Det finns nästan bara en enda sak i äldreborgarrådet Joakim Larssons (M) debattinlägg (3 november) som vi är överens om: att många människor i Stockholm nu känner sig oroliga över hur äldrevården fungerar. Det visar även Dagens Nyheters webbenkät när missförhållandena på Koppargården avslöjades. En stor grupp människor känner sig rädda för att bli gamla i Stockholm. Så kan vi inte ha det.
Det har blivit en följetong av rapporter om missförhållanden på privata äldreboenden i Stockholm. Berättelser från Vintertullen, Koppargården, Rio och Kampementet har läckt ut trots att cheferna försökt tysta personalen eller dölja sanningen. Den ena hårresande historien efter den andra har berättats om olyckor, dödsfall, dålig hygien och munkavle på kritisk personal. Men det största problemet är för få anställda.
Som vanligt när missförhållanden i äldreomsorgen avslöjas så säger det ansvariga borgarrådet att de ska göra hårdare kontroller av verksamheten.
Politikerna i Hässelby–Vällingby stadsdelsnämnd har också sagt sig vilja säga upp avtalet med företaget som driver äldreboendet. Samtidigt går Moderaterna och gör en ny upphandling med samma företag.
Problemet löser man inte med endast hårdare kontroller eller en ny utförare. Problemet är att verksamheten drivs med vinstintresse och ägaren, vem det än är, tjänar pengar på att ha så få anställda som möjligt.
Trots att Moderaterna berömmer sig av kvalitetsupphandlingar och uppföljningar av allehanda slag uppkommer vanvård som inte upptäcks i tid. Vid privatiseringen försvinner meddelarskyddet för anställda och då krävs mod av personal som med risk för sitt jobb säger ifrån. Staden kommer alltid att vara steget efter i uppföljningen av de stora vård- och omsorgsjättarna.
I en fungerande marknadsekonomi så går det bra för ett företag som gör en produkt med hög kvalitet som många vill ha. Men inom svensk äldreomsorg fungerar det tvärtom. Ju färre anställda, ju billigare mat och ju kortare promenader, desto mer pengar tjänar företaget som driver äldreomsorgen.
Att dra ned på personal är ett sätt att tjäna pengar, eftersom skattekronorna från kommunen fortsätter att trilla in i alla fall.
Men medborgarna kan ju använda sin valfrihet och välja bort vård och omsorg som inte håller måttet? Tyvärr går det inte till så, särskilt inte inom äldreomsorgen där undersökningar visar att människor i realiteten har mycket små möjligheter att välja och välja bort.
Små utförare som har kommit in i äldreomsorgen genom upphandlingarna är ytterst få. Bara ett par vinnande anbud av nio i senaste omgången kan kallas små.
De stora jättarna Attendo och Carema vann fyra anbud och Kosmo – som är ett växande företag med 15 helägda dotterbolag och två hälftenägda – fick tre.
Carema låg bakom skandalerna på Koppargården. Det ägs av ett stort riskkapitalbolag. Riskkapitalbolag är företag som har som affärsidé att köpa upp företag och sen blåsa upp värdet på dem genom att skära ner på kostnader som exempelvis personal. Sen säljs företaget vidare med god vinst. Just Caremas ägare är dessutom skrivna i skatteparadiset Jersey för att de ska slippa betala skatt i Sverige. De lever alltså på svenska skattepengar men vägrar själva att betala skatt.
I dag drivs en tredjedel av äldreomsorgen i Stockholm av privata ägare med vinstintresse. Och andelen ökar stadigt med Moderaterna vid makten.
”Nu ska vi göra allt för att förhindra att äldre far illa”, säger Joakim Larsson och man frestas att fråga varför de inte gjort det tidigare. Men de har förstås försökt. Problemet är att de skapat en vårdmodell där det är nästan omöjligt att göra sådana kontroller och där kostnadsbesparingar är bästa sättet att göra vinst.
Joakim Larssons försäkringar har vi hört förut, och de gör oss tyvärr inte mindre oroliga.
Så här kan vi inte ha det. Den välfärd som vi alla behöver ska vi äga och driva tillsammans.
Privata vinster ska inte göras på bekostnad av mormors vård och omsorg.
Lars Ohly, partiledare Vänsterpartiet
Ann-Margarethe Livh, gruppledare för Vänsterpartiet i Stockholms stad