Jag har arbetat med hemlösa i Stockholm i snart tio år. Det senaste året har jag sett en ny tydlig grupp framträda - EU-medborgarna. Det rör sig om fattiga människor från det forna östblocket. De väljer att komma hit - för i hemländerna är det ännu värre. Det är dags för att en fin svensk exportgren kommer till heders igen – exporten av socialt ansvar, skriver läkaren Rolf Byström.
Vi har alla sett dem, ”EU-medborgarna” som de kallas inom sjukvård och socialtjänst. På Stockholms T-banestationer, på Centralen, på iskalla och blåsiga busshållplatser, i pendeltåg och på nattbussar. En del spelar musik, andra tigger i tysthet. De tillhör den snabbast växande gruppen av Stockholms hemlösa. En del är mycket sjuka, några har tunga missbruk. Ändå har de inte rätt till annat än akut sjukvård. Och möjligen också biljett till hemlandet. Tak över huvudet och socialhjälp kan det mycket sällan bli tal om. Just nu sover ett antal EU-medborgare i tunnelsystemen under Slussen. Förra veckan var det åtskilliga minusgrader.
Jag har arbetat med hemlösa i Stockholm i snart tio år. Journalister frågar mig ofta hur många de hemlösa är, om det sker någon förändring, om det tillkommer nya grupper. Frågorna har tidigare varit svåra att svara på – det saknas forskning - men senaste året har jag sett en tydlig grupp framträda - EU-medborgarna. Det rör sig om fattiga människor från det forna östblocket, ofta Rumänien, Polen och Baltikum. Deras situation är unik. De har rätt att vistas här – om de kan försörja sig - men har i övrigt inte rätt till vare sig sjuk- eller socialvård om de saknar försökringskydd från sina hemländer. Och det gör de flesta. De lever ett utsatt liv i samhällets verkliga ytterkant – ofta försvårat av sjukdom, ibland missbruk. Några sover i överbefolkade lägenheter i förorterna, men många når till slut den ofrånkomliga hemlösheten. Och då finns varken socialhjälp eller härbärgen. Många blir uteliggare. Räddningen för några – men för alltför få - är kyrkornas härbärge i Klara Kyrka och stadsmissionens nattkafé.
På Pelarbacken arbetar vi med sjukvård för hemlösa, både genom vår mottagning, och genom vår uppsökande verksamhet. Inför ett kvällspass nyligen talade jag med några av mina närmaste medarbetare. Vi diskuterade hur vi skulle hjälpa en kvinna vars man är inlagd på sjukhus för allvarlig, smittsam sjukdom. Hon, liksom maken, kommer från ett EU-land, har ett tungt missbruk, sover ute i smällkalla vintern, och har i princip inte rätt till annat än akuta vårdinsatser.
Jag har många gånger frågat paret varför de inte återvänder till sitt hemland, men jag får alltid samma svar: ” Dr Byström, hemma har vi det ännu värre. Här får vi alla fall medicin, mat och kläder av Frälsningsarmén och Stadsmissionen. Förra helgen frös flera hemlösa ihjäl i vår hemstad.”
Mina medarbetare kände sig mycket frustrerade. Visst skall vi leta reda på din patient, men vad skall vi säga henne? Vi har inget boende att erbjuda. Kommunens härbärgen tar inte emot. Och kommunens samt frivilligorganisationernas ordinarie härbärgen, är inte tillgängliga för EU-medborgare.
Det är just problemet. Trots att vi tycker att dessa EU-medborgare
lever ovärdiga och miserabla liv hos oss, upplever – i alla fall några av dem - att det har de bättre här. Det är ett skrämmande mått obalans mellan rika och fattiga – nationer och individer - inom EU. Det rör sig egentligen om förflyttning av ett stort socialt problem. Cyniskt uttryckt; export av fattigdom.
Ett ljus i mörkret finns det i alla fall – den 1 mars öppnar Stadsmissionen ett EU-center för dessa människor, finansierat med pengar från EU:s sociala fond, kommunen och Stadsmissionen.
Ytterst är naturligtvis detta ett politiskt problem. Hur skall unionens välstånd fördelas bland de allra fattigaste medborgarna? Just dem som rör sig över gränserna i hopp om få leva ett bättre liv.
Bara för att acceptansen för gravt armod är större i andra länder, behöver vi inte acceptera detta. Kanske kan – för att tala i ekonomistiska termer - export av socialt ansvar för de allra mest utsatta medborgarna vara en värdig svensk exportvara till andra delar av EU. En fin gammal svensk exportgren kan kanske åter komma till heders.
Rolf Byström
läkare på Pelarbacken, Erstas mottagning för hemlösa