Debatten om Slussen har återkommande blivit ett exempel på tendensiös retorik och desinformation. Det är dags att Slussen diskuteras i mer konkreta termer utifrån vad stockholmarna faktiskt får – med olika alternativa lösningar – och vad det kostar, skriver arkitekterna Tomas Lewan och Karin Lidmar och byggnadshistorikern Bengt OH Johansson.
Folkpartisterna Daniel Forslund, Mark Klamberg, Björn Ljung och Madeleine Sjöstedt skriver på DN.se/stockholmsdebatt 14/7 att ”tre av fyra stockholmare” nu ställer sig bakom det nya förslaget till Slussen. I själva verket var den fråga som Demoskop ställde och som åsyftas i inlägget denna: ”Slussen kommer att renoveras och byggas om. Vilken är din uppfattning om att Slussen ska byggas om?”. Frågan ställdes för mer än ett år sedan, innan stadens detaljplan presenterats och var inte knuten till något specificerat förslag. Senare undersökningar som ställt frågor knutna till det framlagda förslaget ger andra siffror – Sifo, SvD 23/7, anger exempelvis 41 procent som positiva till stadens förslag. Det är en låg siffra med tanke på den massiva kampanj staden satsat på för att få med sig stockholmarna.
Debatten om Slussen har återkommande blivit ett exempel på tendensiös retorik och desinformation snarare än den öppna dialog debattförfattarna och många andra ständigt talar om. Det är dags att Slussen diskuteras i mer konkreta termer utifrån vad stockholmarna faktiskt får – med olika alternativa lösningar – och vad det kostar. Bland annat måste en kostnadsberäkning redovisas av ett rent renoveringsalternativ. En fristående seriös undersökning pekar på att kostnaderna skulle bli låga i jämförelse med de mångmiljardbelopp som stadens förslag kommer att kosta. Till det kommer att renoveringen kan ske i etapper med begränsad störning av trafikflödena.
”Det nuvarande förslaget är således ett resultat av alla utredningar, samråd, remisser och de tusentals synpunkter som kommit in under den öppna medborgardialog som skett under de senaste åren”, skriver folkpartisterna vidare. Men i själva verket är den nu föreslagna lösningen i ett flertal avseenden väldigt lik det förslag som förelåg 2006, innan fem internationella arkitektkontor bjöds in att i en ny omgång tävla om Slussens utformning. Att stockholmarna tillåtits påverka förslaget är alltså delvis en chimär.
I sitt inlägg reserverar sig folkpartisterna på två punkter och trycker på vikten av att förbättra andra: När det gäller vägbrons ”exakta utseende” ser de behov av mer diskussion liksom när det gäller ”utformningen och höjden” på de kontroversiella glashusen. Även när det gäller framkomlighet för cykeltrafik och en rad andra punkter ser folkpartisterna ett behov av att ”de synpunkter som stockholmarna har lämnat in under utställningstiden vägs in”. I själva verket kan man utläsa av artikeln att det mesta återstår att ”justera” – för vad är ett detaljplaneförslag om osäkerhet kvarstår kring så viktiga aspekter som de påpekade faktorerna?
Problemen med Nya Slussen är svårare än så. De beror huvudsakligen på det förfaringsmässigt tveksamma beslutet att låsa trafiklösningen inför den vidare bearbetningen av samrådsförslaget. Likaså på att markanvisning för cirka 30.000 kvadratmeter galleria lagts som en programförutsättning. Att försöka mörka detta för stockholmarna samtidigt som nya sju- eller niosiffriga belopp läggs på ytterligare utredningar bakom kulisserna är ett högt politiskt spel. Utredningskostnaden hittills är cirka 700 miljoner kronor vilket bara det är spektakulärt.
Det är inte enbart opinionssiffrorna folkpartisterna ger en friserad bild av i sitt inlägg. Den återkommande uppgiften om att ”vattenspegeln” ges mer spelrum finns exempelvis med i folkpartisternas inlägg. En enkel undersökning visar att mängden vattenyta snarare minskas av stadens förslag. Vilken är vinsten med att missleda stockholmarna i ett så enkelt avseende?
Folkpartiets önskemål om ytterligare omsorger om cykeltrafik och tillgänglighet pekar i riktning mot den nuvarande trafiklösningens planskildhet för dessa trafikslag. Det handlar alltså inte om justeringar på det vis debattörerna försöker påskina utan om i grunden felaktiga inriktningar av utredningsarbetet.
Detsamma kan sägas om debattörernas farhågor när det gäller vägbrons utformning. Brons detaljering och utformning som sådan spelar inte den roll som folkpartisternas påpekande antyder. Med ren utformning kan man påverka väldigt lite i den framlagda lösningen. I stället avslöjar debattörernas oro de felaktiga ställningstaganden som stadens förslag bygger på rörande lutningar, kajnivåer och planskildhet – sådant som den nuvarande Slussen klarar utmärkt men som inte går att lösa med de nu framlagda premisserna. Att med justeringar göra det nuvarande förslaget trafikmässigt funktionellt, kulturhistoriskt anpassat eller ens vackert låter sig alltså inte göras, vilket redan påpekats av Skönhetsrådet.
Till de mycket konkreta punkter som Stockholmarna behöver upplysas om hör även kostnadsfrågan. Att lägga en busstation i berget låter sig kanske göras. Men i själva verket kommer avstånden och höjdskillnaderna vid omstigning från buss till tunnelbana att bli stora på samma vis som de ofta är kring den djupt liggande blåa T-banelinjen. Den debatt som förs i Stockholm just nu om satsningar på de olika trafikslagens lämplighet är av största intresse när det gäller Slussen. Stora avstånd och höjdskillnader vid omstigningar ger en tunnelbana av det slag som ingen vill ha. De stora kostnaderna är då inte längre motiverade så som debattörerna menar. Den nuvarande Slussen däremot ger till lägre kostnad den närhet mellan trafikslag och nivåer som både pendlarna och flanörerna efterfrågar och som kan vara en del i en långsiktig syn på hur tunnelbanan bör utformas.
Sist men inte minst är det hög tid för en seriös debatt kring frågan om byggnadstillägg kring stadens mest klassiska vattenrum. Är spekulationsprojekt av det slag som både de tänkta byggnaderna vid Slussen och det redan uppförda ”Waterfront” alls motiverbara i den klassiska kulturmiljön eller måste helt andra kvalitetskrav och reella behov motivera de förändringar som görs här? Frågan är retorisk. Sett i ett europeiskt eller internationellt sammanhang är de snabbt gjorda och illa genomförda planprocesserna kring kommersiella nybyggnader i innerstaden vi hittills sett snarare skandalösa – något som faktiskt flera erfarna folkpartister redan insett.
Just nu, under sommaren, har staden skickat ut ”Arkitektur Stockholm – en strategi för stadens gestaltning” för samråd med stockholmarna. Om detaljplaneförslaget för Slussen är en illustration av stadens ambitioner i detta nya arkitekturprogram är det mycket illavarslande.
Tomas Lewan
arkitekt SAR/MSA
Bengt OH Johansson
byggnadshistoriker, professor em
Karin Lidmar
arkitekt SAR/MSA