Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Staten ska inte styra imamers utbildning”

En sekulär stat ska inte styra en religiös organisation genom utbildning av dess ledare. Det är slutsatsen i den utredning om imamutbildning i Sverige som överlämnas till högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg i dag. Att ta över utbildningen skulle vara att auktorisera vissa imamer och därmed förstärka misstankarna om att staten vill ”disciplinera” imamerna. Det skriver regeringens utredare Erik Amnå, professor i statskunskap vid Örebro universitet.

Inte sällan skapar framväxten av reli­giösa ledare en ängslan bland politiska ledare. Vi har flera historiska exempel på det i Sverige, som när frikyrko­rörelsen etablerades på 1800-talet. I vår samtid prövar stater runt om i Europa olika strategier för att hantera några av de religiösa krafter som frigörs i globaliseringens mångkulturella landskap.
Islam är den näst största religionen i det mångreligiösa Sverige, där nu var femte person har utländsk bakgrund. Sedan sextio år finns det muslimska församlingar där människor samlas för att bevara och utveckla religiös särart och identitet. I moskéerna arbetar några hundra imamer, som oftast kommit hit efter utbildning vid europeiska, afrikanska, arabiska och asiatiska skolor och läro­säten. De flesta har varit här i mer än tio år.
 

Bara ett fåtal avlönas på heltid. En imam förrättar fredagsbönen, själavårdar och vägleder i stort och smått, men han används också i myndighetskontakter. I princip alla imamer är män; kvinnor kan enbart vara imamor för andra kvinnor.
 

I ett år har jag utrett huruvida staten bör ta ett initiativ till att utbilda imamer, som några muslimska församlingar/föreningar begärt. Det skulle kunna förbättra deras möjligheter att spela en positiv roll för svenska muslimers integration i samhälls- och kulturliv.
 

Efter att bland annat ha genomfört en enkätundersökning bland bortåt 200 imamer och ett stort antal dialoger med muslimska organisationer vet jag att det finns ett upplevt behov av utbildning, till exempel i svensk lag och samhällskunskap, även om synpunkterna varierar beträffande utbildningsnivå och anordnare. En statligt initierad utbildning för imamer och andra invandrade religiösa ledare skulle kunna vara ett sätt att möta det behovet.
 

Det råd som jag i dag ger statsrådet Lars Leijonborg är ändå att det bästa vore att inte göra något särskilt i fråga om imamerna (Staten och imamerna. Religion, integration, autonomi, SOU 2009:52). Jag ifrågasätter om en sekulär stat ska gå in och styra en religiös organisation genom ledarutbildning. Enligt vår konstitution ska ju staten iaktta en konfessionell neutralitet även om den också ska förstärka etnisk och religiös särart, vilket den bland annat gör genom stöd till ledarutbildning i religiösa samfund.
 

Men att ta över och organisera utbildningen vore att auktorisera vissa imamer. Det skulle spä på en frekvent misstänksamhet mot att staten vill disciplinera landets imamer genom utbildning. Det finns även ett kompakt motstånd mot statlig inblandning i konfessionella utbildningsmoment.

Även de europeiska exempel på imamutbildning som vi studerat visar hur svårt dessa har att vinna legitimitet. Det finns dessutom en gräns bortom vilken statens intresse av att forma ledare kolliderar med samfundens – och vårt gemensamma – intresse av att de ska vara oberoende för att kunna bidra med både mångfald och samhälls­kritik.
 

Men vore ändå inte en egen utbildning ett sätt att erkänna en ny grupp ledare i ett mångkulturellt samhälle? Jo, men att särbehandla innebär att peka ut grupper, att måhända välvilligt göra ”problematiska” imamer till integrationsagenter för ”problematiska” medborgargrupper.
 

Det vore också att blåsa upp imamrollen till något ännu viktigare än vad den är. Det vore även orättvist gentemot and­ra invandrarkyrkor.
 

Vidare bör en sekulär stat avhålla sig från att kategorisera sina medborgare längs religiösa grupptillhörigheter. Många svenskar med muslimsk kulturell bakgrund har flytt hit undan stater som styr genom imamer och religiöst tvång. Visst ska präster, pastorer, imamer etcetera respekteras – men varken mer eller mindre än andra medborgare.
 

Utöver principiella tveksamheter finns praktiska. Eftersom muslimer är minst lika organisatoriskt splittrade som andra religiösa grupperingar skulle en imamutbildning i bästa fall nå bara några av de behövande. Att somliga imamer bara stannar några år och att de flesta arbetar ideellt ger heller inga starka incitament att ta studielån, vars ränta dessutom utgör en teologisk stötesten.
 

Därtill har staten redan utbildningsformer för att undervisa såväl invandrade svenskar som andra i historia, etik och juridik, liksom för att utveckla ett kritiskt tänkande: den obligatoriska skolan, gymnasiet, sfi, komvux och högskolan.
 

En del personer med muslimsk kulturell bakgrund har därutöver själva organiserat ett studieförbund, och planer finns också på att starta en folkhögskola med inriktning mot bland annat imam­utbildning.

På lång sikt borde utbildningen till imamer kunna ske dels genom att svenska ungdomar läser åtminstone delar vid utländska universitet och
lärosäten, dels genom att muslimska organisationer skapar egna lösningar, kanske i samspel med svenska religionsvetenskapliga utbildningar. De frikyrkliga pastorsseminariernas utveckling till fristående teologiska högskolor med examensrättigheter antyder andra utvecklings­vägar.
 

Det bästa regeringen kan göra med imamerna är alltså att för närvarande inte göra något särskilt. Men staten måste bli bättre på det den redan ska göra, inte minst ge olika medborgare ett jämlikt bemötande. Till exempel måste myndigheter inom socialtjänst, skola, kriminalvård, sjukvård och högskola inkludera också imamer i sina utbildningar för själavårdsfunktioner.
 

Svensk demokrati har ett världsrykte när det gäller att fredligt lösa konflikter mellan människor som är lika som bär, men saknar erfarenheter av omfattande samarbete mellan människor som inte är varandras spegelbilder.
 

Det mångreligiösa Sverige behöver en religionspolitik som varken är värde­neutral eller värderelativistisk utan erkänner olikheter genom att behandla alla lika inom den ram av värden som grundlagen anger.
 

ERIK AMNÅ

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.