Urban allemansrätt borde vara lika naturligt som att vi genom skatter hjälps åt att finansiera skolor, sjukvård och bibliotek. Vi behöver investera i mer miljövänlig trafik och skapa incitament för fler att ställa bilen. Men en väl utvecklad kollektivtrafik innebär också en jämställdhetsreform och minskade klyftor mellan förort och stadskärna, anser Anna Nygård och Christian Tengblad.
En majoritet av de stockholmare som köper SL-kort skulle tjäna på att kollektivtrafiken blev avgiftsfri. Bara de allra rikaste med en månadslön över 75.000 kronor skulle betala mer än i dag om avgiften byttes mot nolltaxa, visar tidningen ETC:s uträkning som publicerades förra månaden. Stockholms kollektivtrafik är redan nu finansierad ungefär till hälften med skattemedel, men i takt med att trafiknätet byggs ut kommer förhållandet att ändras från 50/50 till 70/30, skattefinansieringsgraden måste alltså öka för att utbudet av kollektivtrafik ska räcka till en växande befolkning.
Avgiftssamhället är helt och hållet ideologiskt grundat: genom kortsiktiga mutor i form av skattesänkningar för de friska och arbetande medborgarna ska vi luras att tro att skattefinansiering kostar mer än samma utlägg i form av avgifter. Pengarna finns, problemet är inte ekonomiskt utan helt och hållet fördelningspolitiskt. De som av olika skäl inte åker kollektivt skulle vid införande av nolltaxa mycket riktigt få betala för något de inte använder, men samma princip gäller för all offentlig välfärd. Vi hjälps åt med finansiering av sjukvård, skolor, bibliotek och – inte minst – bilvägar för att vi tror att det är bäst för samhället i stort om dessa nyttigheter finns öppna och tillgängliga för alla.
Det finns flera anledningar till att kollektivtrafiken bör avgiftsbefrias och betraktas som en urban allemansrätt:
1. Utan kollektivtrafiken skulle en majoritet av stockholmarna inte kunna ta sig till skolor och arbetsplatser, produktionen är beroende av att arbetarna är rörliga, och människor är beroende av att kunna förflytta sig inom staden då de är lediga för att ta del av samhällsutbudet, uträtta äranden och träffa släkt och vänner.
Kollektivtrafiken är stadens nervsystem som förbinder förorterna med stadskärnan och varandra. Utan fungerande kollektivtrafik förvandlas ytterförorterna till segregerade sovstäder där vilken utomstående som helst kan vara en inkräktare, ett hot. Ett alltför högt avgiftstryck skapar också dessa segregerade förortssamhällen. För exempelvis pensionärer som inte har lika många nödvändiga resor som de som arbetspendlar blir ett besök på något museum i stan eller en busstur till Mälaren en avvägning, något att unna sig eller – om plånboken inte tillåter – avstå från.
2. Det klimatpolitiska läget är extremt allvarligt. Alla investeringar som görs i dag, med den kunskap vi har om miljöpåverkan och global uppvärmning, måste rimligtvis också ta hänsyn till detta. Därför bör vi använda den gemensamma kassan till finansiering av de färdmedel som har minst klimatpåverkan, de flesta av oss står inte inför valet att ta bilen av bekvämlighetsskäl men den andel som gör det bör minska.
Även stockholmarnas miljö är på vissa så håll så dålig att människor dör av höga partikelhalter. Ett typexempel på att vi måste bryta den rådande trafikmaktordningen och sluta bygga för bilar om staden ska bli människovänlig.
3. Avgiftsfri kollektivtrafik är en jämställdhetsreform. Vi vet att det finns betydande skillnader i resmönster mellan kvinnor och män som beror på löneskillnader och genuskodad ansvarsfördelning. Fler kvinnor än män hämtar och lämnar barn i samband med resan till och från jobbet. Kvinnor reser kortare sträckor med fler stopp och prioriterar effektivitet framför hastighet medan män arbetspendlar längre sträckor och kör bil i högre utsträckning. Dessa resmönster står i motsättning till varandra då de längre arbetsresorna, regionförstoringen och bilismen (den sistnämnda är både är orsak och verkan här) sker på bekostnad av levande lokalsamhällen, utbyggd kollektivtrafik och en mer jämställd föräldraförsäkring. Investeringar i kollektivtrafik innebär per se ökad mobilitet för kvinnor och nolltaxa skulle utgöra ett incitament för fler män att ställa bilen.
Avgiftsfri skattefinansierad kollektivtrafik är en reform som kan lösa upp många knutar i Stockholms trafikpolitik, och de politiker som inte fastnat i en ond spiral av högre avgiftstryck och mer kontroller bör passa på att tänka om.
Anna Nygård och Christian Tengblad, aktiva i Planka.nu