Sommarsolen sken och jag cyklade med min dotter. Hon lärde sig nyligen cykla. Fick en ny cykel i 6-årspresent. Vi cyklar, stannar, äter glass, cyklar vidare och kommer till Hammarby sjöstad. Där konstaterar dottern nöjt: Nu är vi i Liljeholmskajen! Där borta bor pappas kompis! Nä, svarar jag, vi är i Hammarby sjöstad. Nehej, vi är i Liljeholmskajen, svarar hon trosvisst. Nä, det ligger ju långt där borta, försöker jag. Näjä – vi ÄR i Liljeholmskajen! svarar hon lika tvärsäker.
Ett par dagar senare cyklar vi igen. Badar i Eriksdalsbadet. Cyklar vidare längs vattnet bort mot Danvikstull. När vi passerar de vita fasaderna bortanför Färgargårdstorget utbrister dottern lika glatt som självklart: Här var vi häromdan! Vi är i Liljeholmskajen. Nej, det är vi inte, svarar jag. Lite trött den här gången. Trött för att det börjar bli lite tjatigt, men också för att jag förstår henne. Det ser faktiskt likadant ut.
I Stockholm ser nämligen i princip allt som byggts de senaste 20 åren precis likadant ut. Klonade vita lådhus med plastbalkonger i glada färger. Varför? Visioner, fantasi och variation verkar stå lågt i kurs. Viljan att vidareutveckla den varierade stadsbild vi älskar, där hus läggs till hus, snarare än område till område finns säkert. Men vi har låtit marknaden ta över utvecklingen av våra städer.
Kommunerna har ansvar för bostadsförsörjningen, men upplåter sin mark till byggbolag på ekonomiska villkor. Staten å sin sida har valt att nästan helt stiga ur både arkitektur- och bostadspolitik.
Trots att det rör sig om livsvillkor är tak över huvudet sedan ett par decennier tillbaka precis som vilken annan vara som helst. Marknadens villkor gör att det enda som byggs är det som byggbolagen tror går lätt att sälja. Det skapar en enkelspårig arkitektur och en feg estetik.
De nya husens likriktning är närmast total – det nybyggda påminner till slut om det miljonprogram vi lärt oss hata. För vad är egentligen skillnaden mellan de vita identiska husraderna i Hammarby sjöstad, i kommande Norra Djurgårdsstaden och säg de repetitiva gula höghusen i Hagsätra? Samma stordriftstänkande ligger bakom båda områdenas framväxt. I Stockholm byggs nämligen inte hus, det byggs områden. Precis som med miljonprogrammet. Resultatet blir därefter.
Om tjugo år kommer sannolikt den allmänna goda smaken att ha förvandlat dessa attraktiva medelklassområden till dagens Rågsved och Hallonbergen. Samma typ av hus, samma typ av lägenheter, uppförda över samma typ av områden, i stora volymer på kort tid. Låter bekant, inte sant?
Det är illa nog att det blir tråkigt – och att min dotter går vilse i stan. Riktigt illa med att staden likriktas alltmer är dock att det passar så illa med våra behov.
Med miljonprogrammet producerades långa rader av trerummare. Kanske passade det den tidens familjer, kanske inte. Stockholmsborna i dag har i alla fall väldigt olika behov. Men det som byggs i dag har liten eller ingen relation till hur stadens behov ser ut, varken i dag eller i morgon.
Drygt 40 000 personer flyttar in till Stockholm varje år, ungdomsbostadslösheten är rekordhög. Stor- och styvfamiljer blir allt vanligare, liksom företag som använder hemmet som kontor. Ensamstående, ibland varannanveckasföräldrar, är en stor del av Stockholms befolkning. Segregationen växer. Billiga (hyres-)bostäder är så sällsynta att de nästan inte finns.
Inget av detta tas det egentligen hänsyn till i dag. Byggherrar bestämmer mer om bostäderna än politiken, för att inte tala om medborgarna. Exakt var break even ligger och hur vinsten kan maximeras är viktigare än hur du och jag vill eller behöver bo. Variation och hög arkitektonisk kvalitet prioriteras helt klart inte. Det som återstår är standardisering och likriktning. Liljeholmskajen i hela stan.
Ensidigt ekonomiskt tänkande ger oss varken vackra, varierade städer eller de bostäder vi behöver. Behov, valfrihet och visioner för stockholmarnas bästa borde självklart styra över krasst marknadstänkande och trendängslighet. Låt oss ta tillbaka kommandot över byggande och stadsutveckling.
Både stat och kommun behöver engagera sig. Regioner behöver samverka.
Öka konkurrensen – låt mindre, visionära aktörer ta plats bland de stelbenta byggherreelefanterna. Ge inte upp kommunens mark om inte vissa minimikrav kan uppfyllas. Krav behöver till exempel ställas på både byggherre och arkitekt att skapa flexibilitet, där även ”ytterligheter” som sexrummare och enrummare med lägre standard får plats. – Tänk om man enkelt kunde skapa om sin lägenhet när livet förändras?
Vi bör också kräva blandade områden – målgruppstänkande som gör att bara människor ur en samhällsgrupp med en livsstil ryms på ett och samma ställe duger inte. Ägandeform, storlek, standard och pris måste variera, helst i samma hus. Då först kan segregationen minska och en levande stadsmiljö uppstå.
Kasta standardmallen över retrofunkislådhus – låt kreativiteten flöda och husen variera. Bygg hus, inte områden!
Monica Fundin Pourshahidi, har ett förflutet som opolitisk tjänsteman på regeringskansliet och är i dag verksam inom statlig kulturförvaltning.