Länsstyrelsen måste stoppa rivningen av restaurang Lindgården på Djurgården. Det är en kulturhistoriskt värdefull byggnad som går att rädda, skriver Fredrik von Feilitzen, expert på stadsbyggnadsfrågor och ledamot av Stockholms skönhetsråd.
I Göteborg och Solna utreds för närvarande kommunala skandaler, som vållat enormt intresse i media och som bottnar i uppenbar korruption.
I Stockholm har vi sedan många år en fortlöpande skandal, med stora ekonomiska konsekvenser för kommunen, men där media inte kritiskt granskat stadens handläggning. Det finns inga belägg för korruption utan det verkar röra sig om politiker och tjänstemän med dåligt engagemang och bristande rättrådighet – och i processens början möjligen ren tafflighet.
Det gäller restaurang Lindgården på Djurgården, som byggdes inför Stockholmsutställningen 1930 (arkitekt Arre Essén). Byggnaden knöt arkitektoniskt an till Djurgårdens och Stockholms mest berömda värdshus, det forna Lusthusporten. Lindgården var Stockholms största restaurang, men verksamheten lades ner 1993.
Den stora fastigheten skänktes 1990 av staden till restaurangens ägare – enligt beslut i dåvarande gatu- och fastighetsnämnden – mot att Lindgården senast 1995 skulle rustas upp enligt Stadsmuseets skyddsföreskrifter, vid vite av två miljoner kronor. Tidsfristen förlängdes efter några år och tomträttsavgälden sänktes successivt. Ägaren fortsatte emellertid att låta huset förfalla för att framtvinga rivning och nybyggnad – vilket dessutom stred mot plan- och bygglagen – utan att vite utdömdes.
Stockholms stads revisorer framlade 2004 en exempellöst kritisk rapport. Staden hade skänkt bort en fastighet, haft stora administrativa kostnader och avstått från tomträttsavgälder på mer än tio miljoner kronor. Detta hade skett utan att man hävdat det primära syftet, att framtvinga upprustning av den kulturhistoriskt värdefulla byggnaden. Revisorerna sammanfattade att man förutsatte att politikerna inte skulle komma att tillåta att huset revs eller att det skulle bli en ”ytterligare förmögenhetsöverföring till en enskild”. Trots rapporten struntade staden fortfarande i vite och tillät till yttermera visso ägaren att dela fastigheten, så att han 2008 kunde sälja själva Lindgården för 25 miljoner kronor. Därmed kunde han behålla de andra hus som ingick i gratisdonationen, med två inkomstbringande restauranger vid Allmänna gränd. Överenskommelsen gällande upprustning och vite överfördes på den nya ägaren Arcona AB, som dock fortsatte vanvården och belamrade gården med tegelstenar och bråte för att öka intrycket av förfall.
Trots att staden själv genom AB Stadsholmen framgångsrikt rustat upp hus i betydligt sämre skick har Lindgården på ett upprörande sätt beskrivits som förfallen bortom räddning. Okulärbesiktning av utomstående expert har visat att det inte föreligger några uppenbara sättnings- eller fuktskador. Fasaderna är av trä, men stommen är en intakt stålkonstruktion. I maj antog kommunfullmäktige en ny detaljplan med ett hotell på platsen. Trots bearbetning är detta dåligt anpassat till den riksintressanta Djurgårdsmiljön. Detaljplanen har överklagats. Handläggningen och den enorma förmögenhetsöverföringen till en enskild person har anmälts till JK.
Den 16 juni gav stadsbyggnadsnämnden rivningslov trots att detta åtminstone inte skulle ske innan ny detaljplan vunnit laga kraft. Även rivningslovet har överklagats, med begäran om inhibition.
Skall Stockholms troligen värsta kommunala skandal i modern tid tillåtas att fullbordas?
Fredrik von Feilitzen
Frilansskribent i stadsbyggnadsfrågor