Stockholm framstår på många sätt som en föregångare på miljö- och klimatområdet. 2010 låg utsläppen av växthusgaser på 3,75 ton koldioxidekvivalenter per stockholmare, och redan 2015 beräknas målet om 3 ton nås.

Klimatforskningen beräknar att utsläppen globalt sett kan uppgå till högst 2 ton per person och år om vi ska undvika mycket farlig klimatförändring och hålla temperaturhöjningen under två grader. Framgången i att Stockholm nu närmar sig en globalt hållbar nivå kröntes ­genom utnämningen till Europas första miljöhuvudstad år 2010.

Men bilden av det miljövänliga Stockholm är långtifrån hela sanningen. I statistiken ingår bara utsläpp som görs just här, inte de utsläpp som gjorts för att tillverka och transportera hit alla de saker som utgör stockholmarnas totala konsumtion. Om även de räknas in är utsläppen långt högre än vad staden påstår – och dessutom ökande.

För första gången kan tankesmedjan Cogito och Stockholm Environment Institute nu visa miljöbelastningen och utsläppen av växthusgaser från den totala konsumtionen för Stockholm och tre andra svenska städer (Linköping, Malmö, Göteborg).

Studien har genomförts med verktyget REAP, som ger en något grov beskrivning av utsläppen. Modellen är dock konsekvent och ger därmed en god beskrivning av var utsläppen är som störst och minst. Enligt vår studie orsakar en stockholmare i genomsnitt utsläpp om 15,7 ton växthusgaser per år. Det är drygt 10 procent högre än genomsnittssvenskens årliga utsläpp på 14,2 ton och långt mycket högre än det globala genomsnittet på 4 ton eller målsättningen om högst 2 ton per person och år om vi ska klara tvågradersmålet.

För Sverige totalt sett är utsläppen enligt våra uppskattningar ca 100 miljoner ton per år, 90 procent högre än de utsläpp som vanligen rapporteras.

Stockholms klimatomställning är med andra ord långt i från fullbordad – den är knappast ens påbörjad. För enligt en färsk studie från Naturvårdsverket ökar fortfarande Sveriges totala utsläpp om konsumtionen räknas in, med 9 procent mellan 2000 och 2008.

Denna ökning beror dels på befolkningstillväxt, men till största delen på faktisk ökad konsumtion. Föreställningen att minskad miljöpåverkan går att kombinera med fortsatt hög ekonomisk tillväxt förblir därmed obevisad.

För Stockholm, liksom för Sverige generellt, är utsläppen av växthusgaser per person högst från boende, livsmedelskonsumtion samt transporter. Det nationella genomsnittet ligger på omkring 2 ton växthusgaser per person och år från vardera av dessa sektorer.

Stockholm ligger något under genomsnittet när det gäller transporter och boende, vilket kan förklaras av att Stockholm har en utvecklad kollektivtrafik och lägre uppvärmningskostnader. I samtliga övriga sektorer, så som livsmedel, kläder och möbler, ligger Stockholm däremot över det nationella genomsnittet. Vår studie visar att stockholmarnas livsmedel orsakar drygt 30 procent högre utsläpp än medelsvenskens.

Att som i den officiella statistiken inte räkna in utsläppen från konsumtionen ger en missvisande bild av den miljöpåverkan vår livsstil orsakar.

Enligt officiell statistik ökar utvecklingsländernas utsläpp snabbt medan den rikare delen av världen går mot en stabilisering. Men i denna statistik framkommer inte att det är rika länder som till stor del konsumerar utvecklingsländernas produkter och att vikande utsläppssiffror ofta sker till priset av ökade utsläpp och ökad miljöbelastning i andra delar av världen. Föreställningen att svenskars utsläpp enbart genereras inom Sveriges gränser är därför förlegad.

Klimatforskningen visar att det är av yttersta vikt att kraftiga minskningar av växthus- gaserna sker innan utgången av detta decennium för att farlig klimatförändring ska kunna undvikas.

Mot bakgrund av att länder som Sverige både har störst historiskt ansvar och alltjämt orsakar utsläpp långt över världsgenomsnittet – vilket vår rapport visar – faller otvetydigt ett större ansvar på oss att ta ledningen i omställningsarbetet. Det räcker inte att minska utsläppen här, vi måste även bidra till att förbättra produktionsvillkoren och miljöhänsynen i de länder där våra konsumtionsvaror produceras, till exempel genom att bidra till FN:s klimatfonder. Ett steg på vägen vore även att ge konsumenterna möjlighet att välja klimaträttvisa tjänster och produkter.

I klimatomställningen är alla beslutsnivåer oundgängliga; från den globala ned till den lokala nivån. Men med tanke på att de internationella klimatförhandlingarna har gått i stå blir det lokala miljöarbetet än mer centralt.

Vår undersökning visar i vilka sektorer en kraftfull klimatpolitik på det nationella och lokala planet skulle ge störst effekt. Det är dags att vi tar ansvar för hela den miljöpåverkan vår livsstil genererar, oavsett i vilket land utsläppen uppstår.

Per Gahrton, ordförande Cogito

Cogito Rikard Warlenius, ledamot Cogito

Kristina Tysk, verksamhetsledare Cogito