Lika klok som näringsminister Maud Olofsson har varit i sitt benhårda nej till att regeringen skulle gå in i bilbranschen och bli Saabägare, lika oklok är regeringen som ägare till Rakelnätet.
Låt oss backa bandet. Det har gått sju år sedan riksdagen gav klartecken till regeringen att börja pumpa in miljarder i bygget av Rakel (förkortning för radiokommunikation för effektiv ledning). Trots detta ligger tidpunkten för ett fungerande radiokommunikationssystem för polisen och de andra blåljusmyndigheterna långt borta. Den synliga prislappen hittills ligger på långt över två miljarder. Det synliga årliga underskottet landar på ett par hundra miljoner kronor.
Rakel har blivit en gökunge som slukar pengar som mer än väl hade behövts för annan brottsbekämpande och samhällsnyttig verksamhet. Ändå drivs projektet vidare med febrig frenesi från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Likaså fortsätter den hittills föga framgångsrika jakten på ytterligare abonnenter i form av företag, kommuner och landsting.
Socialstyrelsen driver marknadsföringsarbetet. Myndigheter som polisen, kriminalvården och regeringskansliet med flera är redan betalande Rakelabonnenter, men det räcker inte för att täcka de skyhöga drifts- och finansiella kostnaderna. Myndigheterna tvingas betala för Rakel även om det inte används.
Slutdatum för utbyggnaden av Rakel är spikat till utgången av 2010, då ska systemet finnas i hela landet. Därefter avvecklas statens stöd till polisens uttjänta analoga radiosystem som fortfarande hålls vid liv för att Rakel inte fungerar. Det har regeringen och den ansvariga myndigheten MSB bestämt.
Verkligheten är mer komplicerad, för att uttrycka det försiktigt. Rakelprojektet bygger från början till slut på önsketänkande och luftkalkyler. Sedan beslutet om Rakel togs har den tekniska utvecklingen gått fort, med följden att Rakel i dag är dyrare och erbjuder färre tjänster än vad som finns på marknaden. Det är därför jag på nytt engagerar mig i Rakel.
Rakels erbjudande är en flopp. Rakel skulle täcka 95 procent av Sveriges yta, men täcker fortfarande bara 30 procent. Det är fortfarande stora problem med täckningen i Stockholmsområdet. Tekniken fungerar över huvud taget dåligt. Rakel kommer inte att kunna erbjuda bredband, något som de flesta mobiloperatörer gör sedan länge och som är nödvändigt för poliser ute på fältet. Höga investeringskostnader och dålig kommunikationskapacitet gör att kommunerna är måttligt intresserade av att skaffa Rakelabonnemang när det finns billigare och bättre alternativ att köpa på den öppna marknaden.
Från analog ... till analog? Polisens analoga radiosystem dömdes ut efter ”Estonia”-katastrofen. Därav beslutet att sjösätta en digital radiolösning. Men mer än 15 år senare bär polisen fortfarande på sina uttjänta radioapparater S-70 eller S-80, med dubbla kostnader som följd. Polisen vågar helt enkelt inte lita på att Rakel fungerar i skarpa lägen.
Polisens säkerhet är hotad. Stockholmspolisens skyddsombud har på senare tid tagit emot en mängd anmälningar om att Rakels nödlarm inte går fram, att ljudkvaliteten är under all kritik och att tekniken krånglar särskilt vid stora polisinsatser.
Rakels tillkortakommanden drabbar alltså först och främst polisen på fältet, men ytterst är det medborgarnas säkerhet som är i fara. Man behöver inte ha särskilt livlig fantasi för att föreställa sig vad som kan hända om poliser i katastrofsituation inte kan kalla på förstärkning på grund av att Rakel strejkar.
Moderaterna uppmärksammade allvaret i situationen i partiets stora polismotion i riksdagen före valet 2006, Polisen i medborgarnas tjänst. Problembeskrivningen då stämmer på pricken in på dagens elände. Moderaterna varnade redan då för att det skulle krävas ett resurstillskott från statskassan om Rakel över huvud taget skulle kunna bli ett för polisen i hela landet fungerande system för modern och tillförlitlig radiokommunikation.
Ekonomin har kapsejsat. Trots höga avgifter till staten räcker inte dagens drygt 22.500 Rakelabonnenter för att täcka kostnaderna. Finansieringen bygger på att minst 50.000 abonnenter betalar, därav önsketänkandet på MSB:s hemsida om att myndigheten ”räknar med” att kränga minst 30.000 ytterligare abonnemang. Det förefaller osannolikt att en extrem kundtillströmning kommer att ske till följd av utbyggnad i Norrlands inland när det finns fullgoda alternativ på marknaden som dessutom är billigare. Visst, storstäderna täcks, men Rakel blöder redan och tunga investeringar återstår.
Staten har hittills pumpat in 2,3 miljarder kronor i Rakel. Dessutom har systemet subventionerats genom gratis utnyttjande av olika anläggningar inom försvaret. Utan tillräckliga volymer i abonnentstocken riskerar skattebetalarna att tvingas skjuta till lika mycket under den närmaste femårsperioden.
Rakels haveri var anledningen till att regeringen i fjol tillsatte en arbetsgrupp under försvarsdepartementet. I september 2009 skulle gruppens utvärdering och förslag ha redovisats, alla med syfte att få rätsida på Rakels funktion, organisation och ekonomi. Några förslag har ännu inte sett dagens ljus.
Lösningen på problemet. Blåljusmyndigheterna är i akut behov av fungerande modern kommunikation. Därför bör Rakel omstruktureras så att privat–offentlig samverkan blir möjlig. Vidare bör kommersiella alternativ som har tillkommit efter beslutet om Rakel noga utvärderas. Det är för mig en gåta varför staten inte säkrar polisens tillgång till ett i hela landet fungerande radiokommunikationssystem.
Orsaken är inte att anlitandet av privata aktörer skulle äventyra sekretess och skydd mot avlyssning, det försäkrar expertisen på området. Kan förklaringen vara så trivial som att de redan inpumpade miljarderna har skapat låsningar och prestige i ärendet?
Det finns privata aktörer – mobiloperatörer – som ligger i startgroparna, beredda att komplettera, utveckla och slutföra Rakelprojektet till lägre kostnad. Och tur är det, för staten kommer inte att vara bättre på att bygga och driva mobilnät, eller sälja mobilabonnemang för den delen, än vad privata aktörer är. Så vad väntar regeringen på?
Maria Abrahamsson
riksdagskandidat (M)