De rödgrönas besked om att en folkomröstning ska hållas om Förbifart Stockholm om de vinner valet, tvingar oss att välja mellan två ytterlighetsalternativ; Förbifart utan bra kollektivtrafik och en satsning på 100 procent kollektivtrafik utan förstärkning av vägkapaciteten över/under Mälaren. En allsidigt sammansatt medborgarpanel skulle kunna fylla samma funktion som en folkomröstning men till en mycket lägre kostnad, skriver transportmiljöforskaren Per Kågeson.
Om Mona Sahlin och Maria Wetterstrand lyckas erövra regeringsmakten i nästa riksdagsval tänker de genom lagändring tvinga kommunerna i Stockholms län att hålla folkomröstning om Förbifart Stockholm.
Utöver att ändra bestämmelserna i Lag (1994:692) om kommunala folkomröstningar så att riksdagen får möjlighet att påtvinga kommunerna en omröstning, måste de skriva om kommunallagen som (4 §) anger att ”Kommun och landstingskommun får själva vårda sina angelägenheter”. Men då uppkommer frågan om inte detta strider mot regeringsformen 1 kap. som lyder ”I riket finns primärkommuner och landstingskommuner. Beslutanderätten i kommunerna utövas av valda församlingar.”
Kanske går Sahlin och Wetterstrand trots allt i land med detta. En av bristerna i den svenska demokratin är ju att vi saknar en författningsdomstol som kan upphäva beslut som strider mot grundlagen.
Men varför riskera juridiska komplikationer? Om de rödgröna är beredda att tillgripa tvång vore det väl enklare att meddela att en ny riksdagsmajoritet inte kommer att bevilja några pengar till Förbifart Stockholm förrän alla kommuner i Stockholms län genomfört en folkomröstning med av regeringen föreskrivna alternativ och röstsedlar? Då ligger formellt sett beslutsrätten kvar hos kommunerna, och den nya regeringen behöver inte utsätta sig för lagrådets kritik.
En så brutal och rättfram utpressning skulle å andra sidan blottlägga karaktären hos den strategi vars mest trista effekt är att tvinga oss att välja mellan två ytterlighetsalternativ; förbifart utan bra kollektivtrafik och en satsning på 100 procent kollektivtrafik och ingen förstärkning alls av vägkapaciteten över/under Mälaren.
Jag föreställer mig att ett mittenalternativ som satsar på både vägförstärkning och bra kollektivtrafik skulle vinna folkomröstningen med bred marginal om alternativet tilläts. Nu föredrar de oeniga oppositionspartierna att gemensamt sälja smöret och sedan låta antingen miljöpartiet eller socialdemokraterna tappa pengarna, beroende på vilken sida som vinner.
Folkomröstningsstrategin är riskabel för de rödgröna också i ett annat avseende. De kan knappast hindra kommuner där alliansen har majoritet från att utlysa egna kommunala folkomröstningar om förbifarten och kollektivtrafiken där frågan formuleras annorlunda. Följden kan bli betydande problem att tolka folkviljan.
För att förbifarten inte ska gynna bilismen på kollektivtrafikens bekostnad måste den användas för en snabb och turtät förbindelse mellan regionala tillväxtcentra i Flemingsberg och Kungens Kurva/Skärholmen respektive Barkarby och Kista. Det kräver eget körfält för snabba – gärna elektrifierade – bussar samt stationer snarare än hållplatser för att skapa goda omstigningsmöjligheter till korsande kollektivtrafikstråk som Ekerövägen och tunnelbanans gröna linje.
En avgörande fråga är således om de rödgröna, förutsatt att de vinner riksdagsvalet, är beredda att låta regionens invånare välja mellan fler alternativ än två? En uppenbar nackdel är förstås att tre alternativ kan medföra att inget vinner egen majoritet.
Men de rödgröna behöver kanske inte påtvinga regionen en folkomröstning för att inhämta stockholmarnas åsikter. En allsidigt sammansatt medborgarpanel skulle kunna fylla samma funktion men till mycket lägre kostnad. Den skulle kunna utformas så att 500 slumpmässigt utvalda medborgare i Stockholms län på betald arbetstid får möjlighet att sätta sig in i frågan genom att lyssna på båda sidor och ta del av vad expertisen inom området har att berätta. Paneldeltagarna bör också ges möjlighet att diskutera med varandra och begära kompletterande information. Därefter får de någon veckas betänketid innan var och en av dem individuellt och anonymt lägger sin röst på något av alternativen.
Genom att låta en demokratiskt sammansatt medborgarpanel ta ställning får politikerna besked om vad upplysta och välinformerade medborgare skulle föredra om de fick möjlighet att avgöra frågan. Mer än två alternativ bör inte utgöra något större problem. Utfallet bör ändå ge de oeniga rödgröna partierna tillräcklig vägledning.