Skillnaden mellan kvinnors och mäns löner uppgick till hela 15 procent enligt Statistiska centralbyrån (augusti 2010). Och vad värre är – siffran såg likadan ut för 15 år sedan.
Sverige har, i sällskap av de andra nordiska länderna, en extremt könssegregerad arbetsmarknad. Kvinnor och män arbetar i olika sektorer, inom olika yrkesgrupper och på olika positioner. Det ger skilda förutsättningar, och framför allt skilda lönenivåer. Detta är vad man brukar kalla strukturella löneskillnader.
Det innebär att kvinnors lägre lön i regel inte är ett utslag av diskriminering från enskilda personer eller arbetsplatser, utan av de könsnormer och makförhållanden som genomsyrar samhället och arbetsmarknaden.
I sektorer där de flesta är kvinnor tjänar alla, inklusive männen, lägre.
Exempelvis tjänar en ekonom som arbetar inom en kvinnodominerad bransch som en kommun mer än 10.000 kronor mindre i månaden än en ekonom i ett mansdominerat privat företag.
För SKTF, där tre fjärdedelar av våra medlemmar är kvinnor, och där merparten dessutom arbetar inom kvinnodominerade sektorer, är dessa frågor centrala. Våra medlemmar, både kvinnor och män, förlorar på detta, varje dag.
För våra medlemmar, som till största delen arbetar inom välfärdssektorer, blir också frågan: Vad händer med kvaliteten i vår gemensamma välfärd om sektorn inte kan upprätthålla konkurrenskraftiga löner?
Många verksamheter är mitt uppe i eller står inför ett stort generationsskifte och det kommer att behövas män och kvinnor med varierande utbildningsbakgrund. Våra egna undersökningar bland personalchefer i kommuner och landsting visar exempelvis att en överväldigande majoritet av de tjänstemän som ska rekryteras kommer att behöva högskoleutbildning. I Sverige finns det dessutom en bred uppslutning kring ett samhälle med demokrati, rättssäkerhet och hög generell välfärd. Medborgarna har rätt att förvänta sig hög kompetens och god effektivitet i välfärden. Dessutom utgör en bra välfärd en god grund för annan samhällelig utveckling och produktion. Väl fungerande förskolor, skolor, vård och omsorg är en förutsättning för ett blomstrande näringsliv.
Men i avtalsrörelse efter avtalsrörelse har vi lyft frågan om strukturella löneskillnader utan att nå några större framgångar. I våra nordiska grannländer har man tröttnat och tagit ett fastare grepp om frågan. I Norge och Danmark har utredningar kring problemet gjorts, och i Finland pågår sedan 2006 ett likalönsprogram med målet att minska löneskillnaderna till år 2015.
I Danmark tillsattes 2008 en lönekommission med uppgift att kartlägga, analysera och diskutera lönebildningen. Den danska lönekommissionen kom med sin rapport i maj 2010, men ännu har inga konkreta åtgärder vidtagits för att minska löneklyftan. I rapporten pekar man på att en stor del av skillnaden i lön bygger på segregeringen av könen på arbetsmarknaden, och att skillnaderna i lön mellan kvinnor och män ökar mer och mer ju längre man arbetar.
Den norska offentliga utredningen, allmänt kallad likalönskommissionen, kom med sin rapport 2008 (NOU 2008:6). Där undersökte man orsakerna till och presenterade fakta och statistik om löneskillnaden mellan män och kvinnor, och föreslog konkreta verktyg för att komma till rätta med problemet. En av de åtgärder som lyftes upp var ett lönelyft för utvalda kvinnoyrken inom offentlig sektor, där staten går in med medel för att finansiera detta.
Finlands likalönsprogram innehåller även det klara bilder av vad problemen är, och konkreta åtgärder. En löneuppgörelse inom den kommunala sektorn som ska främja konkurrenskraftiga löner inom kvinnodominerade branscher är på förslag, och i likhet med Norge pekar man på vikten av att öka pappors uttag av föräldraförsäkringen.
Detta är goda initiativ, som vi i Sverige borde inspireras av och följa.
Sverige halkar efter i arbetet mot jämställdhet, och det förlorar hela vårt samhälle på.
Norges likalönskommission var en offentlig utredning som genomfördes av forskare, men i både Danmark och Finland har fackförbund varit delaktiga, och i Finland har trepartssamtal ägt rum där även representanter för arbetsgivarna varit delaktiga vid sidan av regering och fackföreningsrörelse. Denna modell ser vi som fördelaktigast för en uppgörelse som också kan ge resultat.
Men, kanske en kritiker säger, vad händer med vår kollektivavtalsmodell –med uppgörelserna mellan fackföreningar och arbetsgivare – om staten ska börja lägga sig i lönebildningen?
I Sverige har normen för lönebildningen länge varit exportindustrin. Detta system har på många sätt varit framgångsrikt och har lett till reallöneökningar, ett ansvarstagande som har hållit inflationen i schack och bidragit till en stabil svensk ekonomi. Men det har inte varit framgångsrikt på jämställdhetsområdet. Där har avtalsnormen snarare cementerat löneskillnaderna.
Denna norm förhåller sig även Medlingsinstitutet till, och staten är därmed till viss del inblandad även i dagens löneförhandlingar. Det offentliga är också arbetsgivare, som därför måste involveras i processen.
Att tillsätta en jämställdhetskommission förändrar inte vår avtalsmodell – det ändrar prioriteringarna för den.
Problemet med de strukturella löneskillnaderna verkar olösligt. Nu behövs ett övergripande och helt nytt grepp i en gemensam samhällslösning.
SKTF vill därför att statsminister Fredrik Reinfeldt och den blivande alliansregeringen tillsätter en jämställdhetskommission med representanter för arbetsgivarorganisationer, fackföreningsrörelse och regering.
Målsättningen måste vara trepartssamtal som ska nå konkreta resultat och en bred uppgörelse för att åstadkomma jämställda löner på den strukturella nivån. En jämställdhetskommission skulle kunna ta det helhetsgrepp som parterna inte hittills förmått ta.
Våra medlemmar, vårt samhälle och vår välfärd är värda jämställda löner.
Är Fredrik Reinfeldt beredd att tillsätta en jämställdhetskommission?
Eva Nordmark
ordförande Fackförbundet SKTF