Stockholmarnas engagemang för kulturstödet är för lågt. Hela stödformen behöver göras om för att all den kvalitetskultur som produceras utanför de stora institutionerna ska komma fler stockholmare till del. Stockholm ska vara en stad där kulturyttringar tar mer plats. Därför behövs ett förändrat kulturstöd.

I höstas gjorde vi en mindre reform av kulturstödet i Stockholms stad. Vi omfördelade några få procent av stödet från teatergrupper till nya verksamheter. Protesterna i massmedierna blev högljudda och det ordnades en mindre demonstration utanför kulturnämndens möte, trots att kulturstödet höjts med 17 procent sedan 2006.

Men det var teaterkritiker som skrev och teatergrupper som demonstrerade. Alltför få stockholmare brydde sig. Vi fick högst något tiotal mejl, vilket är en mild bris jämfört med mycket annat.

Ett exemepel: Bibliotekets vänner i Hornstull samlade snabbt ihop 7.000 namnunderskrifter när de hörde talas om ett förslag om förändringar i bibliotekets lokalyta. Förslaget var fortfarande på diskussionsstadiet och hade inte ens nått kulturnämndens bord. Men engagemanget blev snabbt mycket stort.

Jag önskar att medborgarnas engagemang för Stockholms fria kulturliv var lika starkt som för biblioteken. Det skulle ge ett större genomslag för kvalitetskulturen och ge tyngd i förhandlingarna om kulturbudgeten i såväl staden som riket. Om kulturstödet i längden ska kunna höjas ännu mer - vilket är min ambition – måste förankringen bland medborgarna stärkas.

Ett första steg för att nå dit är att vi kulturpolitiker ordentligt definierar syftet med kulturstödet. Teatrar och andra verksamheter måste få veta vad de ska förhålla sig till. Dagens detaljerade och svårbegripliga kriterier ger liten ledning.

Ett annat problem är att kulturpolitiken har blivit ett verktyg för att förverkliga politiska mål som inte har med konsten att göra, som integration, jämställdhet och regional tillväxt. De är alla viktiga men ska inte blandas ihop med bedömningen av en verksamhets konstnärliga kvalitet. Instrumentaliseringen av kulturstödet sätter gränser för kulturaktörernas kreativitet.

För att reformera kulturstödet kommer vi nu att inleda en dialog med det fria kulturlivet om hur målen för kulturstödet ska formuleras och vilka kriterier som är de nödvändigaste. Vi kommer att lägga en skrivelse i kulturnämnden under våren med ett uppdrag till förvaltningen om detta, och hoppas att alla som är intresserade vill vara med och bidra i processen.

Mina ingångsvärden i denna diskussion är i huvudsak två:

 1. Kulturstödet ska göra det möjligt för kulturaktörer att producera konst av hög kvalitet som inte skapas på den kommersiella kulturmarknaden. En förutsättning för detta är också att man får råd att misslyckas.

 2. Konsten som produceras med hjälp av stödet ska i sin tur komma många stockholmare till del. Det innebär en uppdelning i ett konstpolitiskt och ett kulturpolitiskt mål för stödet.

Syftet med denna uppdelning är att undvika målkonflikter i bedömningen av stödet. Konst med hög konstnärlig kvalitet ska inte ställas mot verksamhet som når en specifik publik. Risken är då att stödet främjar kultur som inte har hög kvalitet, utan bara når en viss publik.

Om kvalitetskulturen ska ha någon kraft i samhället och bidra med det djup och de perspektiv som den gör anspråk på, måste den drabba så många som möjligt. Allt kan inte nå alla, men mer kan nå fler. Konstpolitiken och kulturpolitiken bör därför också ha olika anslag att fördela medel ur. För att man ska kunna få anslag för att nå en större publik måste man dock först ha klarat kvalitetskraven för stödet.

Stockholms stads kulturbonus som sedan några år fördelas till de verksamheter som ökar sina egna intäkter är början till en renodling av stödet i dessa två kategorier. Genom att bonusen bara fokuserar på intäkterna - som i huvudsak kommer från publiken och olika samarbetspartners - och därmed visar hur väl man når det kulturpolitiska målet, skapar den utrymme för att nu undersöka hur kriterierna för kvalitet ska formuleras i det konstpolitiska stödet, som idag kallas verksamhetsstöd.

I detta arbete är det viktigt att aktörerna i det fria kulturlivet i Stockholm bidrar till diskussionen om hur kvalitets- och publikmålen ska formuleras. Vilka kvalitetskriterier ska utgöra grunden när vissa aktörer får stöd men andra nekas?

Om kulturstödet omformas så att det både leder till hög konstnärlig kvalitet i Stockholms kulturliv, och till att fler stockholmare tar del av det, har vi om några år kanske demonstrationer utanför Stadshuset som kräver högre stöd till kvalitetskulturen. För Stockholm och för mig vore det en välkommen utveckling.