Stockholmsdebatt

FN:s tortyrkonvention eller marknaden– vad väger tyngst?

Sverige är enligt FN-konventionen skyldigt att ge tortyrskadade god rehabilitering. Men Stockholms läns landsting är inte berett att betala för specialistkunskaper för den här gruppen, skriver Per Borgå, fd chef för Röda korsets center för torterade flyktingar.

R edan 1985 startade Röda korsets verksamhet för torterade flyktingar i Stockholm som en av de allra första i Europa med denna inriktning. Jag antog utmaningen, att med liten kunskap och erfarenhet, bli dess första verksamhetschef.

Hur behandlar man patienter över kulturgränser, ofta med tolk? Hur bygger man upp förtroendet för en institution hos människor vars tillit till myndigheter är obefintlig? Hur behandlar man torterade där störningarna efter traumat ofta tar sig rent kroppsliga uttryck?

Begreppet posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) var nytt och relativt okänt. Det hade nyligen skrivits in i den amerikanska diagnostiska manualen för psykiatriska störningar. Alla vid centret hade mycket att lära, och ofta var det patienterna som lärde oss. Vi förstod hur viktigt det är med ”timing” för insatserna och att kunna erbjuda kontinuitet i vården. Kunskaper om mänskliga rättigheter, de konventioner som styr dessa och en god etisk kompass behövdes också.

Sedan dess har jag fortsatt att intressera mig för denna grupp patienter, även om mina och centrets vägar skildes åt efter några år.

Röda korsets center har med stort engagemang och en hög grad av personkontinuitet fortsatt arbetet, nu i mer än ett kvartssekel. Kunskapsmängden på området har ökat exponentiellt.

Efter några år skapades Kris- och trauma­centrum, även detta med ett starkt engagemang och en snabbt växande kunskap. För Kris- och traumacentrum var flyktingar en av flera målgrupper. Redan från början var Stockholms läns landsting inkopplat som huvudfinansiär för båda verksamheterna.

Det är alltså betydande summor som Stockholms läns landsting genom åren satsat på dessa verksamheter.

Men nu är det nya tider. Vården är inte längre huvudsaken utan marknaden. Således upphandlas tjänsterna – helst av den som kräver minst betalt.

I en befintlig verksamhet finns en viss möjlighet att få veta vad man betalar för. Den som inte har drivit en verksamhet kan bara beskriva sina intentioner, i mer eller mindre välsvarvade fraser. Eller möjligen beskriva vad man har åstadkommit på något helt annat område. Detta är bakgrunden till de vårdskandaler vi sett med Carema och and­ra vårdföretag.

I regel vinner den som kräver lägst betalning för något välformulerat. Tjänstemännen har sällan förmått precisera vad som ska köpas. Kanske går det helt enkelt inte.

Stockholms läns landsting har nyligen beslutat att inte upphandla tjänster av Röda korsets center. Sextio procent ska i stället upphandlas av det privata företaget Wemind AB, och resterande 40 procent av Kris- och traumacentrum, som tidigare hade 60 procent av anbudet.

Ja, ni gissar rätt. Wemind hade lagt det lägsta budet.

Samtidigt visade utvärderingen av kvalitet att Wemind hamnade ett respektive två skalsteg efter Röda korsets center och Kris-och traumacentrum, detta räknat på en sexgradig skala. På Weminds hemsida finns inte ordet posttraumatiskt stressyndrom nämnt, men däremot ångest, stress och sömnsvårigheter. Samtliga behandlare har kbt-inriktning, en väldokumenterad metod särskilt vid lättare psykiska störningar. Vid gravare traumatisering krävs emellertid ett bredare terapeutiskt utbud.

Vad är man beredd att betala för kvalitet och specialistvård för de svårast torterade och krigsskadade? Mitt svar är: Ingenting. Enligt uppgift skilde det en miljon kronor mellan anbuden. Summan motsvarar lönekostnaderna för en tjänst eller mindre än tio procent av anbudssumman. Vi ska då komma ihåg att gruppen torterade omfattas av ett särskilt skydd genom FN:s tortyrkonvention. Det åligger konventionsstaterna (av vilka Sverige var en av de första) att ”så långt det är möjligt” rehabilitera människor som utsatts för tortyr

Henrik Almkvist vid Stockholms läns landsting förklarar varför kunskaper och erfarenheter av att arbeta med torterade inte varit centrala bland de kriterier som låg till grund för upphandlingen. ”Det vore att rigga upphandlingen”, säger han i en intervju till P 1 den 30 november. Vore det också att ”rigga upphandlingen” att kräva att de som ska utföra hjärtoperationer har erfarenhet av sådana? Räcker det lika bra med personer som just kvalificerat sig som allmänkirurger? Almkvist framhåller också att Wemind framstått som innovativa. Som Caremas verkställande direktör Carl Gyllfors sa i en artikel i DN: ”Vi vill tillföra något nytt till äldrevården!”

Just nu håller 26 års samlade kunskap och erfarenhet på att gå till spillo. Det är en fullständigt oansvarig kapitalförstöring. Att det skapar stor oro hos de hundratals patienter som har kontakt med Röda korsets center behöver man inte ha stor fantasi för att förstå. Låt det inte ske!

Per Borgå, medicine doktor, Akademin för trauma och kultur