Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Stockholmsdebatt

”Den ekonomiska styrningen kan drabba våra patienter”

Efter artikelserie i DN. Det måste finnas bättre metoder att mäta och utvärdera vård än att sätta prislapp på olika behandlingar. I vårt fall finns en uppenbar risk att vi tvingas frångå evidensbaserad vård för att budgeten ska gå ihop, skriver personalen på Midhagens öppenvårdsmottagning.

När vi på Midhagens öppenvårdsmottagning läste Maciej Zarembas artikelserie i DN under våren bestämde vi oss för att berätta hur den verklighet som "Priset på patienten" beskriver kan se ut på en liten öppenvårdsmottagning för förstagångsinsjuknade psykospatienter i Stockholm.

På Midhagens öppenvårdsmottagning vill vi erbjuda våra patienter och närstående ett rikt utbud av evidensbaserade insatser utifrån gällande riktlinjer. Våra patienter och närstående erbjuds utbildning om psykossjukdomar och om de behandlingsalternativ som finns. Patienter och närstående kan sedan tillsammans med personalen vara med och fatta beslut om vilka insatser man önskar. Man arbetar så långt det är möjligt med gemensamt formulerade mål. Så långt är allt frid och fröjd.

Vad har då detta med Zarembas artikelserie att göra? Jo, vår vårdvardag försvåras av det rådande ekonomiska styrsystemet. Sextiosju procent av mottagningens budget är intäktsfinansierad, vilket innebär att vi måste registrera de aktiviteter som har en prislapp för att få mottagningens budget att gå ihop.

Registreringen är tidsödande. Man måste många gånger stoppa in samma information i flera system, till exempel både i patientens journal och i kvalitetsregistret

Registreringsrutinerna är så komplicerade och/eller så dåligt kommunicerade att en välutbildad personalgrupp gång på gång gör fel och får lägga arbetstid till att leta upp och åtgärda dessa fel.

Ett exempel: Från januari till och med april har vi gjort 90 felregistreringar efter samverkanskonferenser med vårdgrannar. Vi hade glömt att registrera en av två KVÅ-koder (Klassifikation Vård Åtgärd). Felet fångas delvis upp i ett automatiserat felsökningssystem men en del måste göras manuellt. Korrigerar vi inte dessa 90 fel får vi ingen ersättning för detta arbete. Korrigeringarna sker manuellt post för post.

Flera av de evidensbaserade insatser vi erbjuder ger inte tillräcklig ersättning. Till exempel ingår flera gruppbehandlingsmetoder i vårt utbud. Dessa ersätts så dåligt att det riskerar att bli en förlustaffär att erbjuda gruppverksamhet. För att ekvationen ska gå ihop måste grupperna vara så stora så att de inte kan fylla sitt syfte.

Ett annat exempel är telefonsamtal med patienterna, som bara ersätts med en tiondel av den ersättning som utgår om man träffar patienten. Ibland föredrar patienterna att tala i telefon framför att träffa någon fysiskt.

En del av det stöd som närstående efterfrågar ger ingen ersättning alls. När någon insjuknar i psykos innebär det en kris inte bara för patienten själv utan också för de närmaste. Många närstående vittnar om att de önskar tät och lättillgänglig kontakt per telefon mellan besöken på mottagningen. Telefonkontakt med patientens närstående ger ingen ersättning alls. Vi har fått förslaget att i stället be närstående komma till mottagningen när de vill tala med oss, för då får vi betalt.

Vilka samhällsekonomiska konsekvenser får ett sådant förhållningssätt? Är det rimligt att närstående ska behöva ta ledigt från arbetet för att komma till oss istället för att kunna få det stöd de efterfrågar per telefon under en paus i arbetet?

Allt var inte bättre förr. Vi på Midhagens öppenvårdsmottagning tycker att det är självklart att de insatser som psykiatrin erbjuder ska bygga på vetenskaplig evidens – så var det inte alltid förr.

Men borde inte samma vetenskapliga krav ställas på det ersättningssystem som styr verksamheten? Utformas ersättningssystemet enligt vetenskap och beprövad erfarenhet? Nej, det finns gott om bevis på motsatsen. Vi undrar vem som äger denna fråga. Vilket ansvar har professionen och akademien i att visa på alternativa vägar till att driva hälso- och sjukvård?

På Midhagens öppenvårdsmottagning är vi alla införstådda med att det är viktigt att kontinuerligt mäta för att kunna följa och utvärdera det man gör. Men det måste finnas andra sätt att göra detta än genom att införa prislappar som riskerar att uppmuntra oss att frångå evidensbaserad vård till förmån för poäng och "pinnar" för att vår budget ska gå ihop.

Det måste vara behoven hos patienter och närstående som formar vårdens innehåll och ger drivkraften för allt förbättringsarbete. Först då använder vi samhällets resurser på ett i äkta mening effektivt sätt.