Det finns en, bara en, anledning till varför Stockholm ännu inte har ett sprututbytesprogram – Moderaterna förhalar frågan eftersom de vet att de kommer att förlora omröstningen. I Sverige och Stockholm finns en stabil demokratisk majoritet för sprututbyte. Endast Moderaterna motsätter sig ett sprututbytesprogram.

World Aids Day den 1 december är dagen då vi uppmärksammar ett av världens största problem. Världen över lever 33 miljoner människor med hiv – 5 000 i Sverige. Personer som lider av injektionsmissbruk riskerar främst att smittas genom smutsiga sprutor. Därför har många städer, som en smittskyddsåtgärd, infört sprututbytesprogram. Dock inte Moderaternas Stockholm.

Stockholm stads socialborgarråd, Anna König Jerlmyr (M), sa nyligen i en intervju att det inte är någon hemlighet att Moderaterna är kritiska till sprututbyte i Stockholm. Det är ju så klart ingen hemlighet – men socialborgarrådet ska ändå ha respekt för sin uppriktighet. Alltför ofta sedan 2007, då frågan lyftes till skarpt läge i Stockholm stads kommunfullmäktige, har Moderaterna inte vågat stå upp för sin politik. I stället har de förhalat frågan genom att hänvisa till att de tittar på det, att det pågår en utredning eller att frågan ska ut på remiss.

Bara i Stockholms stad finns ca 9 000 sprutnarkomaner och trenden är att allt fler unga prövar narkotika. 2008 smittades 21 av dessa stockholmare med hiv via injektion. Samtidigt sprids hepatit C, en sjukdom som årligen orsakar fler dödsfall än hiv. Det är dessa personers liv som Moderaterna leker partipolitik med genom att förhala frågan gång på gång. Alla vet att Moderaterna är i minoritet, att de förr eller senare måste vika sig eller förlora omröstningen. Förr eller senare kommer ett par folkpartister eller centerpartister inte att klara av att svälja sin övertygelse en gång till.

I debatten finns det sakliga och osakliga argument för och emot sprututbyte. Motståndarna hävdar att det kan leda till ökat missbruk, att det inte är bevisat att det minskar spridningen av hiv och hepatit C, att det är ett steg bort från den restriktiva narkotikapolitiken, att det är juridiskt snårigt, osv. Förespråkarna å andra sidan, inte minst Miljöpartiet, tar utgångspunkt i att stigmatiseringen och skuldbeläggandet av personer med missbruksproblem måste upphöra – att sprututbyte inte leder till ökat missbruk, att sprututbytet främst ska ses som ett smittskydd och därmed som ett komplement till en stark behandlingskedja, att det finns bevis för att det minskar spridningen av sjukdomar, att den ökade kontakten mellan missbrukare och vårdpersonal är avgörande samt att vi inte kan vänta längre.

Vi hyser inte längre någon förhoppning att Moderaterna eller socialborgarrådet kommer att ändra uppfattning i frågan. I denna fråga är det visserligen synd – men vi politiker behöver inte vara överens om allt. Däremot måste vi alltid, alltid, respektera den demokratiska ordningen. Det finns en demokratisk blocköverskridande majoritet som är för sprututbyte i Stockholm. Inget parti, inte ens Moderaterna, äger vetorätt.

Det handlar alltså inte om ifall Stockholm ska ha ett sprututbytesprogram, utan om när. För varje dag, vecka och år ytterligare som Moderaterna försätter förhala frågan så utsätts missbrukande stockholmare för onödiga och livsfarliga risker.