Stockholm behöver en ny Översiktsplan som har förutsättningar att lösa de trafikproblem som faktiskt har identifierats. En sådan plan får också konsekvenser för hur den nya Slussens trafikplanering bör se ut, skriver Göran Finnveden, professor i miljöstrategisk analys.
Debatten om den nya Slussen fokuserar nu också på trafiklösningarna. En viktig aspekt är då att Slussens trafik är en del av den övergripande transportplaneringen och översiktsplaneringen i Stockholm. Stockholms kommunfullmäktige antog en ny Översiktsplan våren 2010. Men eftersom den är överklagad har den ännu inte trätt i kraft. Det ger en möjlighet att fundera på om det är den Översiktsplan vi behöver. Transportplaneringen innehåller så stora motsättningar att den borde göras om.
Alla är i huvudsak överens om förutsättningarna. Stockholm växer, det finns redan i dag allvarliga trängselproblem, utsläppen av växthusgaser behöver minska kraftigt och utsläppen av luftföroreningar som partiklar och kväveoxider behöver också minska. Det finns också ett behov av att bättre knyta ihop olika delar av staden och regionen.
I Översiktsplanen är man också tydlig med vad som krävs för att lösa problemen: Vi behöver effektiva transportlösningar och planeringen måste skapa en stadsmiljö och struktur som stödjer en kraftig utbyggnad av kollektivtrafik och som leder till att användningen av bil begränsas. Så långt är alla överens och man förväntar sig förslag som leder till att man minskar problemen. Men det som föreslås i Översiktsplanen leder åt ett annat håll.
Översiktsplanen bygger på den så kallade Stockholmsöverenskommelsen om trafikinvesteringar som kom 2007. Den innehåller flera stora investeringar som Förbifart Stockholm, Citybanan, Norra Länken och ett införande av trängselavgifter på Essingeleden. Man gör också en konsekvensanalys av Stockholmsöverenskommelsen. Den leder bland annat till att vägtrafiken ökar med 80 procent men kollektivtrafiken med bara 40 procent. Kollektivtrafikandelen minskar alltså i stället för att öka.
Även trängseln ökar. Exempelvis kommer passager över trånga avsnitt att femfaldigas. Även utsläppen av partiklar och kväveoxider ökar, framför allt i ytterstaden. Utsläppen av koldioxid anges minska något, men då har man sannolikt underskattat utsläppen, bland annat genom att inte räkna med utsläppen från byggandet av vägarna.
Vi kan alltså konstatera att Stockholmsöverenskommelsen inte alls löser Stockholms trafikproblem såsom de beskrivs i Översiktsplanen. Det är därför svårt att förstå varför Översiktsplanen bygger på Stockholmsöverenskommelsen. Stockholm behöver en ny plan som faktiskt har förutsättningar att lösa de identifierade trafikproblemen.
En sådan plan behöver innehålla konsekventa satsningar på kollektivtrafik, gång och cykeltrafik, informations- och kommunikationsteknik för ett hållbart samhälle, stöd till ny miljövänlig transportteknik samt en vidareutveckling av olika ekonomiska och administrativa styrmedel.
En sådan plan kommer då också att få konsekvenser för hur den nya Slussens trafikplanering bör se ut.
Göran Finnveden
professor Miljöstrategisk analys Institutionen för Samhällsplanering och miljö KTH