasas ut.

Vi tror inte att de svenska politiska partierna kan fortsätta att acceptera stora grundläggande skillnader i skolors kvalitet och elevernas möjlighet att nå de fastställda målen. Svensk skola präglas av ett likvärdighetsideal och riksdagen har betonat att särskilt grundskolan ska ge likvärdig utbildning.

Elever i ett obligatoriskt skolsystem har rätt att kräva hög kvalitet oberoende av var de bor eller vilka som är deras föräldrar.

Därför riktar vi en uppmaning till alla partier, med en början till Socialdemokraterna som snart har kongress – och som genomförde kommunaliseringen utan att lyssna till varningarna och farhågorna från lärarkåren, farhågor som nu besannats.

Det måste vara raka rör mellan staten, som garanterar den nationellt likvärdiga skolan, och dem som har ansvaret för att utföra det hela, nämligen rektorer och lärare.

Vi menar att skolan skall vara ett tydligt nationellt ansvar som hela landet står bakom för att säkra att varje skola är en bra skola. Skolan behöver ett klart statligt ansvar som ger lärarna och skolorna stor frihet att agera inom de ramar och regleringar som ges. Målet är att varje elev ska få den skolgång han eller hon har rätt till.

Vi kan aldrig acceptera att elevernas bakgrund och bostadsort avgör hur väl de lyckas. Vi vill ha en skola som ger barn rika vägar genom utbildningslivet, och som följs av vidareutbildning och högre utbildning för alla när de vill hela livet.

Roy Andersson, filmregissör.
Kurdo Baksi, chefredaktör Svartvitt.
Sven Britton, professor i infektionsmedicin, fd riksdagsledamot (S).
Carl Johan De Geer, konstnär och författare.
Marianne Lindberg De Geer, konstnär och dramatiker.
Göran Greider, författare, chefredaktör Dala-Demokraten.
Maria Leissner, generalsekreterare för Community of democracies, tidigare ambassadör för demokratifrågor vid UD och tidigare partiledare (FP).
Suzanne Osten, professor i regi, dramatiker.
Arne Ruth, publicist, skriftställare, tidigare chefredaktör i Dagens Nyheter.
Gunnar Svedberg, professor KTH, fd rektor Göteborgs universitet och Mittuniversitetet.
Per Thullberg, professor i historia, fd rektor vid Södertörns högskola och generaldirektör vid Skolverket 2003–2010.
Tjia Torpe, förbundschef för Studiefrämjandet, tidigare skol- och kulturborgarråd Stockholm (S), adjunkt i svenska och historia.
Margareta Winberg, styrelseordförande för Karlstads universitet, tidigare vice statsminister (S), folkskollärare.