Travsporten måste vara en av de mest omhuldade verksamheterna i vårt land. Det är så folkligt förankrat att spela på travhästar att ingen tycks fundera över det moraliskt tvivelaktiga som pågår på banorna. Ett effektivt lobbyarbete från travsportens företrädare gör också att de politiska vindarna ständigt tycks blåsa vind i travsportens segel.

Faktum är dock att travsporten regelmässigt bryter mot flera delar av djurskyddslagstiftningen. Få verkar vilja inse detta, för hur skulle sporten då kunna vara så accepterad? Men kanske är det inte så konstigt, när såväl staten som enskilda politiker har egna ekonomiska intressen inom travet

Travsporten i Sverige leder till mycket lidande för de hästar som används. Ytterst är det statens ansvar att se till att djurskyddslagen följs så det blir ett slut på lidandet. Ett problem är att regeringen sitter på dubbla stolar och själv har stora ekonomiska intressen i den här verksamheten. Det är nu hög tid att regeringen entydigt ställer sig på hästarnas och lagens sida.

Staten innehar hälften av styrelseplatserna i ATG (Aktiebolaget Trav och Galopp) – det bolag som har monopol på spel på hästar i Sverige. Årligen drar spelet in cirka 1,2 miljarder kronor till statskassan och därmed är svenska staten djupt involverad i en verksamhet som berövar många hästar möjlighet till ett gott liv och som leder till att de dör i förtid.

Hästarna utsätts för stora påfrestningar med hård träning redan från två års ålder och täta starter i tävlingar där de förväntas vinna pengar åt sina ägare.

Påfrestningarna är av den omfattningen att många hästar skadas svårt och får avlivas akut efter att ha deltagit travlopp. Det förekommer även att hästar dör på grund av inre blödningar eller syrebrist därför att de pressats för hårt under tävlingar.

Även om de flesta hästar klarar livhanken så pass att de kommer hem till stallet igen efter avslutat lopp, är livet som travhäst riskfyllt. Om de inte springer tillräckligt snabbt riskerar de att skickas till slakt - ett öde som drabbar en stor mängd travhästar eftersom bara ett litet antal håller tillräckligt hög klass för att vara värda att satsa på ekonomiskt.

Kirurgiska operationer på hästar får inte göras om de inte är strikt veterinärmedicinskt befogade, men trots det amputerar man gomsegel och syr igen slidöppningar på travhästar av ett enda skäl – att de ska kunna springa fortare. Utrustning får inte användas på ett sådant sätt att hästen utsätts för smärta eller lidande, men trots det blöder många travhästar ur munnen på grund av skador de ådragit sig av bettet under träning och tävling.

De stora hälsoproblemen för hästarna illust­reras tydligt av att försäkringsbolagen vägrar ge travhästar fullt försäkringsskydd på grund av den stora skaderisken: ”risken för förslitningsskador bedöms som större för trav- och galopphästar” på grund av att ”de tränas hårt, och senor, ligament och leder utsätts för stora påfrestningar i de farter som det handlar om”. [ …] ”Det är helt enkelt en väldigt stor risk att dessa hästar drabbas av hältor, rörelsestörningar, senskador etc. under de förutsättningar som råder inom trav och galopp”.

Djurskyddslagen förbjuder att djur utsätts för lidande i samband med träning och tävling. Det är inte tillåtet att pressa en häst över dess förmåga, och inte heller att tävla med en häst som har ont eller inte är fullt frisk. Det är helt uppenbart för oss att djurskyddslagen inte överensstämmer med den verklighet som många av travhästarna tvingas genomlida.

Både som garant för att djurskyddslagen följs och med sin dominerande ställning i ATG har staten ett mycket stort ansvar för att hästarna far illa. Ekonomiska intressen får inte gå före hästarnas hälsa! Enligt Hästnäringens Nationella Stiftelse är ”spelet motorn i hästnäringen”.

Mer än 11 miljarder kronor omsätts varje år i travsporten. Förutom att staten får 1,2 miljarder finansierar dessa pengar större delen av övrig hästsport. Så gott som hela ridsporten med sin tävlingsverksamhet är beroende av spelpengar och ATG är i dag hästforskningens viktigaste finansiär.

Är det dessa pengar som är anledningen till att man ser genom fingrarna på det lidande som fortfarande är okänt för de flesta? För det går inte att skylla på att lidandet är okänt för de ansvariga. Till och med i travsportens egna tidningar kan man hitta mängder av uttalanden om hästar som skadats och/eller avlivats och om tränare och hästägare som uttalar sig om att deras hästar är ”värdelösa”, ”har floppat” eller ”gjort bort sig” när de inte sprungit tillräckligt fort.

Vi tror att svenska folket genomskådar ATG:s reklam där hästar springer fria i galopp vid strandkanten. Det är alltför långt ifrån verkligheten för att vara trovärdigt, trots de intensiva försök som görs för att mörklägga vad hästarna utsätts för.

Travsportens representanter bedriver en omfattande lobbyverksamhet gentemot riksdag och regering för att skydda sina vinstintressen mot ovälkommen granskning och begränsning. Nyligen inrättades Riksdagens Travgrupp – en ren intresseklubb för travverksamheten i riksdagen.

Kommer staten någonsin att våga syna travsportens bluff om lyckliga hästar som springer av fri vilja? Eller är man helt enkelt medveten om de betydande skatteintäkterna från totalisatorspelet, och har ett gemensamt intresse med travsporten att undvika skandaler och skriverier som skulle kunna rubba allmänhetens intresse för spelet på hästar?

Det är oacceptabelt att spelet på hästar får driva fram en verksamhet som helt uppenbart står i strid med djurskyddslagen.

Camilla Björkbom, ordf. Djurens Rätt

Eva Carlsson, Djurens Rätts arbetsgrupp för hästfrågor

Sven Stenson, ordf. Djurskyddet Sverige

Suzanne Axell, journalist

Annika Borg, teol dr

Lisa Gålmark, fil mag historia, skribent, författare

Jens Holm, Vänsterpartiet

Satu Kärnä, leg vet

Mian Lodalen, författare, föredragshållare

Regina Lund, skådespelare, artist, djurrättsaktivist

Pelle Strindlund, författare