Bakgrunden är att utbildningsminister Jan Björklund reagerat över artiklar i DN om ett huvudmannabeslut att ersätta läroböcker med digitala lärmedel: ”När man uttrycker sig som att böcker tillhör forntiden och att pennan inte ska finnas, då tror jag att man är farligt ute. Det är bra att man är snabb med att använda ny teknik, men jag blir orolig om man tror att man kan sopa ut allt som inte är det nyaste”, säger Jan Björklund till DN.

Det Jan Björklund säger är bara det som anges i läroplanen: Eleverna ska lära sig att skriva för hand och på dator och läsa både i böcker och på skärmar. Vi ska använda många arbetssätt, ge eleverna inflytande och individualisera. Då kan vi inte ha huvudmanna- eller rektorsbeslut på material och metod.

Den 4 februari protesterar tre lärare och menar att Björklund ”tagit avstånd från den digitala utvecklingen”, är en bakåtsträvare som backar ur framtiden, som rasar och basunerar samtidigt som han sviker både lärare och elever med sin svartvita pedagogik.  

Anna-Karin Hatt (C) går i liknande polemik. Hon bloggar att dagens skolor inte satsar för mycket på digitala lärverktyg, snarare tvärtom – trots att ingen påstått annat. Nu har även hennes partikamrat Paarup-Petersen stämt in i förlöjligandet av Björklund och startat en insamling för att köpa honom en läsplatta. I SVD den 7 februari skriver Muf rent av att Björklund borde avgå till följd av uttalandet.

Det är tråkigt när politiker förlöjligar och vantolkar varandra. Men det är ännu mer illavarslande när lärare ägnar sig åt den typen av retorik. Som lärare är vi förebilder och förmedlare av samhällets värdegrund. Om inte vi lärare kan föra en sansad debatt, ange våra källor och balansera våra påståenden – hur ska vi då kunna lära våra elever den konsten?  

För övrigt ingår det i vårt uppdrag att både känna och följa våra styrdokument.

Helena von Schantz
Johan Kant
Gertie Hammarberg Tersmeden
lärarna och skolbloggare