DN Debatt

”Stefan Löfven riskerar ett rödgrönt regeringsalternativ”

MP-salva mot nye S-ledaren. Stefan Löfvens första synliga ämbetsåtgärd är att inbjuda till ”blocköverskridande energisamtal” med partier som öppnat för förnyad kärnkraftssatsning. Detta är svårt att förena med tanken på ett rödgrönt alternativ till regeringen. Vad har Löfven i sinnet – en koalition med M? Och hur förklarar han och andra kärnkraftsförespråkare att Tyskland, Belgien, Österrike och Schweiz anser att de klarar både energiförsörjning och klimatpolitik utan kärnkraft? skriver Per Gahrton och Maria Wetterstrand.

Kärnkraftsanhängaren Stefan Löfvens utsträckta hand till den kärnkraftspositiva borgerliga regeringen har knuffat igång en kampanj för mer kärnkraft som går på tvärs med trenden i de flesta andra EU-länder. Medan andra EU-länder reagerat på Fukushima-olyckan genom att ta kärnkraftens risker på allvar och storsatsa på förnybar energi så riskerar Sverige att halka efter i utvecklingen av framtidens energilösningar genom en naiv tro på kärnkraft.

Den kanske mest kända effekten har Fukushima-olyckan haft i Tyskland. Sedan de tyska Socialdemokraterna tillsammans med De gröna för drygt tio år sedan inlett en kärnkraftsavveckling baserad på avtal med kärnkraftsbranschen, försökte den borgerliga regeringen 2010 öppna för en omsvängning i mer kärnkraftspositiv inriktning. Men Fukushima-katastrofen blev en chock för hela det tyska samhället och fick förbundskansler Angela Merkel att ta initiativ till en betydligt radikalare avvecklingsplan än den rödgröna. I juni 2011 antog en näst intill enhällig förbundsdag en lag som stadgar om total kärnkraftsavveckling till 2022.

Mot denna bakgrund bör man kunna begära klart svar av Stefan Löfven och andra svenska kärnkraftsförespråkare: Anser ni att hela den tyska makteliten har förlorat förståndet när de nu samstämmigt förklarar att kärnkraft är oförenlig med ett ansvarsfullt och tryggt samhälle?

Också Belgien har under stor enighet beslutat om avveckling av sina sju reaktorer, till 2025. I Italien avvecklades all kärnkraft för cirka tjugo år sedan efter ett folkomröstningsbeslut. 2008 aviserade regeringen dock planer på att återuppta satsningen på kärnkraft, men Fukushima kom som en kalldusch för dessa planer. I juni 2011 röstade 94 procent av de italienska väljarna nej till förnyad kärnkraftssatsning. I Österrike byggdes för flera årtionden sedan ett kärnkraftverk, Zwentendorf. Det kunde dock aldrig tas i bruk, eftersom det blev nej i en folkomröstning som respekterades av de politiska makthavarna. Också icke EU-landet Schweiz, som tidigare varit kärnkraftsvänligt, har efter Fukushima beslutat om total avveckling till 2034.

Hur förklarar de svenska kärnkraftspartierna att deras tyska, belgiska, italienska, österrikiska och schweiziska partivänner har kommit till slutsatsen att deras länder måste och kan klara både energiförsörjning och klimatpolitik utan kärnkraft? Sverige, som otvetydigt har bland de bästa förutsättningarna i världen att klara sin energiförsörjning helt med förnybar energi, har inte ens velat utreda hur en lösning utan kärnkraft skulle kunna se ut.

Till och med i Frankrike, det land som är mest beroende av kärnkraft för sin energiförsörjning, har en stor tvekan spritt sig. I ett gemensamt valprogram för Socialistpartiet (PS) och De gröna (EELV) från november 2011 fastslås att en ny rödgrön fransk regering skall minska kärnkraftens andel av elproduktionen från 75 procent i dag till 50 procent 2025. Det skall ske genom att 24 reaktorer efterhand tas ur drift, medan reaktorn i Fesselheim ska stoppas omgående.

Varför tror Stefan Löfven att hans franske kollega, Francois Hollande, tar den politiska risken att utmana Nicolas Sarkozy om kärnkraft i ett land där det traditionellt funnits starkt folkligt stöd för kärnkraft?

Kanske beror det på att attityden till kärnkraft håller på att svänga också i Frankrike. För en tid sedan hade Le Monde ett reportage om hur franska lokalpolitiker från kommuner med kärnkraftverk besökte Fukushima-området (2/2: ”A Fukushima, des maires francais face a ’l’ennemi invisible’ ”). Besöket gjorde att ”t o m de mest kärnkraftsvänliga verkade skakade”. En av dem uttryckte att ”vi måste erkänna att det är nödvändigt att komma ut ur kärnkraftsamhället”. Har någon svensk kärnkraftsvän besökt Fukushima-området? Eller Tjernobyl-området?

Det kanske vore läge att Stefan Löfven inbjuder Fredrik Reinfeldt till en gemensam studieresa till Fukushima och Tjernobyl innan de inleder sina förhandlingar om en ”blocköverskridande energiöverenskommelse”.

I dessa tider av uppladdning mot Iran borde det vara uppenbart att behovet av kärnkraftavveckling inte bara handlar om olycksrisk och andra direkta risker med kärnkraft, till exempel uranbrytning och avfallshantering, utan också om sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen. Iran-fallet understryker att den som behärskar kärnkraft också kan tillverka kärnvapen. Hur ska det vara möjligt att förhindra spridning av kärnvapen om det är tänkt att det ska finnas kärnkraft i vartenda land? För om Sverige anser sig ”behöva” kärnkraft så är det svårt att se vilket annat land som skulle kunna klara sig utan den.

Stefan Löfvens första synliga ämbetsåtgärd är att inbjuda till ”blocköverskridande energisamtal” med partier som öppnat för förnyad kärnkraftssatsning, samtidigt som han själv är känd för sin kärnkraftsvänlighet. Detta är svårt att förena med tanken på ett rödgrönt alternativ till den borgerliga regeringen. Vad har Löfven i sinnet – en koalition med M?

Inom EU finns långtgående åtaganden om ömsesidig solidaritet om något medlemsland drabbas av krig eller katastrof. Om Sverige satsar på kärnkraft eller inte kan i ett EU-sammanhang inte betraktas som en svensk ensak.

Det finns vissa grundläggande värden som utgör själva poängen med EU-samarbetet. Det handlar till exempel om demokrati och mänskliga rättigheter där allt fler kräver att EU inte bara rullar tummarna inför Ungerns katastrofala glidning mot fascism. Men det måste också handla om människors grundläggande trygghet och hälsa. Det är inte rimligt att Sverige (och tyvärr också Finland) ska kunna utsätta hundratals miljoner människor i EU, liksom framtida generationer, för risker som de själva gjort sitt bästa för att befria sig ifrån genom tuffa beslut om kärnkraftsavveckling.

Var och en som vill slå vakt såväl om möjligheten till ett rödgrönt regeringsalternativ i Sverige som ett fortsatt gott samarbete inom EU gör klokt i att omgående ta initiativ till en svensk kärnkraftsavveckling. Ett första steg kan tas i enlighet med nyligen framlagda krav från miljörörelsen: 1) en avvecklingskommission tillsätts, 2) Ringhals reaktorer tas ur drift då säkerhetsläget där är allt för allvarligt för att de ska få köras, 3) en revision av alla de svenska kärnkraftverken genomförs. Vi står inför ett elöverskott de närmaste åren som ger oss handlingsutrymme om politikerna är beredda att ta chansen.

Stefan Löfvens naiva tro på kärnkraften riskerar också Sveriges konkurrenskraft framöver. Dels halkar vi efter i utvecklingen av de förnybara energikällorna. Dels tyder det mesta på att ny kärnkraft blir betydligt dyrare för framtiden än att satsa på energieffektivisering och förnybart.

Per Gahrton, ordförande i den gröna tankesmedjan Cogito

Maria Wetterstrand, f d språkrör för Miljöpartiet