Det maktskifte som inträffade förra året var inget vanligt maktskifte. När Fredrik Reinfeldt valdes till statsminister var det endast tredje gången sedan 1932 som en borgerlig regering fick ta över styret av landet. I motsats till 1976 och 1991 då Thorbjörn Fälldin respektive Carl Bildt blev regeringschefer var utgångsläget denna gång utomordentligt gott. Regeringsskiftet sammanföll med en urstark ekonomi och med statsfinanser i balans.
För första gången någonsin har en borgerlig regering fått chansen att få styra landet i en högkonjunktur. Till detta kommer att det fanns en unik sammanhållning mellan de borgerliga partierna. Det finns förvisso oenighet i en del frågor men alls icke av samma magnitud som förlamat de tidigare borgerliga regeringarna. Den borgerliga alliansregeringen hade således en historiskt unik möjlighet att bryta den socialdemokratiska hegemonin i svensk politik och därigenom förändra det politiska landskapet. När jag dagen efter valet konstaterade detta på DN Debatt utmynnade bedömningen i att om regeringsmakten även denna gång hanterades valhänt riskerade tilltron till borgerlighetens regeringsförmåga att undergrävas för lång tid.
Mycket stod alltså på spel, och gör så alltjämt. Det första året vid makten har präglats av effektivitet när det gäller politisk handlingskraft. De flesta vallöften har redan genomförts. Nya arbetstillfällen tillkommer kontinuerligt i en strid ström, och till en betydande del är detta en direkt konsekvens av den förda politiken.
Regeringen levererar med andra ord precis det den vunnit valet på - att få människor att gå från bidrag till arbete. Men detta är som bekant inte hela bilden. Inte heller är det den dominerande bilden. Trots en fortsatt stark ekonomisk utveckling och trots effektivitet när det gällt att förverkliga alliansens valplattform har opinionssiffrorna fortsatt att vara anmärkningsvärt låga.
En rad mer eller mindre sannolika förklaringar har förts fram, varav en av de mest återkommande och mest sannolika har varit regeringens oförmåga till strategisk kommunikation och alldeles särskilt då i samband med krishantering. Det är en paradoxal situation mot bakgrund av att det i regeringskansliet och i de regerande partiernas organisationer finns en armada av spinndoktorer.
Den nya regeringen fick en mardrömsstart, men utvecklingen därefter har knappast varit enkel. Av de sammanlagt fjorton moderater som utnämnts till statsråd har inte mindre än tre avgått, och förutom Reinfeldt själv är det vad jag vet endast fyra av alla dessa statsråd som hittills ännu inte varit föremål för ett medialt drev där sådant som skatteavdrag, taxiresor, svarta barnflickor, obetalda tevelicenser, aktieaffärer, tveksamma akademiska meriter etcetera vid något tillfälle (i några fall före valet) varit föremål för mediernas intresse. Därtill kommer nu den senaste affären, där regeringens högsta tjänsteman tvingats avgå efter att statsministern enligt egen utsago förts bakom ljuset och förlorat förtroendet för sin närmaste medarbetare.
Att statsministern fallerat när det gäller rekryteringsfrågorna kan alltså knappast bestridas. Saken blir särskilt problematisk i perspektivet av att moderaterna tycks ha identifierat just moraldimensionen som en hemmaplansfråga i förhållande till socialdemokraterna. De affärer som ägde rum under den förra regeringens tid bidrog utan tvekan till regeringsskiftet; socialdemokratin fick genom dessa affärer svårt att leva upp till sina stolta historiska paroller om solidaritet och jämlikhet. Det senaste årets händelser har inneburit att moderaterna förlorat detta moraliska övertag - eller möjligen potentiella övertag - gentemot socialdemokraterna.
Det har i olika sammanhang gjorts gällande att regeringschefens politiska nätverk är outvecklat. I den mån detta stämmer finns här möjligen en pusselbit i förståelsen av detta rekryteringspolitiska misslyckande. Inför förra årets val fick en av pr-byråerna i Stockholm uppdraget av en organisation att kartlägga potentiella makthavare i en alliansregering. Det gällde dock inte den högsta nivån - statsråd och statssekreterare - utan nivån under: pressekreterare, politiskt sakkunniga etcetera. För organisationen gällde det att påbörja relationsuppbyggnaden utifall ett regeringsskifte skulle inträffa. Att ha nära relationer med statsrådens medarbetare är helt avgörande för möjligheten att få access till statsråden. Efter regeringsskiftet visade det sig att den lista konsulten levererat stämde till punkt och pricka. Men det intressanta var att många av dem som fanns på listan hamnat ett eller ett par snäpp högre upp än förväntat. En del tänkbara statssekreterare hamnade i regeringen och några som pekats ut som pressekreterare eller sakkunniga blev statssekreterare.
En gammal sanning som tycks bli alltmer relevant är att det är en sak att vinna val och en helt annan sak att regera. Det är sällan som politiska ledare är bra på båda dessa saker. Vår förre statsminister var knappast något vallokomotiv men å andra sidan långtifrån handfallen i konsten att regera.
Vår nuvarande statsminister har visat imponerande skicklighet i konsten att vinna val men har fortfarande en hel del att bevisa när det gäller maktutövningen. Ett problem han har med sig redan från början är den brist på tilltro många väljare känner för borgerliga regeringars förmåga att styra landet. Väljarnas kollektiva minne är i det avseendet en av regeringens största utmaningar.
Det förefaller som om det fanns en kort period då frågan om regeringsduglighet höll på att förändras, att socialdemokraterna efter tolv års regerande i minoritetsställning och i ett läge då allt högljuddare krav restes på en breddning av regeringsunderlaget, höll på att förlora ett av de starkaste trumfkorten - regeringsdugligheten. Nu är det sannolikt att läget återgår till det normala, trots det goda utgångsläget och trots ett sakpolitiskt sett framgångsrikt år för alliansregeringen.
Ännu en gång riskerar alltså en borgerlig regering att misslyckas med sin mest grundläggande uppgift: att skapa acceptans för sin politik.
TOMMY MÖLLER