Vi läste med intresse artikeln i DN i tisdags angående stockholmarnas högre benägenhet att söka sjukvård och blev lite fundersamma över Henrik Almkvists svar att det inte tycks förekomma några ”onödiga” besök inom vården i dag.

Vi är läkare med erfarenhet inom primärvård och akutsjukvård. Vi ser dagligen dessa, oftast unga, patienter som söker för banala åkommor som mycket väl kunde ha avvaktat hemma under några dagar och spontant tillfrisknat.

Vi upplever ofta höga krav och tryck från dessa patienter om en omedelbar behovstillfredsställelse, där man kräver antibiotika för sin snuva eller röntgenundersökning av sitt onda knä.

Vi möter också alla de äldre multisjuka patienter som vi inte hinner ge ett optimalt omhändertagande eller utreda adekvat då vi ägnar alltför stor tid åt att titta på fotvårtor eller rinnande näsor.

De som ofta tvingas möta nya doktorer som inte känner dem, inte hinner sätta sig in i deras sjukdomshistoria och därför riskerar att missa eller fördröja korrekt diagnos och behandling. Patienter som vi ofta tvingas remittera till sjukhus då det inte finns resurser att ta hand om dem i hemmet. Där de trots sin ålder, multisjuklighet och eventuella demens tvingas vistas alltför många timmar på akutmottagningen.

Vi möter dem som skickas hem från en, ofta alltför kort, vistelse på akutsjukhuset eller geriatriken med en remiss till primärvården om uppföljning, vidare utredning eller omhändertagande av en stor mängd åkommor som vi inte har en rimlig chans att ta hand om.

Vi möter patienter som har alltför långa och potentiellt farliga läkemedelslistor, där ofta ett eller ett par nya preparat har satts in under sjukhusvistelsen. Läkemedelslistor som vi är ålagda att regelbundet gå igenom men inte hinner göra på ett adekvat sätt trots att vi vet att det orsakar ytterligare sjuklighet och behov av sjukhusvistelse.

Vi tycker om vårt jobb och vill göra gott för våra patienter men upplever dagligen att resurserna inte räcker till. Kanske inte för att de är för små men för att de känns felprioriterade i det vårdsystem vi i dag har i Stockholm. Vi tänjer ständigt på vår ork och vilja att hinna med. Vi är ständigt pressade över kravet att hålla budget. Vi upplever att vi möter patienter för att få intäkter till mottagningen i stället för att bota sjukdomstillstånd.

I stället för att lära känna våra patienter och sätta oss in i deras problematik, förhoppningsvis kunna förebygga eller behandla i tid, hinner deras besvär i dag bli för svåra eller akuta.

Vi ägnar oss dagligen åt att släcka akuta bränder i stället för att förebygga dem.

Låt oss få lägga vår tid och våra kunskaper på dem som behöver det mest. Låt det vara möjligt för oss att få ta hand om våra kroniskt sjuka patienter, de äldre och multisjuka som behöver det bäst. Låt oss slippa ha öppna mottagningar där målet är att se så många patienter som möjligt på så kort tid som möjligt, enbart för att mottagningens budget ska gå ihop.

Vi är övertygade om att det i längden skulle löna sig, med både minskad sjuklighet och ökad livskvalitet för dem som verkligen är sjuka, om vi fick möjlighet att göra rätt från början.

Catharina Sarlöv, specialist internmedicin
Christina Barklund, specialist allmänmedicin
Eva Jermer, specialist allmänmedicin
Teresa Saraiva Leao, specialist allmänmedicin
Lasse Wilhelmsson, ST-läkare i allmänmedicin