Stefan Attefall tar på Stockholmsdebatt den 28 oktober upp ett angeläget ämne: behovet av ökat bostadsbyggande i Stockholmsregionen. Attefall menar att merparten av länets kommuner inte lever upp till sina åtaganden enligt RUFS.

Det är riktigt att det byggs för litet i Stockholm för att möta behov och efterfrågan. Men Attefalls analys är dessvärre alltför grund. Det finns flera strukturella skäl till att bostadsbyggandet är för knappt – och det är staten, regeringen och ytterst Stefan Attefall själv ansvarig för.

Staten måste agera kraftfullare för att utveckla Stockholm med följande punkter:

1. Infrastrukturen måste förbättras. Trots de senaste årens satsningar tar det för lång tid att klara den eftersläpning på investeringar som varit de senaste 30 åren. Görs inget kommer köerna att växa rejält inom såväl väg- som kollektivtrafiken. Eftersom Stockholm växer snabbare än tidigare prognoser visat bör därför Cederschiöldsöverenskommelsens andra del sjösättas tidigare än planerat.

2. Skatteutjämningen är en hämmande faktor. Kommuner som bygger mycket och snabbt får stora kostnader för investeringar i infrastruktur, förskolor, skolor och fritidsanläggningar. Detta tar inte systemet hänsyn till då det utjämnar kommunernas inkomster till nästan 100 procent. Fler invånare ger därför inte alltid en kommun bättre ekonomi. Ett konkret sätt att lösa det är att låta bostadsbyggande vara en faktor som främjas i systemet.

3. Plan- och bygglagen måste reformeras, framför allt avseende överklagandemöjligheten. Pbl försenar så gott som varje byggprojekt vilket innebär en stor risk för byggare och entreprenörer, och innebär en stor merkostnad för byggprojekten.

4. Miljökvalitetsnormerna för avgaser och buller ställer stora krav och gör det svårare att bygga i storstadsområden. Syftet är gott, men man skall vara medveten om att detta medför att en del bostadsprojekt inte kan genomföras eller kräver dyrare lösningar.

Dessa strukturella hinder är ett viktigt skäl till att bostadsbyggandet sackar efter.

Staten har därför ett ansvar för att vi ska få fart på bostadsbyggandet och därmed tillväxten i vår region.

RUFS är en bedömningsgrund, men viktigare för att bedöma hur framgångsrika olika kommuner är på att bygga är att titta på hur mycket de bygger i förhållande till sin befolkning. Här ligger Solna, Österåker och Vallentuna i topp de senaste tio åren.

Attefall har samtidigt en viktig poäng i att kommunerna borde och kan ta ett ännu större ansvar för bostadsförsörjningen.

En ökad samordning mellan kommunerna och en i högre grad regional samsyn kring var och hur regionen ska växa är önskvärt, så att bostadsbyggandet sker i överensstämmelse med satsningar på kollektivtrafik- och trafikutbyggnaden. KSL:s miljö- och samhällsutvecklingsberedning arbetar för närvarande med att ta fram lösningar för att undanröja de hinder som finns för bostadsbyggandet. Vi ser redan nu att staten måste ändra på förutsättningarna för byggandet.

Det är därför sorgligt att notera att bostadsministern vill låta påskina att det blott skulle vara kommunerna som är bromsklossar – när regeringen faktiskt själv sitter på flera nycklar för att lösa de angelägna problemen.

Anders Ekegren (FP), ordförande i Kommunförbundet Stockholms läns, KSL:s, miljö- och samhällsutvecklingsberedning, stadsbyggnadskommunalråd i Solna.