Det stämmer att 1900-talets monotona staplande av funkislådor har ersatt 1800-talets stadsbyggande. Men Monica Fundin Pourshahidi skjuter i DN (Stockholmsdebatt den 21 september) på pianisten. Det är inte marknaden i form av byggbolag som saboterar stadsutvecklingen. Det är, i tur och ordning, arkitekterna, egoisterna och byråkraterna.
Några nedslag i verkligheten:
1. Fastighetskonferensen Business Arena på Stockholm Waterfront i september: En chef på ett stort företag nickar bekymrat mot sin egen utställningsmonter. Bilderna på ett nytt projekt visar en fyrkantig låda i plåt och glas. ”Du vet, jag är mycket tveksam till det där. Men du får absolut inte citera mig. Det är min personliga uppfattning”. En kommunal chef i en mellanstor stad i en monter intill säger: ”Jo jag vet, det nya kontorshuset ser inte klokt ut. Men arkitekterna säger att det är sånt som gäller nu...”. Några glas vin senare luftar en chef på ett annat storföretag sin förtvivlan: ”Det enda vi får bygga är punkthus ute i granskogen. Det saboterar stadens själ och urvattnar Stockholms varumärke, Capital of Scandinavia. Vad ska vi göra?”
2. En tisdagskväll i Nacka: En granne knackar på dörren. Han delar ut protestlistor mot att Saltsjö-Duvnäs Tennisklubb ska bygga tre nya banor. ”Är det inte bra om fler får spela tennis?” undrar jag. ”Jo, men mina barn har redan en tennistid”, svarar han. Några veckor senare stoppar kommunen projektet. Grannarna delar ut glada flygblad och kräver att kommunen ska bekosta en boulebana. Jag ringer tennisklubben och vill få en tennistid. Det går inte. Det är fullbokat. Samrådsmöte i Askersund i maj i år: irriterad villaägare tycker att vi har föreslagit radhus längs vattnet på fel ställe: ”Om vi hade köpt den andra villan vi såg på, då hade det här varit jättebra. Men nu skymmer ni vår utsikt. Vi kommer att överklaga.”
3. Konferens i Köpenhamns nya miljonprogramsliknande stadsdel Örestaden. Jag visar en bild av Sveavägen i Stockholm och frågar åhörarna om det är en bra stadsmiljö. Nästan alla höjer sina händer i luften. Jag ställer frågan till Trafikverkets representant: ”Skulle vi få bygga Sveavägen i dag?” Han svarar: ”Nej, absolut inte, det är helt otänkbart.” En annan konferens. Dåvarande stadsbyggnadsdirektören Ingela Lindh visar ett flygfoto av Gamla stan i Stockholm och förklarar: ”Antag att ett byggbolag ville bygga det här i dag. Alla våra experter skulle säga nej. Gamla stan är olaglig i förhållande till regelverket”.
Vi måste se sanningen i vitögat. 1900-talets arkitektur, stadsplanering och regelverk är ett totalt och komplett misslyckande. Inom alla andra produktområden, som telefoner, gymnastikskor, tvättmaskiner, cyklar och tandborstar är nya modeller bättre än gamla. Men 1800-talets stad erbjuder vackrare hus, mer levande stadsliv och högre hållbarhet än det som byggts utifrån modernismens visioner från 1930- och 1960-talen. För att återerövra stadslivet krävs tre återställare:
1. Arkitekterna måste bli kommersiella i stället för utopiska. Uppskattade stadsdelar som Järla Sjö i Nacka, S:t Erik i Stockholm och Jakriborg i Skåne avfärdas av felutbildade kartongarkitekter och elitistiska arkitekturjournalister som ”populism”. Det är dags att ersätta svamlet om att ”rita för framtiden” med ett kommersiellt synsätt där kundens smak är det enda godtagbara kvalitetskriteriet. Mer 1800-talsarkitektur! Det populära är det moderna! Jämför med mobilmarknaden där efterfrågan avgör vad som produceras.
2. Egoisterna ska fråntas sitt veto. Den som bor på en plats är i juridisk mening jävig och ska inte få överklaga en plan. Om de besuttnas veto hade styrt på 1600-talet skulle Skeppsbrons 19 kvarter i Gamla stan ha stoppats av gnällmånsar som yrat om att ”utsikten från Österlånggatan förstörs”. 1800-talets Östermalm hade förhindrats av gröntokar som slagit vakt om ”Ladugårdsgärdets omistliga grönstruktur”.
Acceptera i stället fakta: stadens idé är att ställa många hus på samma plats så att de skymmer utsikten för varandra. Stockholms översiktsplan, Promenadstaden, kan inte genomföras med dagens regler.
3. Byråkraterna bör ges nya instruktioner. I stället för att hävda en strandskyddslag som gör att bara de rikaste kan bo nära vattnet bör länsstyrelserna jaga kommuner som vägrar att bygga nya versioner av Strandvägen med blåslampa. Boverket bör befrias från ”ansvaret” att hindra byggare från att bygga billigt och på platser där det bullrar men där folk vill bo. Bilindustrin klarar sig utmärkt utan ett statligt ”Bilverk”. Upprätta ett regelverk som är för staden, inte emot!
En återgång till 1800-talets arkitektur, stadsplanering och regelverk är nödvändig. Men Östeuropas stapplande försök att återgå till marknadsekonomi och demokrati visar en sak. Makten ger sig inte utan strid.
Vågar vi utmana arkitekter, egoister och byråkrater? Vad är alternativet?
Jerker Söderlind,
stadsforskare och konsult, KTH/Stadsliv AB