I de flesta andra större städer runtom i Europa finns så kallade lagliga väggar och ”graffitireservat”. Sverige, och framför allt Stockholm stad, har inte hängt med i utvecklingen. Här råder nolltolerans mot graffiti, och myndigheterna ser hela fenomenet som olagligt – med motiveringen att graffiti skulle vara en inkörsport till grövre kriminalitet. Utövarna saknar lagliga forum och är förpassade till dunkla miljöer. I stället för att som på andra håll ge konstformen en plats i det offentliga rummet, motarbetas alla delar av graffitikulturen.

Jag har tagit ställning för graffiti, för konstnärernas rätt att kunna utöva sin konst lagligt. Det är kontroversiellt. Jag är nämligen graffitimålare – och polis.

Här är min historia: Jag växte upp i en företagarfamilj på landsbygden utanför Uppsala. Likt många i min generation var jag i början av 80-talet svältfödd på populärkultur fram till MTV, satellit-tv och rapens ankomst i slutet av decenniet.

1992 flyttade vi till en liten hamnstad i Skåne. 1992–1994 präglades av en ny flyktingpolitik; på Balkan pågick krig och varenda stad med resurser förvaltade en flyktingförläggning. I utkanten av min stad, på en industriåker, staplades baracker upp på lagom avstånd till staden där flyktingarna skulle bo tills de fått uppehållstillstånd. I skolan kunde man nu se elever som rakade av sig håret, beställde tygmärken från VAM (vitt ariskt motstånd) och proklamerade inövade fraser från nationalsocialistiska flygblad.

Själv tog jag ställning mot rasism. Med mina preferenser var det inget svårt val. Min mamma började arbeta som lärare vid flyktingskolan och själv blev jag utnämnd till ordförande i skolans antirasistiska förening. Hiphop som jag konsumerat som vilken musikgenre som helst blev plötsligt en fråga om ställningstagande.

Men mitt konstnärliga bidrag blev ett annat, att måla med sprejfärg. Det var spännande och svårt. Min första stora målning utfördes på stadens torgkiosk och motivet var, ironiskt nog, en gris i polisuniform. Reaktionerna kom snabbt, målningen gav upphov till en rad insändare i ortens lokala tidning, både ris och ros. Kioskens ägare uppmanades att ta bort målningen men valde att ha den kvar.

Det märkliga var att snart var det flera som frågade efter min konst. Många ville ha graffiti som ett modernt inslag i sin verksamhet: klädbutiken, videobutiken, fritidsgården, Saabs industrilokal, leksaksbutiken. Den lokala Icahandlaren ville ha sitt parkeringshus utsmyckat. Under några kyliga vinterdagar 1996 sprejade jag väggarna på parkeringshuset. Reaktionerna blev blandade även nu. Men insändarna började ha lite mer substans, och den här gången backades jag upp av den ”riktiga” konstnärskretsen – John E Franzén skrev en artikel till mitt försvar och menade att konstformen var att ta på allvar likt vilken annan genre som helst.

Vid 16 års ålder flyttade jag tillbaka till den lilla byn utanför Uppsala. Jag fortsatte måla. Ganska snart blev vi en större grupp och kommunen upplät ett övergivet vattentorn i skogen där vi fick måla ostört. Eftersom bristen på lagliga väggar var stor blev platsen en mötespunkt för många av Sveriges främsta graffitimålare. De yngre kom till tornet och lärde sig vår kodex som handlade om att visa respekt för varandra och att ständigt eftersträva utveckling.

Åren gick och vi tog olika vägar i livet. En av oss har flera år i rad ställt ut sin konst på vårsalongen på Liljewalchs, en annan har arbetat som chefredaktör på en större tidning, en tredje är systemvetare och själv bidrar jag till samhället med att se till att lagen efterlevs. Våra yrkesval, om något, visar att graffiti knappast är en given inkörsport till kriminalitet och utanförskap.

Förra året startade jag, efter att ha fått det godkänt av min arbetsgivare, ett eget företag vid sidan av jobbet. Min affärsidé var att göra muralmålningar på beställning. Det har varit svårt att etablera verksamheten eftersom Sverige inte har någon tradition på området. Men det som främst har ifrågasatts är själva tekniken – sprejfärgen.

Man ska komma ihåg att subkulturen runt graffiti och utövarna inte utgör någon homogen grupp, det enda som definierar dem är att de använder sig av sprejfärg för att skapa sina verk – olagliga eller lagliga. Och skiljelinjen är självklar – skadegörelse är och förblir brottsligt. Men ett demokratiskt samhälle ska inte censurera en hel konstform. Det är inte myndigheternas uppgift att definiera vad som är konst och vad som inte är det. Stockholms stad bedriver med sin nolltolerans estetisk censur.

Polis skall ingripa mot brott, ja, men alla skulle vinna på om myndigheterna kunde välja en mindre konfrontativ attityd mot graffiti. Se till att det finns möjligheter att utöva konstformen lagligt – det skulle dessutom lösgöra resurser för att bekämpa annan brottslighet.

I stället för konfrontation borde vi lära oss att förstå denna subkultur. Inte minst för att den utgör en stor del av många unga människors liv och fungerar som en ledstjärna i deras identitetsutveckling.

Gustaf Engström,

graffitimålare och polisassistent i Stockholms län