Stockholms nya översiktsplan ”Promenadstaden” nämns då och då i debatten, men det är få som känner till vad dokumentet innebär. Stadens ”stadsmiljökonsult” i Slussenprojektet, Alexander Ståhle, gör en tolkning av översiktsplanen i ett inlägg i DN julaftonen 2011 som stämmer till eftertanke. ”Stadsdelar som Liljeholmen och Årsta kanske ska bli dubbelt så täta. Stockholm Waterfront ska inte ses som ett missgrepp utan som … början på en ny front mot vattnet.”
Men vilka krafter mer står bakom en så pass extrem inriktning – som dessutom drivs utan konkretion som folk kan ta ställning till? Man kan konstatera att vitt skilda intressen samverkar och tycks ha gjort gemensam sak – ekologer och exploatörer för att enbart nämna extremerna. Det finns ekonomiska förtjänster i att expandera i delar av staden där infrastrukturen redan finns utvecklad. Den ekologiska synen på samma förtätning handlar om helt andra saker – om att minska transporter exempelvis. Men inriktningen blir densamma.
Ytterligare en huvudidé i översiktplanen är att bryta ner sextiotalsplaneringens gränser av motorleder och grönområden för att skapa en mer sammanhängande ”stadsväv”. Målet för grupperingen bakom denna inriktning är att minska segregationen mellan samhällsklasserna i staden.
Gemensamt för de intressen som står bakom planen är att tätheten som sådan blivit ett självändamål. Kanske är det därför planen och dess snart färdiga styrdokument ”Arkitektur Stockholm” fått utstå hård kritik för att sakna konkretion och tydlighet. Tätheten har varit målet och inte stadsmiljön.
Mest påtaglig är planens ensidighet. Den pekar ut utvecklingsområden överallt och ingenstans. Den ger inga alternativ för utbyggnaden av Stockholm. Ingenstans nyanläggs parker och gator som i dignitet kan mäta sig med innerstaden. Ingenstans uppstår mer betydande stadssammanhang och platser för mer omfattande nybebyggelse som kan avlasta den kulturhistoriskt värdefulla stadskärnan.
Ett behov som behöver lösas är lokalisering av institutioner och publika byggnader. Nu hamnar de där värdefull bebyggelse redan finns – det sorts kollision som den misslyckade tävlingen om Stockholms stadsbiblioteks utbyggnad gav uttryck åt. Ja, Slussenprojektet är i många avseenden en upprepning av det projektets problematik att utveckla Stockholm där stora kvaliteter redan existerar.
Stockholm har alltid varit en föränderlig stad men den har dessutom alltid vuxit utåt. Femtiotalets utbyggnad av förorterna var den dramatiska kraften som även omdanade innerstaden. Det var framdragandet av den nya tidens trafiksystem som orsakade rivningarna i Klarakvarteren, inte som nu svävande teorier om vilken täthet som är mest hållbar i kombination med fastighetsägarintressen. De ekologiska argumenten används nästan flitigast av fastighetsbolagen med mark i innerstaden – hur trovärdigt är det? Många ifrågasätter det ekologiskt hållbara i att förtäta.
Men det är här frågan om Slussen kommer in och det politiska behovet uppstår att till varje pris skapa förödelse och stadsmiljömässig misär i ett särskilt känsligt läge – i en innerstad som nu efter tre till fyra decennier av reparationsarbeten äntligen börjat hålla samman som en kontinuerlig och njutbar helhetsmiljö av kultur, historia och stadsliv. Det är ett behov som inte kommer sig av som på femtiotalet en vision om en större och rikare stad utan som har sin orsak i en bristande förmåga till planläggning och styrning av exploatörernas intressen.
Alexander Ståhle jämför i sin artikel Hötorgscity med Slussen. Men vad som mest liknar Hötorgscity i Slussenplaneringen är vägbron i stadens förslag till ny utformning av Slussen. Den är just så bred som Sveavägen är vid sitt slut och med just den brutala nedfart till underjordiska trafikleder som finns där invid ”Trumpetstötarna”. Den som är inriktad på Hötorgscitys sämre sidor är inte förespråkarna för nuvarande Slussen, utan Ståhle och hans konsultkollegor som gör de bristfälliga utredningar som politikerna nu pressats att besluta om. Väl utredda studier kring om ett bevarande av Slussen kan genomföras eller om alternativa utformningar är bättre saknas.
En felaktig bild av den nuvarande Slussen förs ständigt fram. Slussens utformning är i det närmaste tjugotalsklassicism. Den är utförd av en av stadsbibliotekets arkitekt Gunnar Asplunds samtida och färdigställd ett halvdecennium efter detsamma. Det är ett jämfört med stadens förslag subtilt inpassat projekt i den historiska miljön och utformat samtidigt med att intresset och kunnandet var som högst för Gamla stans miljöer och historia bland arkitekterna.
Anledningen till att politiska beslut av den typ som nu tagits om Slussen kommer till är att inga nya miljöer planläggs i Stockholm i dag som är attraktiva och naturliga platser för folk att samlas på i dignitet med innerstaden. Behovet blir till slut skriande av något nytt och av förändring. Men alla inser att innerstaden nu eller senare ändå har en gräns. Förr eller senare måste Stockholm rikta sig utåt igen och skapa nya ”Vasaparken”, nya ”Nybroplan” med dess publika byggnader. Det bästa och riktigaste är att göra detta utan att behöva förstöra vare sig stadsbiblioteket, Sergels torg eller Slussen. Alla dessa tre är pregnanta delar av Stockholmsmiljön och klassade som riksintressanta kulturbyggnadsverk och bör av det skälet lämnas ograverade. De bör restaureras i stället för att av oförstånd förstöras och fråntas kommande generationer.
Alexander Ståhle skriver kökspsykologiserande om ”sorgearbete” med anledning av stadens framtidsplaner, men hans analys är helt fel- aktig. Det är ingen som är ”ledsen” över att Klara revs eller att Slussen nu hotas. Frågan handlar om faktiska miljövärden för oss själva och för besöksnäringen. Om bättre och sämre.
Vad opinionen talar för är en bättre stockholmsmiljö och en bättre framtid för staden. Det har aldrig hittills varit omöjligt att kombinera tillväxt och bevarande och det är det inte nu heller i Stockholm 2012.
Tomas Lewan, arkiteklt SAR/MSA